Till Yngve Kalins hemsida

duva.gif

Yngve Kalin:

Kyrkomöte modell 2001:

Kyrkomötet, som inleds den 17 september efter ajourneringen i maj, innebär avslutningen på ett av stegen i Svenska kyrkans omvandling. Det är det sista kyrkomötet med ledamöter som valts av ombud från församlingarna utifrån den synodala principen att det är församlingarna som är basen i den kyrkliga demokratin.
När kyrkomötet öppnas på nytt har redan ett nytt val ägt rum med direktval på samtliga nivåer. Från församlingarna fritt svävande nomineringsgrupper kommer hädanefter att utgöra basen i beslutsfattandet. Den kyrkliga demokratin saknar då en lodrätt linje från församlingarna till kyrkomötet. Detta, tillsammans med reformen 1982, som slog sönder den gamla principen om den dubbla ansvarslinjen med ett delat ansvar mellan läroämbetet och lekmannaombuden, gör att man ännu mer kan ifrågasätta kyrkomötets representativitet och legitimitet som Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Församlingarna blir objekt och inte subjekt i den kyrkliga beslutsmodellen.

Kyrkomötets omvandling

Svenska kyrkan har successivt omformats genom att sammansättningen av kyrkomötet förändrats. När kyrkomötet sammanträdde första gången 1868 efter ståndsriksdagens avskaffande bestod det av 30 präster och 30 lekmän med biskoparna som självskrivna ledamöter. Avsikten var att kyrkomötet skulle uttrycka ”en läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke”, och lyfta ur kyrkofrågorna från ”de politiska meningsskiftningar, som alltid växlar i en riksförsamling.” (O. Bexell/J. A. Hellström i Kyrkans Liv 1993, s.106, S. Borghammar red.)

Genom kyrkmötesreformen 1949 ändrades sammansättningen så att lekmännen fick majoritet. De teologiska fakulteternas självskrivna ledamöter togs bort 1970.

Men den allt avgörande förändringen inträffade 1982, då kyrkomötet politiserades, efter den kyrkokommunala modell, som dittills endast gällt på lokalplanet. Partigrupperna gjorde sitt insteg i kyrkomötet och de obundna ledamöter, som trots allt, hade valts såg sig nödsakade att organisera sig på liknande sätt. Biskoparna fråntogs sin rösträtt men ålades närvaroplikt och övrig prästerlig representation lämnades till nomineringsgrupperna att efter eget skön besluta om. Kyrkomötet hade därmed förvandlats till en kyrkokommunal kongress i händerna på de allmänpolitiska partierna.

När dessa byggstenar fanns på plats fanns kunde de otidsenliga banden till staten i formell mening upphöra. Initiativ togs från regeringen och efter överläggningar med de övriga riksdagspartierna ledde det fram till att kyrkomötet biföll nya relationer till staten 1997 och senare fastställde den Kyrkoordning som permanentar de s.k. nomineringsgruppernas (d.v.s. i praktiken de politiska partiernas) kontroll över kyrkan.

Kyrkomötet har gett sig rollen att suveränt att fatta beslut i alla övergripande frågor även om det krävs två tredjedels majoritet fatta beslut i lärofrågor att gå emot läronämnden, dit det biskopliga inflytandet isolerats och där det lilla som finns kvar av den dubbla ansvarslinjen kan skönjas. I kyrkoordningen finns inte ett oberoende ämbetsansvar utan alla ramar för ämbetsutövningen är konsekvent satta och begränsade av politiskt valda organ.

Men kyrkoordningen stannade inte där. Det sista steget i partiernas fullständiga kontroll över kyrkan blev beslutet att införa direkta val på alla nivåer. Partierna behöver inte längre gå ”omvägen” genom församlingarna för att få in sina representanter i stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Makten och kontrollen över kyrkan är i formell mening säkerställd och vilar i de s.k.nomineringsgruppernas händer.

