Till Yngve Kalins hemsida

duva.gif

Yngve Kalin:

Vem är förloraren?

"Vi har förlorat", deklarerade docenten Dag Sandahl utan omsvep i en radiointervju tidigt i våras då Svenska kyrkans fria synods framtid blev hett nyhetsstoff. Genom att tala klarspråk ställde han till stort rabalder bland meningsfränder och motståndare. Det behövdes bara en antydan om att Sandahl hade gett upp, så slog nyheten igenom den informationsbarriär som den officiella kyrkan satsade 13 miljoner på att penetrera vid årsskiftet.

Visserligen var det inte docenten Dag Sandahl, som fick komma till tals, det var i stället den man som i mediasammanhang aldrig får vara den han är utan "svartrocksfundamentalisten, kvinnopräst- motståndaren "Dag Sandahl. Det var han som till synes hade gett upp, om man fick tro nyhetsrapporteringen.

Äntligen hade den stund kommit som kyrkoherde Torgny Larsson, i sin roll som gruppledare för socialdemokraterna, stolt hade deklarerat skulle komma när han inledde kyrkoordningsdebatten med att "nu är vi snart framme vid målet och kan lämna de frågorna bakom oss. Nu har vi möjlighet att sätta punkt och gå vidare."

Vad sa docent Sandahl egentligen?

Frågan är om man inte skulle valt att lyssna på docenten Sandahl och vad han egentligen sa. Ingen person i Sverige är bättre insatt i ämbetsfrågans historia och handläggning är han. Hans docentkompetens är ett av de få officiella erkännanden han fått och beror på hans forskning i detta ämne.

Hela debatten efter hans franka uttalande tycks ha kommit att handla om synodens vara eller inte vara. Det är bara en mycket underordnad fråga i sammanhanget.

Det förefaller mig som om många som genom åren kommit att beundra Sandahl för hans tydlighet och oräddhet fullständigt missade poängen i hela hans resonemang. Det är otvetydigt så att hela den stora grupp, som i biskop Bo Giertz efterföljd alltsedan 1958 trodde på möjligheten av en samexistens i Svenska kyrkan med två uppfattningar i frågan om kvinnans tillträde till prästämbetet, har förlorat möjligheterna att verka i den officiella Svenska kyrkan.

"Vi har förlorat", sa Sandahl. Inte ens de som med 1993 års samrådsdokument "Kyrka-ämbete-enhet" skulle vilja hävda "att det finns två hedervärda uppfattningar i denna fråga, som skulle kunna fungera sida vid sida har någon plats i den "nya" Svenska kyrka som föddes vid årsskiftet. Få ställde också den nödvändiga följdfrågan: Vem är i längden den verklige förloraren?

De utstötta

Det docenten Sandahl djupast sett konstaterade, är det som många anar, men få är villiga att ta till sig. I och med prästvigningsstoppet (vigningsstoppet gäller numera även diakonerna) är en icke ringa del av de präster och diakoner som i dag bär upp det vanliga församlingsarbetet faktiskt både obehöriga och i klartext förklarade icke önskvärda.

I och med kyrkoherdestoppet är ett stort antal kyrkoherdar odugligförklarade och vingklippta. De vet (om det vågar se sanningen i vitögat), att de är de sista av sitt slag på sina poster.

Till den grupp som vägrar att underkasta sig en ovärdig behörighetsprövning, kommer den i dag kanske ännu mycket större gruppen som, trots en övertygelse eller bara tveksamhet inför frågans komplexitet, underkastat sig alla procedurer. Det har skett med skilda motiv, alltifrån en förhoppning att detta skulle vara en väg att hålla samman kyrkan till personlig bekvämlighet. Jag tror mig veta, att det i denna grupp finns många som i dag känner sig svikna och bedragna av utvecklingen. De känner inte igen sin kyrka – det märkliga är egentligen att så många inte frågar sig varför?

Hur blev det så här?

Docenten Dag Sandahl hävdar med frenesi att någon egentlig teologisk debatt om kvinnans tillträde till prästämbetet aldrig ägt rum i Sverige. Teol.- och Fil. doktor Margit Sahlin är av motsatt uppfattning. Vad båda dock borde kunna vara överens om är att frågan egentligen aldrig fått någon teologisk lösning. Den har i stället kunnat användas av personer med helt andra motiv än både Sandahl och Sahlin. Debatten blev aldrig avslutad. Hur skulle Svenska kyrkan i dag sett ut om personer befordrats inte efter sin uppfattning i ämbetsfrågan utan efter övrig kompetens. Vad skulle det betytt om Svenska kyrkan haft biskopar som Danell, Sjögren, Strandberg och Martling vid sidan om Bertil Gärtner? Personer som alla valdes i demokratiska val i flera stift! Vilka församlingsbyggare och pastoralteologer hade satts att leda kyrkan och vad skulle det betytt för utvecklingen?

