Till Yngve Kalins hemsida

Till Första sessionen 16-19 maj 2000

duva.gif

Yngve Kalin:

Kyrkomötet 2000:

Andra sessionen 19-22 sept2000

När inledningstexterna till kyrkordningens olika kapitel debatterades vid 1999 års kyrkomöte hävdade biskop Martin Lind att "icke en enda paragraf i den Svenska kyrkans kyrkoordning finns till utan relation till själva centrum, till Kristi evangelium, till Guds barmhärtighet och nåd." (Km-prot. 1999 s. 182). Att biskop Linds kärleksförklaring till kyrkoordningen inte delas av alla framgick med all önskvärd tydlighet när kyrkomötet samlades på nytt i september för att fatta beslut i de ärenden som utskotten beredde i maj.

Den nya kyrkoordningens mottagande i församlingarna diskuterades på alla plan, problemområden lyftes fram på punkt efter punkt men ännu var kyrkomötet inte redo att göra några ändringar utom att rätta uppenbara fel i t. ex hänvisningar och liknande. Man kan tolka detta på olika sätt. Rent sakligt kan lämpligheten att göra ändringar redan första året naturligtvis ifrågasättas utan att man för den skull hemfaller åt biskops Linds lovprisning av kyrkoordningen. Men man kan också med eftertryck hävda, att det gäller att göra ändringar i tid innan konsekvenserna av olyckliga beslut, som fattades i fjol, får fullt genomslag.

Det omöjliga valet

Kyrkoordningens detaljerade bestämmelser kommer att leda till oerhörda problem vid kyrkovalet nästa år med direktval på fyra nivåer. Redan nu står det klart att kostnaderna för valet på riksnivån är över 60 miljoner kronor, vad det kommer att kosta i stift och församlingar har ingen överblick över trots att siffrorna efterfrågats. Problemen att få valet att fungera i enlighet med kyrkoordningens bestämmelser är legio. Under kyrkostyrelsens sammanträde under kyrkomötet behandlades ett 10-sidigt dokument upprättat av Gunnar Edqvist med rubriken: "Problem i hanteringen av nomineringsgrupper, kandidater och valsedlar."

Hos allt fler börjar insikten växa fram att nu när valet skall genomföras är det så komplicerat och tidsramarna så snäva att den demokratiska legitimiteten med all rätt kan ifrågasättas. Trots detta avvisades med kraft en motion av Per Lindberg (posk) att låta den gamla ordningen med nödvändiga modifieringar tillämpas år 2001. Valet skall genomföras enligt KO:s bestämmelser (utom i en detalj rörande blanka valsedlar.)

Det betyder att hela Svenska kyrkan i ett år kommer att lägga sin kraft och ställa enorma personella och ekonomiska resurser till förfogande för att möjliggöra ett val där nomineringsgrupper, som inte behöver ha någon bas i församlingarna skall kunna besätta kyrkans beslutsposter. Den fullständiga politiseringen av kyrkan är i och med detta val genomförd. Men det intressanta med detta är att det sker i en tid då det inom flera partier pågår en diskussion i rimligheten att över huvud taget ställa upp i kyrkovalet. Det är ett val designat för en svunnen tid. För även om kyrkan som institution kan "tvinga" organisationen att organisera valet är det långt ifrån säkert att nomineringsgrupperna d.v.s. i huvudsak de allmänpolitiska partierna vill, kan eller har råd att genomföra ett val på fyra nivåer. Ett minimikrav för ett demokratiskt val är att väljarna vet vad och vem man röstar på och att det finns valsedlar distribuerade. Det räcker inte att trycka valsedlar som registreras eller skicka ut röstkort. Det är nomineringsgrupperna som är ansvariga för valrörelsen och för att nominera och presentera sina kandidater. Ett utskick i bara ett medelstort stift kan lätt kosta en halv miljon kronor per nomineringsgrupp!

Frågeställningen är akut också på pastorats- och församlingsplanet. Är det t.ex. stiftens uppgift att slå larm om ingen lista registrerats av något enda parti för den lokala nivån p.g.a. av de komplicerade reglerna för namnregistrering och kandidatnominering? Kommer pastorat och församlingar i vissa fall att stå utan beslutande församlingar?