Bygget knakar i fogarna

Den allt avgörande frågan inför framtiden är om nomineringsgrupperna kan svara upp mot den roll man iklätt sig. Inom praktiskt taget samtliga politiska partier finns det bland medlemmarna alltmer högljudda röster som av principiella skäl ifrågasätter systemet. På fler och fler platser är det svårt att finna kandidater och i fler och fler församlingar kringgår man systemet genom att bilda samlingslistor.
Sverigedemokraternas inhopp i valet har brutalt avslöjat riskerna med valsystemet. Kostnaderna för det invecklade valet, minst 300 kr per röstande, har skickat chockvågor genom kyrkoorganisationen och det låga valdeltagandet är i sig själv så besvärande att den demokratiska legitimiteten med fog kan ifrågasättas.

Beslutskulturen

När kyrkomötet samlas igen för plenum och för att fatta beslut i de ärenden som utskottsbehandlades i våras är det alltså det sista mötet enligt den valordning som gällt sedan 1983. Minst en tredjedel av ledamöterna har aviserat att de inte ställt upp för omval, däribland några som menar att det nya valsystemet saknar legitimitet som beslutsmodell i en kyrka.
Kyrkostyrelsen samtliga skrivelser har med få detaljförändringar tillstyrks av utskotten. Av 108 inlämnade motioner har sex tillstyrkts och 82 avslagits. Anmärkningsvärt är att hela 30 motioner (flera med liknande innebörd) har föranlett utskotten att göra kommentarer och ge kyrkomötet tillkänna vad som anförts. Oftast rör ärendena den praktiska tillämpningen av kyrkoordningens många detaljbestämmelser t.ex. hur prästernas löner sätts eller en utredning om församlingstillhörigheten och liknande ärenden.

Det tillhör paradoxerna att det kyrkomöte som redan nu väljs med partilistor att det vid ärendenas behandling så lite framskymtar till vilken grupp en person hör. Undantaget har hittills varit de partipolitiskt obundna ledamöterna som använt plattformen för att argumentera och föra fram egna ståndpunkter. Visst försöker de politiska partierna markera egna ståndpunkter, och då framförallt moderaterna och i viss mån centerpartisterna men resultatet är oftast att det råder en förbluffande enighet vid omröstningarna om det inte gäller partiernas vanliga profilfrågor.

När det gäller att säkerställa inflytandet finns en märklig samstämmighet mellan socialdemokraterna och moderaterna. Det visade sig också t.ex. vid den enda omröstningen, som ägde rum vid maj-sessionen, om ett extra kyrkomöte nästa år. När kyrkomötet med stöd av framförallt dessa partier beslutade införa direkta val till kyrkomötet och därmed gjorde en ändring i utredningsförslaget, noterades inte att en ny kyrkostyrelse och nya nämnder först väljs ett helt år efter valet, då det dröjer så länge innan ett nytt kyrkomöte sammanträder.

Kyrkomötets ordförande hade därför lagt ett förslag till ändring i kyrkomötets arbetsordning om ett extra kyrkomöte för att valresultatet snabbare skulle slå igenom. För ett extra kyrkomöte krävdes tre fjärdedels majoritet. Socialdemokraterna och moderaterna och några kristdemokrater stödde förslaget, vilket förkastades av övriga av flera skäl. Det hävdades av somliga att ett extra kyrkomöte med nyvalda ledamöter skulle lämna fältet öppet, att ”gamla makthavare” enkelt skulle kunna manövrera sig till betydelsefulla positioner. De 104 ledamöter, som röstade emot, lyckades stoppa förslaget.

Trendbrott

Det framskymtar ibland en frustration från biskoparnas sida om den roll de ålagts genom sin närvaroplikt och sin rätt att yttra sig och deltaga i utskottens arbete och i plenum men sedan inte vara med att fatta besluten. Men det stannar inte vid detta. Vid några tillfällen har biskoparna försiktigt markerat sin samlade mening t.ex. när det gällde behörighetsförklaringen av kyrkoherdar och i lämpligheten med direkta val. Vid första tillfället förbigicks uppfattningen med tystnad och vid det andra med en våldsam irritation, där biskoparna fick höra att deras åsikt framfördes vid fel tillfälle i debatten.