Vi har sedan 1958 vant oss vid att en grupp varit utesluten från ledande poster. När jag själv satt i anställningsgrupper i Kyrkans Hus ställdes alltid frågan om en persons uppfattning i ämbetsfrågan. Så fort det stod klart att personen hade "tveksamma" uppfattningar lades ansökningshandlingarna åt sidan. Samma sak gäller naturligtvis nyckelbefattningar inom pastoralinstituten och liknande.

Inom varje sammanslutning och organisation är det förödande om inte rekrytering sker efter kompetens. Det är på sikt demoraliserande och dödar all saklig debatt. I och med den nya kyrkoordningen är detta system nu fullt utbyggt och satt i system med kyrkoherdeförordningen. För att göra karriär är det anpassning till nu gällande ordning som gäller.

 

En ny kyrka

Ämbetsfrågan har på så sätt kunnat användas som en murbräcka för att successivt omforma kyrkan. Vi har ännu inte sett de fulla konsekvenserna, men jag är övertygad om att många kommer att bli förvånade. Det gäller inte minst alla de som försökt samarbeta på alla plan för att hålla samman kyrkan. De kommer att finna att när den gamla uppfattningens hemortsrätt i kyrkan förnekas, så kommer den mycket snabbt att omformas.

Var det detta Sandahl menade, när han sa att "vi förlorat?" Vi har förlorat den kyrka vi håller så mycket av. Den kyrka vars teologiska arv vi är stolta över med sina rötter i sann katolicitet, med sin förankring i evangelium och i de svenska inomkyrkliga väckelserörelserna.

Är Svenska kyrkan på väg att förändras så mycket att man, som vissa redan gör, kan tala om ett religionsbyte bakom ryggen på det "vanliga" kyrkfolket. Vi står inför en handboksreform. Vi ska få en ny evangeliebok som skall präglas av ett nytt inklusivt språk, inte bara i vanliga uttryckssätt utan också i sättet att tala om Gud på nya sätt vid sidan av uppenbarelsen.

Den kyrka som inte kan förkunna att HERREN (Jahve eller i omskrivningen Adonaj) ÄR GUD har ingen gud att förkunna. Det är ju detta som är huvudsumman i förkunnelsen. Att Han som är "Jag är", har uppenbarat sig och gjort sig känd som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud och är Jesu Kristi Fader (Begreppet gud är ju i strikt mening en beskrivning och inte en presentation, citat Berth Löndahl)

Den kyrka som inte kan förkunna att JESUS ÄR HERREN förnekar hans gudom och känner ingen Frälsare.

Det handlar inte om inklusivt språk eller inte, utan till sist om vilken gud kyrkan vill förkunna och tjäna.

Konsekvenserna blir snabbt uppenbara. Ingen behöver vara förvånad över att stödet för Svenska kyrkans mission vacklar. I årsboken 1999 kan man läsa i en uppsats:

"Kristus som den monarkiske härskaren över världen fångar inte längre fantasin hos de generationer som växt upp med demokratiska värden och som hänförts av pluralismens skönhet. Antingen måste vi skapa ett tvåvåningsuniversum med demokrati och religiös pluralism på jorden och monarki och religiös enhet i himlen, eller också måste vi tillbakavisa demokrati och religiös pluralism eftersom vår bön lyder: Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden." (SKM:s årsbok 1999 s. 29) All form av triumfalism måste avvisas, trots "starkt bibliskt stöd" läser man på nästa sida.

Den nya kyrkan håller sakta på att ta form. Att förkunna att Kristus är Herre och Kung är odemokratiskt. De närmaste åren skall kyrkan genom sitt demokratiskt valda kyrkomöte som Svenska kyrkans högsta beslutande organ ta ställning till dessa ödesdigra frågor, som redan fått namnet "uppgörelsen med underordningsteologin."

 

Svenska kyrkan den verkliga förloraren

Genom att försöka lösa frågan om det kvardröjande motståndet mot kvinnans inträde i prästämbetet på administrativ väg har man definitivt beslutat sig för att sluta upp med att försöka övertyga med sakargement. "En sådan seger till och jag är förlorad," lyder ett känt citat.

Genom att avvisa stora grupper av människor, som utifrån olika fromhetstraditioner, med olika teologisk bakgrund och förankring likväl förenas i sin tveksamhet över ämbetsreformen, stöter Svenska kyrkan bort många av sina mest hängivna och trogna medlemmar och tvingar ut dem i kylan. Därtill kommer den inte obetydliga gruppen av människor inom kyrkan, som är övertygad om ämbetsreformens riktighet, men som vägrar att acceptera den officiella kyrkans metoder, att lösa teologiska frågor. Genom att sätta en och samma etikett på allt motstånd och all tveksamhet har Svenska kyrkan ställt sig i en position som väcker stor förvåning, inte minst i ekumeniska kretsar utomlands.

Inga lösningsförslag, inga samrådsregler har haft en ärlig chans att få fungera. Det finns bara en förlorare – och det är hela Svenska kyrkan. "Huvudet kan inte säga till fötterna: Jag behöver er inte." (1 Kor 12:21)

 

2000-04-04 © Yngve Kalin

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

2000-04-04