Kyrkoordningens mottagande

Redan i den s.k. frågedebatten kom frågan om kyrkoordningens mottagande upp med anledning av en fråga från socialdemokraternas gruppledare Torgny Larsson.

I en TT-intervju den 16 maj hade kyrkomötes ordförande Carl-Gustaf von Ehrenheim (m) sagt att "att en viss olydnad mot kyrkoordningen kan ... vara en nyttig process. " Men egentligen handlar det inte om detta utan att kyrkoordningen är ett önsketänkande från en svunnen tid i folkhemmet, då Karl-Manfred Olsson hävdade att folket skulle komma tillbaka till kyrkan bara den demokratiserades. Det samhället finns inte mer nu när det finns fler muslimer än centerpartister i Sverige och kyrkan vägrar att göra en riktig samtidsanalys.

Fredrik Sidenvall (posk) hävdade i samma debatt att biskoparna bryter mot kyrkordningens bestämmelser om upplåtelse av kyrka när de i sina pastorala råd hävdar att förbönsakten för dem som ingått s.k. partnerskap kan äga rum i en kyrka.

Det har inget med kyrklig handling/gudstjänst att göra utan faller inom själavården och då kan man vara i en kyrka om man nu vill det, sa ärkebiskop K-G Hammar, med en märkligt tillägg, "att så är det i mellantiden." Sidenvall påpekade att det var att urholka allt vad självvård står för när det i de pastorala råden säger "att anhöriga kan beredas tillfälle att närvara." Ja, nog är det en märklig själavård, då 50-60 personer" träffas i en kyrka för en förbön och att det inte är kyrklig handling. Fredrik Sidenvall och ärkebiskopen stod nästan sida vid sidan i talarstolen, och han rundade av och undrade om självvård kan betyda allt, att det kanske var ett själavårdande samtal de båda nu var inbegripna i!

Samtal och inte sanktioner

Inför utskottsarbetet i maj hade läronämnden och biskoparnas förslag till handlingslinje gentemot de församlingar som medvetet brutit mot kyrkoordningen varit tydlig: "Möjligheten att införa sanktioner mot en församling som på egen hand avgör frågor utanför sitt kompetensområde eller på annat sätt sviker den lojalitet mot Svenska kyrkan i stort som är kyrkoordningens grundförutsättning bör ... prövas." (Ln 2000:1, s.2)

Betydligt mer realism och eftertanke hade kommit till uttryck i utskottets betänkande. (TU 2000:16) där det betonas "att vilja till samverkan och samförståndslösningar är av grundläggande betydelse vid tillämpningen av kyrkoordningen. I betänkandet redovisas bakgrunden och rättsläget och kyrkoordningens ställning. Utskottets slutsats är att överläggningar mellan domkapitel och biskopar skall äga rum och erfarenheter från andra länder i liknande frågor skall tas till vara.

Samma dag som ärendet skulle avgöras i plenum offentliggjordes Göteborgs domkapitels beslut med anledning av kyrkoherdetillsättningen i Solberga. Som alla vet anser domkapitlet att repressalierna som stod till buds stod inte på något sätt i proportion till det kaos som skulle utbryta om pastoratet eller Anders Hjalmarsson bestraffats.

När sedan sanktionsmotionen från Urban Gibson (fp) skulle debatteras var beslutet i Göteborg känt. Men det blev ingen debatt. Domkapitelsledamoten H-O Andrén (posk) som hade tänkt lämna information om hur domkapitlet i Göteborg resonerat blev avklubbad innan han knappt hade hunnit börja av von Ehrenheim, som tog ordförandeklubban, trots att han själv inte tjänstgjorde. Ehrenheim förklarade att kyrkomötet inte kunde diskutera ett enskilt ärende. Ärkebiskopen var återhållsam i debatten och gav utskottets försiktiga linje sitt stöd, vilket också blev kyrkomötets beslut.

Många blev förvånade att kyrkomötet valde den försiktiga linjen. Jag är helt övertygad om att det beror på Solberga inte stod ensamt. Hade inte den kaotiska domprosttillsättningen i Härnösand inträffat hade förmodligen kyrkomötesmajoriteten inte visat någon pardon.