Ärkebiskopen kan genom sitt inledningsanförande dock utöva ett inflytande genom att lyfta upp frågor, som han bedömer viktiga. Vid maj-sessionen valde han med anledning av den motion, som väckts om minoriteternas fortsatta ställning i Svenska kyrkan, att uttrycka en förhoppning om en ny öppenhet:

”Min bön och dröm är – och jag vet att jag delar den med många – att Kyrkomötet 2001 skall innebära ett trendbrott när det gäller främlingskapet mellan olika tolkningstraditioner och åsiktsgemenskaper i vår svenska kyrka. Tänk om vi kunde ta några små steg i annan riktning, mot ökad förståelse, ökad värme. Vi har länge nog illustrerat vår oförmåga att visa på att det finns en djupare enhet, trots olika tolkningar och olika åsikter …
Jag tror inte det finns en enkel väg bort från skilda tolkningar, men jag tror det finns en väg bort från att man låter dessa vara splittrande och att man låter dem leda till främlingskap. Det här är ju en erfarenhet som vårt ekumeniska engagemang hela tiden målar fram för oss. Vår kyrka bär på ett ekumeniskt arv som förpliktar. Den ekumeniska huvudfrågan i dag hela världen över och alla kyrkor emellan är just, hur finna den rådande splittringen i stället som möjlighet, som uttryck för rikedom? Hur finna enheten under olikheterna? Vi vet också i växande grad att de traditioner vi har vuxit fram inom på olika håll i vår kyrka kommer att bestå. Vi måste bara lära oss att se dem som en del av rikedomen, inte i första hand som problemet. Hur uttrycker vi då enheten, den skänkta enheten, den vi har i Kristus, oberoende av våra tolkningar? … Dessa frågor, denna brottning, i våra internationella ekumeniska relationer tvingar oss hem på vår egen arena, i vår egen kyrka. Hur hindrar vi att vi fortsätter att gräva ner oss, hur hämtar vi i stället kraft ur olikheterna och det som trots allt förenar?
Om vårt kyrkomöte kunde börja med små steg, om vi kunde lära oss att känna igen en broder och en syster, även när hon uttrycker sig annorlunda, även när hon påstår sig tro någonting väldigt annorlunda! Känna igen längtan, känna igen kärleken till Gud, viljan att efterfölja Herren Jesus,även där jag inte känner igen mig själv i hans eller hennes vägval. Det beror på oss. Ingen annan fattar de besluten åt oss. Vågar vi röra oss i växande grad inåt, utåt och åt sidan? Det beror på oss.”

Det var meningen att motionen skulle behandlas i Tillsyns- och Uppdragsutskottet men efter förslag av biskop Bengt Wadensjö flyttades den till Ekumenikutskottet. Han tog alla med överraskning och ingen hann riktigt reflektera över innebörden. Nu vet vi att detta var biskoparnas gemensamma förslag.

Visst var det märkligt att motionen behandlades i ekumenikutskottet, allra helst som kyrkomötet 1998 med emfas avvisade en motion av Dag Sandahl med önskemål om ett "inomkyrkligt ekumeniskt program" med motiveringen att ekumenik bedrivs mellan samfund och kan inte användas som begrepp för inomkyrkliga relationer men i Kyrkomötet har man kort minne - eller ibland inget minne alls!

Ärkebiskopen kallades att delta i utskottets överläggningar och förklarade att insikten hos honom blivit allt starkare, att något måste göras. Det är fullständigt orimligt att vi inte kan hantera ämbetsfrågan inom vår kyrka medan vi samtidigt är involverade i ekumeniska samtal med både romerska katoliker och ortodoxa med samma ämbetssyn som minoritetsgrupper inom vår egen kyrka. Han gick så långt att han undrade om inte en slags EFS-modell skulle kunna vara möjlig här hemma.

