Fredagen den 25 febr 2011 kl. 01.40

"Jag skall inte åt det hållet."

Svenska kyrkans främste politiske företrädare Levi Bergström (S) är naturligtvis medietränad. Det är alla numera på hans ansvarsnivå! (Han är förste vice ordförande i kyrkostyrelsen) Han vet i teorin precis när man ska göra en pudel och när man ska träda fram som räddaren. Det visar sig nu att detta inte hjälper honom längre. Till slut står han där försvarslös.

Det grundläggande problemet för honom är att han tillhör det gamla paradigmet d.v.s. då man levde i föreställningen att de s.k. förtroendevalda i folkhemmet fungerade som ett slags ombud för högst vanligt folk och bevakade det allmännas intressen. Så motiverade (S) m.fl. sitt fortsatta engagemang i kyrkan. Men utköpen i mångmiljonklassen i Kyrkans Hus och förtroendekrisen som följer i dess spår gör att ingen medieträning i världen längre kan rädda honom. Det handlar om något annat. Nu står han där i stället som främste representant för en kyrka i djup kris, där hela organisationen vacklar.

När generalsekreterare Friedner fick sluta, eftersom ärkebiskop Wejryd tröttnat på honom, intog han den sistnämnda rollen. Han trädde skickligt fram som den som ställde upp i nödens stund för att finna en lösning, som visserligen inte kunde offentliggöras p.g.a. frågans känsliga natur men där vi intalades att vi kunde lita på Bergström och hans svåra roll att finna en godtagbar lösning. Men nu när Kyrkans Tidning bestämt sig för att för en gång skull utöva det som kallas granskande journalistik väljer han som god socialdemokrat en annan folklig linje. Han visste ingenting om de övriga kostsamma utköpen. Han frågade inte. Han hade ingen aning om de 36 miljoner som använts för att ge generösa avgångsvederlag av alla upptänkliga skäl, där felrekrytering torde vara det mest uppenbara. Det är långt ifrån bra, konstaterar han och låter indignerad.

Stackars Bergström. Man kan bara hålla med honom. För Bergström är en trevlig karl i ett kyrkosystem som organiserat sig som vilken sekulär organisation som helst och som nu nått vägs ände. Den fråga som faktiskt måste ställas är kan en kyrka rymmas i en struktur som förvandlats vilken myndighet eller företag som helst - där det häpnadsväckande nog räcker att anställas och bli chefstjänsteman om man förklarar sig lojal mot kyrkas värdegrund (vad det nu betyder) Eller är utköpen ett utslag av att personer som inte är kongruenta med den uttolkning som nu är politiskt korrekt måste avskedas?

Det blir närmast löjeväckande när Bergström med anledning av utköpen av generalsekreterare och hela raden av andra chefstjänstemän i ett tidigare nummer av Kyrkans Tidning förklarade att det inte finns några fallskärmar i Svenska kyrkan utan att det handlar om spelreglerna på arbetsmarknaden. Så talar en medietränad.

Tacka vet jag prästen som på det glada 80-talet fick frågan av några uppblåsta direktörer om han hade någon fallskärm. Han svarade: Nej, jag behöver ingen, för jag ska inte åt det hållet!