Nog är det märkligt att upprördheten kan bli så stor att någon bryter mot 9 § i 34 avd. av KO och ropar på sanktioner då portalparagrafen §1 i 1 avd. uppenbarligen kan tolkas och ges vilket innehåll som helst utan att någon utkräver ansvar.

De kyrkliga böckerna

Det blir kyrkomötet 2002 som kommer att ta ställning till förslaget om nya gudstjänstböcker. Men en motion från folkpartiet om att den gamla lydelsen av Herrens bön även i fortsättningen skulle få användas gjorde att vi redan på årets kyrkomöte fick en "handboksdebatt" i miniatyr.

Utskottet, som föreslagit att ingen åtgärd skulle vidtagas nu, fick bakläxa med röstsiffrorna ca 190 - 60 (ingen rösträkning skedde) och kyrkomötet beslutade att remissförsamlingarna skall särskilt yttra sig över förslaget till lydelsen av Fader vår i handboken.

Intressant är att notera att när inga påbud utgått från partigrupperna och fri röstning förekommer kan kyrkomötet fatta beslut av detta slag. Denna omröstning utrycker med all önskvärd tydlighet hur dåligt förankrat förslaget är ute i kyrkan och bland människor i allmänhet. I debatten manade biskop Caroline Krook församlingarna att bortse från det tryckta frågeformuläret och koncentrera sig på "det uthålliga språket, gudsbilden och underliggande motiv." Det är naturligtvis riktigt. De kyrkliga böckerna är ett uttryck för kyrkans bekännelse, lära och tro - att avge detaljremisser innebär på ett sätt ett accepterande av att kyrkan behöver nya gudstjänstböcker redan 14 år efter det att de förra tagits i bruk. . Det är bättre att avvisa "hela eländet", som en biskop sa "off the record" på ett nog så målande språk.

Lärofrågorna och biskoparnas ställning

Flera motioner handlade om biskoparnas ställning i kyrkomötet som hade satts samman med motionen vi lagt om lärofrågornas behandling. Frågorna hör ju inte automatiskt ihop. I Svenska kyrkan är det konstitutionella episkopatet med en biskop omgiven av "förtroendevalda" helt utbyggt och att skyddet för hur lärofrågorna avgörs är farligt klent.Biskop Ragnar Persenius gick upp i debatten och menade det inte är någon fara på någon punkt. Han känner sig inte alls som någon konstitutionell biskop eller vacker dekoration i kongregationaltistisk kyrka. Så nu vet vi det. Biskoparna tycker det är OK som det är, fast de ibland tycker det vore kul att få rösta och visst kunde en majoritetsskyddet stärkas för att förhindra att läronämnden skulle bli överkörd. Han trodde dock inte situationen någonsin skulle uppstå.

Biskoparna behöver Församlingsförbundet

Men ännu märkligare blev fortsättningen. Vi har nu biskopsord på att för att biskoparna skall kunna utöva sin episkopé och för att garantera prästernas oberoende gentemot församlingarna behövs Församlingsförbundet! Det var en del av det s.k. prästpaket när prästerna blev lokalanställda.Ja, han sa ungefär så, ärkebiskopen när kritikerna hade varit ofina nog att ifrågasätta varför pastoraten inte har något val, utan måste utöva sitt arbetsgivaransvar genom församlingsförbundet. Det blev än en gång en avslöjande debatt, där vi försökte påvisa de orimliga konsekvenserna reformen att flytta ned prästerna till pastoratsnivån har fått. Jag undrade varför präster skulle särbehandlas. Det finns ju diakoner, församlingsassistenter och andra anställda som inte har något särskilt skyddsnät eller speciella ordningar vad gäller löner och anställningsvillkor! Men vi fick lära oss att genom att Församlingsförbundets stiftsavdelningar har en samordande ansvar hävdas vigningstjänstens oberoende ställning!

Marias förbön

En principiellt viktig fråga handlade om Marias förbön. Börje Finnstedt (c) hade i en motion ställt om man kunde räkna med den, eller om det var något som stred mot Svenska kyrkans lära och talade i debatten om Marias återkomst .... i Svenska kyrkan. Nils Gårder (posk) hade lyckats få utskottet att göra en markering hur kyrkomötet skall behandla frågor av detta slag när frågor ställs som gäller uttolkning av läran. Det ankommer inte på kyrkomötet att tolka läran på enskilda punkter utan på biskop och domkapitel att utöva tillsyn. Men ändå kände sig många, biskopar och andra, föranledda att förklara vad de trodde om Marias förbön. I mitt elaka sinne tänkte jag att det visst är en viktig fråga om Maria ber för Svenska kyrkan eller bara för den ortodoxa och katolska kyrkan - för kunde man faktiskt tolka Finnsteds (c) fråga så. Jag tänkte med bävan: Tänk om hon tröttnat ...

Moderaterna flyttar fram positionerna

Den sista dagen på kyrkomötet blev dagen då moderaternas försök att inleda valkampanjen inför nästa mandatperiod fullständigt havererade. Det är intressant att det nu är (m) som driver politiseringen längst. Det är kyrkostyrelseledamoten Marianne Kronberg från Stockholm som tagit befälet och som ständigt talar om "vi i m-gruppen", att det är "vi" som tar ansvar, att det är "vi" som avser att lägga framtida förslag etc.Hela veckan var ledamöterna i budgetutskottet uppvaktade av m-gruppen, för att ändra betänkandet och lägga ett sparbeting i planeringsramen för 2002 och 2003 på ett antal miljoner av den totala budgetramen på ca 1,9 miljarder. (Ja, det blir sådana stora siffror eftersom utjämningssystemet reflekteras i driftsbudgeten). Nu la moderaterna själva förslaget - men Marianne Kronberg fick till slut själv dra tillbaka det, eftersom KO uttryckligt föreskriver att planeringsramar skall fastställas!

Moderaternas taktik är enkel: De vill framstå som partiet, som tar ansvar, håller kyrkoavgifter nere, är de enda som kan kontrollera rikskyrkan o.s.v. En framtid med moderaterna är framtid med låga skatter, har ni hört den visan förut?

Hela den förvirrade budgetdebatten, som ger utrymme för utspel av detta slag, beror naturligtvis på svårigheten att göra en budget med de tidsramar som nu gäller med den första sessionen i maj, vilket i sin tur beror på kyrkomötet accepterade övergångsbestämmelser när kyrkomötets presidium bokat universitetshuset under denna tid på egen hand. Moderaternas framflyttning av positionerna ska jämföras med s-gruppen, som vid årets kyrkmöte var mycket passiv. Det förefaller som om partiet helt saknar visioner för en fortsättning nu när kyrkoordningen "är i hamn".

Missad chans till god PR

Konstateras kan också att fp gick emot sin egen ledamot i budgetutskottet, vilket ledde till att den bräckliga majoriteten vad gällde att direkt anvisa 6 miljoner till den teologiska forskningen redan nästa år sprack. Nu kanske det ordnar sig i alla fall genom att kyrkostyrelsen gör nödvändiga omdispositioner , men som docenten Dag Sandahl (posk) konstaterade efter mötet: "Den enda riktigt positiva nyheten som kunde manglats ut från denna kyrkliga beslutskongress sumpades. En nyhet som innebar en positiv satsning med medial genomslagskraft försattes."

Brist på visioner

Vad hände då i Uppsala i september 2000?

Jag, tolkar det som att en insikt börjar växa till hos alltfler, att den av biskop Martin Lind lovprisade nästan gudomligt inspirerade kyrkoordningen, var en kyrkoordning för en dröm om en svunnen tid för gårdagens frågor med gårdagens svar. Men man vågar ännu inte erkänna det. Att krampaktigt och prestigefullt hålla fast vid den är att ignorera alla varningssignaler.

Många förklarade i korridorerna att detta är deras sista period. Nu får andra ta vid. Kan uppgivenheten uttryckas tydligare. Fränt uttryckt. Det hus de byggde vill de inte bo i. Det kommer att rasa.

© 2000-11-14 Yngve Kalin

Till Första sessionen 16-19 maj 2000

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

2000-11-14