Trots detta blev motionen till slut avslagen, främst för att det andra yrkandet i motionen krävde konkreta åtgärder. Utskottet understryker i stället behovet av fortsatta samtal och hemställer ”att Kyrkomötet ger Kyrkostyrelsen i uppdrag att, på det sätt Kyrkostyrelsen finner bäst, ta initiativ till samtal, som ett led i arbetet på fördjupad delaktighet”. Biskop Bengt Wadensjö la ner mycket arbete för att denna hemställan skulle inkluderas i betänkandet. Det var enligt uppgift biskop Caroline Krook som bromsade mest i par med (partikollegan) Urban Gibson (fp). Det är inte lätt för liberalerna att vara toleranta.

Ordet minoritet kan lätt leda tankarna fel, de personer motionen avser må vara en minoritet i kyrkan, men det rätta ordet är nog dissidenter. De har blivit det genom att hålla fast vid kyrkans gamla tro. Ämbetssynen och kyrkosynen är inga aparta minoritetsuppfattningar, som man kan förledas att tro i den svenska miljön. De delas av stora grupper i den världsvida kyrkan som en del av kyrkans trosarv från apostlarnas dagar. Därför blir kopplingen till ekumeniken är viktig. Utan det ekumeniska perspektivet ligger kartan fel. Det är säkert en av förklaringarna till ärkebiskopens försiktiga positionsförändring. Wadensjös engagemang för frågan är mer pragmatiskt. Han har gett uttryck för att svenska kyrkan skulle åderlåtas utan dissidenternas kyrkotradition.

Betänkandet slår lakoniskt fast att motionen "avser dem som inte accepterar kvinnors och mäns lika möjlighet att vigas till och fullgöra uppdrag inom kyrkans vigningstjänst”. Därmed kan man låta bli att kommentera det sätt som kyrkan valt att med administrativa medel lösa teologiska frågor, risken för kyrkosplittring, vad som händer med "nya" minoriteter som kommer att uppstå etc.

I långa stycken följer betänkandet Läronämndens skrivning som styvnackat håller fast vid sitt yttrande Ln 1996:14: "Svenska kyrkan måste som öppen folkkyrka eftersträva enhet i mångfalden och ge uttryck för denna enhet i gudstjänsten." (min kursivering)

Etiska frågor

Det blir inget beslut om kyrkans syn på utlevd homosexualitet i år. Dag Sandahls motion avslogs som väntat av utskottet. Över huvud taget är hanterandet av alla etiska frågor avslöjande. Där blir det postmodernistiska draget övertydligt parat med rädslan att stöta sig med de rådande samhällsuppfattningarna.

Vill man ironisera skulle man kunna utrycka det så här:"Allt som har med etiska frågor att göra skall utredas, för det är svåra frågor, och kyrkan måste fundera på vad den tycker, om den tycker nåt, som ingen annan tycker." Med den rådande bibelsynen finns ingen möjlighet att tala om en specifikt kristen etik.Anders Reinholdssons kommentar mellan två föredragningar är talande. Han citerade Pulkingham, som redan på 80-talet sa: "När kyrkan inte går ut i världen går världen in i kyrkan."

Politisk korrekthet

Kyrkomötets trendkänslighet och strävan efter politisk korrekthet framstår i all sin tydlighet i Ekumenikutskottets betänkande över Kyrkostyrelsens skrivelse ”Guds vägar – judendom och kristendom.”
Skrivelsen försöker förtjänstfullt göra upp med antisemitismen, där kyrkans roll tas upp till självrannsakan. Men utskottsbetänkandet stannar inte vid detta utan har förvandlats till ett angrepp på staten Israel klädsamt förberett genom ett avståndstagande från historisk antisemitism.

Kyrkans böcker

Under mötet sipprade det ut information från kyrkostyrelsens överläggningar med biskoparna om de hårt kritiserade förslagen till ny handbok, evangeliebok och bönbok. Remissammanställningen kommer att presenteras vid septembermötet men det verkar som om en taktisk reträtt är i görningen och nya kommittéer kommer med stor sannolikhet att tillsättas. Det finns dock en stämning bland somliga att evangelieboksförslaget väl borde kunna antas och beslut fattas nästa år.

© 2001-08-19 Yngve Kalin

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips