Torsdagen den 3 mars 2011 kl. 01.20

Svenska kyrkans hemsida:

"Vi misslyckas ibland och då förlorar vi lätt vår självkänsla och vårt människovärde."

Kyrkans Tidning lyckönskar Svenska kyrkans för den nya hemsidan, som den kallas. Bara några få element saknas med fler länkar (till Kyrkans tidning kan man förmoda) och "flöderna" som det heter på dataspråk behöver utvecklas. Grunden är lagd, skriver Anders Ahlberg, berömmande.

Jag, för min del, vill nog hellre citera hemsidan själv. På ett ställe står det nästan profetiskt: "Vi misslyckas ibland och då förlorar vi lätt vår självkänsla och vårt människovärde." Att dålig självkänsla och motgångar ibland gör att människor försöker peppa upp sig och bli skrytsamma är ju känt. Men att webbmakarna och deras uppdragsgivare skulle förlora sitt människovärde när vi bedömer och kritiserar resultatet av deras arbete, håller jag inte med om. Det är falsk lära. Jag håller bergfast fast vid, att även den som misslyckas behåller sitt människovärde och ska erbjudas möjligheten till omvändelse och upprättelse. Det gäller också webbmakare.

För ingen uppfräschning i världen, med nya templates, menyer och blinkande rutor och flöden, döljer det faktum att den som söker kunskap om kristen tro via Svenska kyrkans hemsida möts av en självupptagen, självbelåten kyrka, med stora anspråk att kunna utlägga vad kristen tro är och betyder i dag.

När vi bodde i Afrika brukade vi skämta, att på ett område är vi svenskar världsbäst. Det finns inga bättre svenskar i hela världen! Jag fick en kuslig bekräftelse på detta när jag surfade runt på de nygamla sidorna. Inte så sällan är det bara floskler som presenteras: "Att vara kristen är att vara på väg - mot fördjupning eller mognad eller nya perspektiv" eller "En rättvis värld utan hunger, fattigdom och förtryck är målet." Och nästa blinkande text påminner oss om att vi som svenskar har det väldigt bra beställt eftersom: "Svenska kyrkan i utlandet kan vara trygghet, omsorg och ett hem långt hemifrån." Tror man verkligen att detta går hem hos folk och lockar till engagemang!

På sidorna Tro och andlighet görs inte så sällan närmast dogmatiska lärouttalanden inlindat i förnumstiga försök att förklara och tillrättalägga. Några exempel bara: "Berättelserna om Jesus finns i de fyra evangelierna i Bibeln. Bibeln är en bok med många delar som berättar om människors erfarenheter av möten med Gud." Så nu vet vi det! Där rök hela läran om uppenbarelsen och inspirationen och hela grunden för kristen tro! Och ibland blir det heltokigt, som tidigare nämnts, när det talas om behovet av förlåtelse: "Vi misslyckas ibland och då förlorar vi lätt vår självkänsla och vårt människovärde." Vilket fruktansvärt grymt och obibliskt påstående! Och om dopet ges en motivering genom en högst tvivelaktig historisk exposé: "Genom hela kyrkans historia har dopet varit den synliga bekräftelsen på varje människas självklara samhörighet med Gud." Upp till bevis!

Men hemsidorna rymmer naturligtvis så mycket mer. Både gammalt och nytt. Alltifrån varför man ska vara medlem och upplysningar om det internationella arbetet genom Act-alliansen till små betraktelser typ: Hopp i en tid av klimatsorg (eller som det till och med kallas klimatångest) "Klimatfrågan kan kännas så svår att vi blir handlingsförlamade. Men det behöver inte vara så. Möjlighet till förändring är en grundtanke i kristen tro."

Så sprids information hopp och tröst, blandat med kontaktuppgifter och länkar till alltifrån Svenska kyrkans överklagandenämnd till ärkebiskopens nya blogg

Nej, Anders Ahlberg, någon ny grund att bygga på är inte lagd med den nygamla hemsidan. Den är ett övertydligt exempel på en kyrka i kris som söker efter legitimitet. En kyrka som är otydlig i sin bekännelse och som är i gungning med dålig självkänsla. Hemsidan har blivit ett utryck för en kyrka som skriker efter erkännande genom att mest tala om sig själv och sina goda gärningar. Eller med andra ord en självupptagen kyrka, som säger: Snälla stöd mig, i stället för att sida upp och sida ner peka på honom som Gud sände för att rädda oss och som ger oss nåden att med alla våra brister och ofullkomligheter få tjäna honom. "Ingen annan grund kan någon lägga än den som är lagd, vilken är Jesus Kristus"(1 Korintierbrevet 3:11).

Fredagen den 25 febr 2011 kl. 01.40

"Jag skall inte åt det hållet."

Svenska kyrkans främste politiske företrädare Levi Bergström (S) är naturligtvis medietränad. Det är alla numera på hans ansvarsnivå! (Han är förste vice ordförande i kyrkostyrelsen) Han vet i teorin precis när man ska göra en pudel och när man ska träda fram som räddaren. Det visar sig nu att detta inte hjälper honom längre. Till slut står han där försvarslös.

Det grundläggande problemet för honom är att han tillhör det gamla paradigmet d.v.s. då man levde i föreställningen att de s.k. förtroendevalda i folkhemmet fungerade som ett slags ombud för högst vanligt folk och bevakade det allmännas intressen. Så motiverade (S) m.fl. sitt fortsatta engagemang i kyrkan. Men utköpen i mångmiljonklassen i Kyrkans Hus och förtroendekrisen som följer i dess spår gör att ingen medieträning i världen längre kan rädda honom. Det handlar om något annat. Nu står han där i stället som främste representant för en kyrka i djup kris, där hela organisationen vacklar.

När generalsekreterare Friedner fick sluta, eftersom ärkebiskop Wejryd tröttnat på honom, intog han den sistnämnda rollen. Han trädde skickligt fram som den som ställde upp i nödens stund för att finna en lösning, som visserligen inte kunde offentliggöras p.g.a. frågans känsliga natur men där vi intalades att vi kunde lita på Bergström och hans svåra roll att finna en godtagbar lösning. Men nu när Kyrkans Tidning bestämt sig för att för en gång skull utöva det som kallas granskande journalistik väljer han som god socialdemokrat en annan folklig linje. Han visste ingenting om de övriga kostsamma utköpen. Han frågade inte. Han hade ingen aning om de 36 miljoner som använts för att ge generösa avgångsvederlag av alla upptänkliga skäl, där felrekrytering torde vara det mest uppenbara. Det är långt ifrån bra, konstaterar han och låter indignerad.

Stackars Bergström. Man kan bara hålla med honom. För Bergström är en trevlig karl i ett kyrkosystem som organiserat sig som vilken sekulär organisation som helst och som nu nått vägs ände. Den fråga som faktiskt måste ställas är kan en kyrka rymmas i en struktur som förvandlats vilken myndighet eller företag som helst - där det häpnadsväckande nog räcker att anställas och bli chefstjänsteman om man förklarar sig lojal mot kyrkas värdegrund (vad det nu betyder) Eller är utköpen ett utslag av att personer som inte är kongruenta med den uttolkning som nu är politiskt korrekt måste avskedas?

Det blir närmast löjeväckande när Bergström med anledning av utköpen av generalsekreterare och hela raden av andra chefstjänstemän i ett tidigare nummer av Kyrkans Tidning förklarade att det inte finns några fallskärmar i Svenska kyrkan utan att det handlar om spelreglerna på arbetsmarknaden. Så talar en medietränad.

Tacka vet jag prästen som på det glada 80-talet fick frågan av några uppblåsta direktörer om han hade någon fallskärm. Han svarade: Nej, jag behöver ingen, för jag ska inte åt det hållet!

Måndagen den 21 febr 2011 kl. 00.10

"Maktalliansen i Svenska kyrkan"

T. Axelsson sätter den slutgiltiga punkten i debatten om namnbytet av Svenska kyrkans internationella arbete till Act Alliance som rasat den sista veckan.

Hans kommentar på Brygubbens blogg säger allt vad som behöver sägas om namnbytet - eller hur nämndordförande Åkerlund lyckats förvalta den totala nedmonteringen av allt vad Svenska kyrkans internationella mission och diakoni heter. (Min lilla tilläggskommentar)

"Blir det inte "Acktalajjans", så blir det väl aktalliansen, vilket ju är obegripligt om man inte hör ett "m" före, och så fungerar ju hörseln, att vi skarvar ihop orden, så att de blir begripliga.

"Förra söndagens kollekt till mAktalliansen Svenska kyrkan uppgick till 7 kronor, vilket härmed tacksamt erkännes."

Några högre belopp blir det nog inte till den förr så stolta Fasteinsamlingen. Om vi nu inte tar upp kollekten till "vårt ko-projekt i ..." eller något annat begripligt och lokalt förankrat, och därigenom också utarbetar strategier för att kunna strunta i vad de där galna potentaterna i Uppsala hittar på för dumheter."

Lördagen den 19 febr 2011 kl. 00.02

"Mörkret kallade hon man."

Av kvinnor - inte ett spår, skriver Barbro Matzols i senaste numret av Kyrkans Tidning med anledning av Bengt Hägglund-symposiet i Lund, där ingen kvinna fanns på talarlistan.
"Det är trist. Enögt. Enfaldigt. Livet lyser med sin frånvaro, utbrister hon indignerat."

Var lugn Barbro. Snart får Svenska kyrkan en ny handbok som de fem kvinnorna i ledningen för handboksarbetet kommer att fylla med "liv" och utkastet till en ny bibelöversättning fick vi redan år 2000 av P1:s På Håret:

1 Mosabok:

"I begynnelsen skapade Gudrun himmel och jord. Gudrun sade: Ljus bli till och ljuset blev till.
Gudrun såg att ljuset var gott och hon skilde ljuset från mörkret. Gudrun kallade ljuset dag och mörkret kallade hon man."

I andra Mosabok läser vi:

"Frun sade till Mosa. Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina manliga slavdrivare.
Jag är Frun, din Gudrun, och jag skall föra dig ut ur Egypten.

Från Gudrun kommer också löftet om en fredsfurstinna:
"Ty ett barn har fötts. En dotter är oss given. Väldet är lagt på hennes axlar", som det står skrivet hos profetissan Jesaja-Maja. Så förebådas redan i nygamla testamentet Jessica, Gudruns enfödda dotter.

Så böj nu era hjärtan till Gudrun och tag emot välsignelsen:
"Frun välsignar och bevarar er, Frun låter sitt ansikte lysa över er och är er nådig, Frun vänder sitt ansikte till er och ger er frid. I Gudruns, moderns och dotterns och den heliga andas namn.

Amma."

Lördagen den 12 febr 2011 kl. 12.40

Partiordförande Wejryd

Tänk om Anders Wejryd inte varit ärkebiskop utan i stället partiordförande för Socialdemokraterna i Sverige. Då hade intervjun med honom i veckans Kyrkans Tidning haft ett annat innehåll.
Eller?

"Vi behöver en gemensam arena"

SOCIALDEMOKRATINS FRAMTID. Här ger partiordförande Anders Wejryd sin syn på Socialdemokratins framtid efter debatten i Kyrkans Tidning. Läget är allvarligt, men inte hopplöst. Det är Anders Wejryds tolkning av partiets hälsotillstånd.

Vad gäller saken? I en intervju i förra veckans nummer av Kyrkans Tidning uttryckte den gamle justitieministern Tomas Bodström djup oro för Socialdemokraternas framtid. Han menar att det är hög tid för Socialdemokraterna att ägna sig åt krisanalys och självrannsakan. Frågorna om identitet, ideologi och partiets uppdrag måste diskuteras igen, gärna i form av ett rådslag. Tomas Bodström uttryckte i Kyrkans Tidning nummer 5 stor oro för situationen inom Socialdemokraterna, och kallade det kris. Bollen passades vidare till partiordförande Anders Wejryd.

Håller du med om att Socialdemokraterna är i kris? Anders Wejryd skulle förmodligen själv inte välja det ordet, men svarar:
- Läget är allvarligt: färre människor finns med där den personliga övertygelsen kommer till uttryck, i arbetarkommunerna. Samtidigt har partiet oerhört många bundsförvanter. Förr var politik mer "ordning och reda" - det är en jätteomsvängning när det blir något som man själv väljer.
Trots de långsamt krympande medlemssiffrorna säger Anders Wejryd sig vara "glatt överraskad" över dem: fortfarande tillhör en stor andel av befolkningen partiet, som har ett större inflöde än något annat parti. Men visst är det en omställning att resurserna minskar, konstaterar han.

De ekonomiskt goda åren från 70-talet och framåt spred dessutom enligt Anders Wejryd en inställning av att "det racklar och går" och gjorde att en del anställda och lokalpolitiker jämställde socialdemokratin med den kommunala apparaten.
- Men de engagerade vet att det handlar om att brinna, att dela övertygelse, att vara personlig, om partiet ska överleva.

Den dominans av partifunktionärerna som Tomas Bodström ser, tycker inte Anders Wejryd stämmer.
- Jag tror inte det håller för framtiden, det kommer att förändras. Jag ser också många fantastiska exempel på samverkan mellan partifunktionärer och frivilliga - de allra flesta är också besjälade av att det ska gå bra för det vi står för och partiet.
- Krisen ligger i om vi tror på våra grundläggande värden - Socialdemokraterna har precis som nästan alla stora partier som levt i majoritet väldigt svårt att väcka nya människor - det är en utmaning.
Tomas Bodström efterlyste rådslag och ideologiska samtal. Enligt Anders Wejryd pågår sådant tankearbete och samtal på många fronter: i partistyrelsen, verkställande utskottet, vissa arbetarkommuner, bland en del partifunktionärer.
- Men det är väldigt viktigt att vi får igång det gemensamma samtalet, de samtal som redan förs behöver lyftas upp. Vi behöver en gemensam arena.

Tomas Bodström befarade att den kommande strukturutredningen leder till att fokus hamnar på organisation och yttre former. Men det håller inte Anders Wejryd med om.

- Jag tror många kommer att bli överraskade över att den rymmer såpass mycket innehållsfrågor. Det kan tyckas bakvänt att börja i organisationen, men jag tror att man överskattar möjligheten att föra ideologiska innehållsresonemang utan konsekvenser i organisationen.

Enligt Tomas Bodström finns det ett avstånd mellan anställda och partifunktionäerna å ena sidan, och den stora massan av sympatisörer men inte aktiva medlemmar å den andra. Anders Wejryd ser inte någon motsättning där. Socialdemokraterna har ett dubbelt uppdrag, anser han: att finnas till både för den aktiva kärnan och att hålla en låg tröskel gentemot dem som stöder partiet utan att regelbundet delta.

- Vi kan inte göra något seriöst om det inte finns medlemmar som stöder med sin medlemsavgift, men det finns ingen socialdemokrati alls om det inte finns några arbetarkommuner.

- Jag är mer orolig för om partiet smiter undan sitt uppdrag att arbeta för att samhället ska vara mänskligt, värna mänskliga rättigheter och ha omsorg om de svaga. Det finns i vår ideologi en uppfordran att vi ska bry oss om de svaga, och om vi inte påminner oss om detta dör förståelsen för det.

- Om inte det finns, då är jag orolig för framtiden. Det är ett oerhört centralt uppdrag. Om vi inte är trogna det är jag orolig, då är socialdemokratin i kris.
Tomas Bodström efterlyste ett rådslag för ideologiska samtal. Anders Wejryd stöder tanken och vill att människor med olika bakgrund ska föras samman, inte minst när strukturutredningen diskuteras - "var bränner det till i människors liv", frågar han.

Vad skulle du vilja att partiets folk samtalar om?
- Vad är vår uppgift som socialdemokrater i dagens samhälle, för att överleva som parti och bidra till det goda samhället och för att möta människor i liv och död. Att våga se den demokratiska socialismens klassiska budskap i samtidsfrågorna - där är det i högsta grad aktuellt. Vi behöver inte blygas för socialismen. Om vi samtalar om detta, ordnar sig mycket av det andra - då syns vad som är huvudsak och bisak.

Söndagen den 6 febr 2011 kl. 01.48

"Fruktansvärt dumt"

Lennart Koskinen har drabbats av plötslig klarsyn inför pensioneringen som biskop i Svenska kyrkan. Med många välformulerade påståenden, först i ett debattinlägg och sedan i en intervju i Kyrkans Tidning, beskriver han kyrkans kris och sällar sig till kören av dem som länge krävt en kriskommission och förnyad debatt om kyrkans identitet och uppdrag. Det är uppfriskande och välkommet. Vad han gör är faktiskt att bekräfta att vi i den lilla oppositionen vid kyrkomötet 1999 hade rätt på många punkter och att våra farhågor besannats.

Målande beskriver han tillståndet i en kyrka där de politiska partierna fortfarande regerar och tjänstemännen tagit över och håller på att köra kyrkan i botten. Den kyrkoorganisation de uppfann inför relationsförändringen år 2000 fungerar inte. Idén om en dubbel ansvarslinje med vigda och förtroendevalda är urholkad, säger Lennart Koskinen och som ett talande exempel nämner han att lägga arbetsgivaransvaret av prästerna på pastoraten. Alla visste att det var "fruktansvärt dumt" att göra pastoraten till arbetsgivare för prästerna. Ändå genomfördes nyordningen. Nåja, alla visste inte, de båda biskoparna Hammar och Wejryd förklarade i kyrkomötesdebatten - att de backat in i framtiden, efter att ha tänkt om i frågan. Det är tänkvärt att läsa om protokollen för oss som länge tyckt att deras sätt att gå varit bakfram!

Men Koskinen har rätt i sak. Det var fruktansvärt dumt - och konsekvenserna har blivit ödesdigra. Ordningen röstades igen med 209 ja, 22 nej med 8 nedlagda röster trots ett massivt motstånd från de flesta prästerna i landet, sakkunnigutlåtande från de teologiska fakulteterna och ett klokt särskilt yttrande i läronämnden från biskoparna Jonsson, Fjärstedt, Harlin, Krook m.fl. som menade att hela kyrkans apostoliska struktur hotades med lokalanställningen av prästerna. (Wadensjö skrev också under det särskilda yttrandet - men bytte sida i plenum!)

Men ledningsgruppens (Centralstyrelsens AU) konstaterande att detta var enda lösningen för att tillgodose arbetsrättens krav och skilja arbetsgivaransvaret från tillsyn seglade igenom hela vägen till det katastrofala beslutet och en total förvandling av Svenska kyrkan, som i den stunden blev en kongregationalistisk kyrka . Bara Dag Sandahl hade reserverat sig i ledningsgruppen.

När frågan diskuterades i kyrkomötet var den redan avgjord. Bara revisor Joakim Svensson bjuder upp till egentligt motstånd. Kontraktsprosten Tor Frylmark (S) företräder utskottet och förklarar att beslutet egentligen bara kan bli ett av arbetsrättsliga skäl och förklarar att ordningen måste genomföras för att undvika "organisationshygienska konsekvenser!" Ja, det står faktiskt så i Kyrkolagsutskottets betänkande! Han tyckte själv ordet lät fantastiskt, men upplyste att han kollat i Words rättstavningsprogram och funnit att det godkände det! Beslutet var nödvändigt för att undvika oklarhet vem som ansvarig i arbetsmiljö- och ansvarsfrågor.

Man kan verkligen hålla med Koskinen och tillägga: Det var inte bara ett fruktansvärt dumt beslut. Motiveringen var lika dum - med lite ansträngning hade frågan kunnat lösas när prästernas statliga anställningsförhållande upphörde. Men Words rättstavningsprogram vägde tydligen tyngre än kyrkans tro, lära och bekännelse. I konsekvensens namn borde fler paragrafer kanske ha ändrats:
Vad sägs om: "Vi tror på en svensk, organisationshygenistisk folkkyrka, fölåtelse för alla dumheter, så lite uppståndelse som möjligt och ett långt liv."

Vi var 17 som reserverade oss: Per Lindberg, Yngve Kalin, Sten-Åke Engdahl, Joakim Svensson, Jan-Anders Ekelund, Anders Reinholdsson, Britta Olinder, Anna-Lena Aruorsell Berglund, Göran Åberg, Tomas Forsner, Eva Forsell Aronsson, Fredrik Sidenvall, Per-Anders Grunnan,, Sonja Grunselius, Dag Sandahl, Tomas Lång och Lars Ekblad.

Kanske några fler lyssnar nu när kritiken inte längre bara kommer från Kyrklig samlings analysgrupp och andra som på förhand kan stämplas ut som ondsinta bakåtsträvare. Vid ett möte i Köpenhamn 2008 presenterades en rad papers där mycket av det som Koskinen nu bekräftar lyfts fram.  Läs dokumenten här

Onsdagen den 2 febr 2011 kl. 01.46

Hur länge ska bara Anna och gänget veta?

Ärkebiskopen tiger fortfarande om vad som verkligen hände och hur det hände. Arbetsutskottet har lagt locket på och kyrkostyrelsen har sällat sig till de tigandes skara trots att en AU-ledamot ville få oss att förstå, att det hela handlar "om något annat än mediebilden." (Anna Lundblad Mårtensson, POSK i KT 2 dec 2010) Men avsikten är tydligen att ingen utomstående, utanför den innersta kretsen av makthavare i Svenska kyrkan, ska få veta vad detta "något" är. Det verkar som man hoppas det går att tiga ihjäl det som hände och att folk ska glömma det som kostat minst 9,4 miljoner och ställa berättigade frågor om hur beslut fattas och hur det egentligen står till i Kyrkans Hus och kyrkan förvandlats till vilket företag som helst?

Det är snart tre månader sen tumultet i kyrkokansliet då ärkebiskopen tog initiativet att avskeda generalsekreteraren eftersom han, med Wejryds motvilliga förklaring till media, ofta handlade egenmäktigt och inte förankrade sina beslut. Kyrkostyrelsen har sammanträtt tre gånger - men ledamöterna verkar efter lite inledande grymtningar tydligen ha köpt Wejryds redogörelse varför han för sin del inte först förankrade sitt beslut i hela AU och styrelsen utan såg sig tvungen att agera i den allra innersta kretsen. Anna Lundblad Mårtensson förklarade i KT-intervjun, att hon "var fullständigt nöjd med den kompletta redogörelsen" hon fått av ärkebiskopen i AU.

I Afrika lärde jag mig att makt traditionellt utövades genom att veta det andra inte visste och utnyttja det. Det gjorde en person mäktig och betydelsefull. Så behöll man kontrollen och knöt människor till sig. Man kan undra om Wejryd varit i Afrika med kyrkostyrelsen den sista tiden? Men, nej jag inte hört något om en sådan resa. Däremot åkte han väl själv till Kina mitt i krisen i november. Undrar om han berättade om kyrkostyrelsens inneprojekt: "Demokratin är en successiv uppenbarelse" Det tror jag säkert han gjorde som den främste företrädaren för vår öppna, demokratiska folkkyrka. Då kan man tycka, att om kineserna nu vet hur det ska vara, att också vi få kan få veta vad som hände i november - i alla fall lite i taget!

All erfarenhet säger, att det är bättre att säga som det är, att erkänna misstag och vad som gick fel. Förr eller senare kommer det fram. Som en successiv uppenbarelse! I Afrika, Kina eller Uppsala. Det är så det fungerar, alla organisationer läcker . Det räcker inte att gömma sig bakom Anna, Levi, Hans och de andra.

Anders, lev upp till det du menar dig företräda! Annars får någon annan berätta!

Onsdagen den 26 jan 2011 kl. 21.37

Vad gömmer sig bakom statistiken?

Jag har skickat nio sidor siffror med kyrkostatistik till kyrkokansliet om min församling här i Hyssna. Innan jag satte mig vid datorn berättade kantorn att metrologen i morse avslutade sändningen med orden: "Så lyder dagens väderleksrapport". Reflexmässigt hade hon svarat: "Lovad vare du …" men så kom hon på sig, att SMHI behöver ju faktiskt varken lovas eller äras. Men visst är det talande och visar hur en liturgiskt tränad, bedjande människa i sin vardag och arbete bär med sig gudstjänsten. Gudstjänsten formar oss att i det vardagliga se det gudomliga - kanske t.o.m. i kyrkostatistiken!

Det är sådana medarbetare jag har förmånen att arbeta med i församlingen här i Hyssna och var och en är tydligt antecknad med tjänstgöringsgrad på sid 1 i statistikformuläret. Men jag kunde inte skriva att häromdagen ringde t.ex. en förtvivlad person till församlingshemmet och behövde omedelbar hjälp. Alla var ute utom den ena vaktmästaren. Han var snabbt på plats och snart kunde diakonen haka på. Så är det hela tiden, vi försöker backa upp varandra, talar mycket med varandra, delar bekymmer och gläds med varandra och ser varje uppgift liten eller stor som lika viktig. Vi använder mycket tid till detta, mer än de flesta - men jag tror det finns en hemlighet dold här. Ska man räcka till för andra, behöver man känna att man inte står ensam. Kyrkorådet och våra tio (!) kyrkvärdar backar upp oss och uppmuntrar oss. Men det fanns ingen kolumn för detta i blanketten. Men jag fick ange alla gudstjänster vi firar tillsammans, många olika slags gudstjänster med ordet från Gud i centrum, naturligtvis på söndagen, men också varje tisdagsmorgon vid en morgonmässa då arbetslaget och en liten grupp, som har möjlighet att komma, ber särskilt för alla här i vårt sammanhang och ber om klokhet och uthållighet att vara Kristi tjänare i Hyssna.

Hur berättar man att vi har en fantastisk musiker, som aldrig lämnar något åt slumpen utan använder hela sitt register för att skapa fullödiga gudstjänster. Jag har t.ex. aldrig träffat någon som lägger ner så mycket tid också på texterna och söndagens tema som hon. Och vår diakon, vars engagemang och uthållighet smittar. Det må gälla kontakter med barn, unga familjer, gamla eller sörjande. Eller våra vaktmästare, för vilka ingen uppgift är omöjlig. Därför är det så fint i våra kyrkor och på vår kyrkogård - men deras möten med människor inte minst i sorgesituationer är ändå det allra viktigaste och som betyder oerhört mycket. Och vilka vaktmästare kan på två dagars varsel bygga ny rekvisita till en familjegudstjänst som kläckts på personalsamlingen. Eller hur berättar man om den kloka och eftertänksamma församlingsvärdinnan, som hela tidens finns där och servar oss alla och ser allas behov. Och assistenten, som ger alla som behöver en hjälpande hand. Jag skulle kunna fortsätta med barnledarna och hjälpen vi får från arbetslaget i Sätila och den viktiga rollen kyrkoherden spelar.

Hyssna församling brukar inte synas i statistiken, vi nämns inte när man räknar upp exempel på församlingar som är "framgångsrika" - och bra är det eftersom vi inte känner oss sådana och har inga särskilda strategier och metoder att lära ut. Vi försöker ta vara på det rika arvet här och kämpa trons goda kamp och vara trogna och ösa ur kyrkans rika källflöden och finna vägar att möta framtiden. Vi vet att mötet med Gud i gudstjänsten är helt avgörande och vi har vårt fokus där. Egentligen är vi nog väldigt traditionella med ett mycket traditionellt församlingsarbete och det finns fortfarande många som tar ansvar vid sidan om oss anställda och engagerar sig på alla sätt. Vi drivs av en önskan och en längtan att allt fler skall upptäcka trons hemlighet och vill visa på hur den bär i vardagens utmaningar. Samtidigt känner vi av det hårdare klimatet i samhället och hur kristen tro alltmer förpassas från det offentliga rummet. Vi tror att gudstjänsten är det viktigaste svaret också på den utmaningen.

Vi står här tillsammans - och det tackar vi Gud för med utmaningen att vara kyrka i en föränderlig tid. Det bor ca 1700 personer i Hyssna, ca 1550 är kyrkotillhöriga. När jag kom hit för åtta år sedan fann jag en levande församling där gudstjänsten stod i centrum. Det är fortfarande så - och vi kan faktiskt glädja oss åt att de det är ungefär lika många som firar gudstjänst i Hyssna nu som då eller i medeltal ca 110 per huvudgudstjänst, alla sön- och helgdagar räknande. Räknar man alla gudstjänster och kyrkliga handlingar år 2010 gjordes 13.500 gudstjänsbesök i Hyssna nya eller gamla kyrka eller 259 per vecka!

"Så lyder en annan utförligare version av den insamlade kyrkostatistiken jag i dag sände till kyrkokansliet."

"Lovad vare du Kristus"

Välkommen att hälsa på!

Måndagen den 24 jan 2011 kl. 1.57

"Det som är i för dåligt skick för att sälja kommer vi att kassera."

Kyrkoherde Per Ulvestig får frågan av Borås Tidning (2011-01-23) om man tvingas slänga något av värde när församlingshemmet i Ljung stängs och rivs för att följas av stängningen av församlingshemmen i Vesene, Södra Björke och Jällby i Herrljunga pastorat.

Man kan känna sympati med kyrkoherden som säger. "Det som kommer att slängas är sådant som ingen skulle köpa i second handbutiker. Det som är i för dåligt skick för att sälja kommer vi att kassera."

Folkhemskyrkan går i graven i vårt land inför våra ögon! Det är personer som kyrkoherde Ulvestig som får klä skott för nedmonteringen av Svenska kyrkan och jag känner medlidande med honom. Jag tänker också med vördnad på de människor som intalades att detta var vägen möta folket i en föränderlig tid och som byggde dessa hus. Media rapporterar nu om nedmonteringen av Svenska kyrkan, men vem lägger puzzlet och vågar säga sanningen och utkräva ansvar. Socialdemokraternas kyrkoprojekt, i en märklig allians med (C) som skulle tillskapa en tidsanpassad kyrka för folkhemmet blev ett gigantiskt misslyckande. Kyrkoherde Ulvestig låter nästan som en gammaltestamentlig profet med sina ord, att det som är i så dåligt skick att det inte kan användas, måste kasseras!

Men på den nationella nivån fortgår allt som vanligt! Där hade man råd att köpa ut viktiga personer som generalsekreterare, informations- och personalchefer för miljontals kronor och ännu har ingen tagit ansvar. Kanske ärkebiskopen skulle behöva byta plats ett slag med kyrkoherden t.ex. i Herrljunga pastorat och lägga ner lite församlingshem för att se hur verkligheten ser ut i den kyrka han leder. På den högsta nivån kan man ännu fixa och trixa! Frågan är hur längre, och när fågan ställs rakt ut också där: "Det som är i för dåligt skick för att sälja kommer vi att kassera."

Söndagen den 16 jan 2011 kl. 17.00

"Ett nytt steg i katolska kyrkans historia."

I går kom det officiella uttalandet. I samband med prästvigningen av tre engelska anglikanska biskopar tillkännagav Troskongregationen i Rom att " The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham," eller på svenska ordinariatet, för de anglikaner som med bevarande av många av sina egna traditioner önskar förening med den romersk-katolska kyrkan, officiellt hade inrättats. I november 2009 utfärdade påven Benedict en Anglikansk konstitution (Anglicanorum coetibus) som möjliggjorde välkomnandet av forna anglikaner i en icke territoriell stiftsliknande struktur eller juristdiktion. Nu är det på plats.

Ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols, katolska kyrkans överhuvud i England och Wales kallade gårdagens dekret och prästvigningen av de tre före detta, men ännu i tjänst, anglikanska biskoparna för "en unik händelse och ett nytt steg i den romersk-katolska kyrkans historia." Prästvigningen, som föregåtts av diakonvigning, av Andrew Burhman, Keith Newton och John Broadhurst var det första steget. I vår kommer detta att följas av prästvigning av ytterligare minst två pensionerade biskopar och sedan reordination av ca 50 präster som nu förbereds att bli präster inom ordinariatet. I går tillkännagavs också att påven utnämnt Keith Newton, som ordinarius för den nya ordningen. Redan i det ursprungliga dekretet slogs fast att ingen gift präst kan iklädas biskopsämbetet, men att detta inte är något hinder för präster.

Det finns all anledning att följa utvecklingen i England. Det som inträffade är utan tvekan en historisk händelse vars konsekvenser är svåra att överblicka. Ordinariatet kan bli en historisk parantes och en övergångslösning. Men faktum kvarstår: Omorienteringen i Rom för att finna en väg att bistå och ta ansvar för grupper av katolsk tro inom andra samfund är i sig själv historisk och visar på att nya vindar blåser i Rom. Det ger hopp för många, som har svårt att känna igen sig i sina egna samfund när den moderna teologin och nyprotestantism ödelägger deras kyrkor.

Läs mer här!

Torsdagen den 13 jan 2011 kl. 0.48. Uppdaterat måndagen den 17 jan 2011 kl. 22.34

Avgångsvederlag till Etiopien

Mekane Yesus-kyrkan i Etiopen, en av världens mest expanderande kyrkor, full av liv och vitalitet har skrivit brev till Svenska kyrkan och vill att den omvänder sig från det "obibliska" beslutet att öppna äktenskapet för enkönade par så att inte framtida samarbete hotas. I brevet kallas beslutet ett medvetet avsteg från bibelns auktoritet och luthersk identitet.

Brevet var väntat och kommer nu att begrundas och hanteras av kyrkostyrelsen, en pendang till det politiskt sammansatta kyrkomötet. Nu ska socialdemokrater, moderater, centerpartister, kristdemokrater m.fl. bedriva kyrklig utrikespolitik och under ärkebiskopens ledning inte bara syssla med interna personalproblem och strukturutredningar utan ta ställning till en allvarlig propå från en systerkyrka med vägledning av respektive partis politiska program. Jag vet inte vad de säger om inomkyrkliga relationer. Men det är besvärligt och känsligt det här. Man kan ju bli beskylld för både det ena och andra. Kanske kan metoden med avgångsvederlag tillämpas. Det är ju så vi löser relationsproblem här i norr. Kanske motsvarande 9,4 miljoner kronor, som användes att lösa knutarna i generalsekreterar- informationschef- personalchefsproblemet få tyst på den besvärliga samarbetspartnern i Afrika …

Men jag tvivlar att det skulle funka längre. Den tiden är tack och lov förbi, då den kyrkliga kolonialismen och materiella resurser dikterade villkoren i relationen och gömdes bakom dokument som kallades General Standard Agreement, där jämlikheten betonades och öppenhet och respekt slogs fast - men alla visste att där pengarna fanns var det de som bestämde till slut.

Återstår att bagatellisera brevet. ELCA i USA har ju fått ett likadant. Men det lämnar en obehaglig eftersmak. Jag minns prästkandidaten i Sydafrika som redan på 80-talet påpekade att vi börjat tröttna på er där uppe i norr. Ni vet alltid bäst. Först tog ni avstånd från allt vad afrikanskt hette, och när vi anpassat oss, sa ni att vi ska vara mer afrikaner och ta ställning själv, och när vi nu börjar ta ställning själva säger ni, att det inte var riktigt så ni menade …

Brevet i svensk översättning

Söndagen den 9 jan 2011 kl. 19.16

Svenska kyrkan är - vad för nått?

"Svenska kyrkan är något och står för något, men styrelseformen som den ser ut i dag är en demokratisk illusion." I flera dagar har jag funderat på vad det är för nått som Kyrkans Tidnings chefredaktör Anders Ahlberg är ute efter med detta kärnfulla citat på förstasidan i det senaste numret, som också konkluderar hans artikel på ledarsidan. "Svenska kyrkan är något och står för något" det är onekligen en intressant beskrivning av en kyrka.

Vad den är och vad den står för ger oss dock inte Ahlberg någon vägledning om. Men han använder det som avstamp för ett resonemang om vem som har rätt att formulera vad Svenska kyrkan är för nått och vad det är för nått den står för! Man skulle t.ex. kunna hänvisa till urkunderna i Bibeln och bekännelseskrifterna eller Kyrkordningens portalparagraf som ger en bra sammanfattning om vad Svenska kyrkan har utgett sig för att vara (i alla fall fram till nu). Eller till den bindande (sic!) Lagen om Svenska kyrkan (Lag 1998:1591). Men det gör inte Ahlberg. Han tror att Svenska kyrkan är nått den faktiskt inte är. Han tror att Svenska kyrkan kan organisera sig som den vill och bli vad den vill. Han skriver att "Svenska kyrkan är på en resa från att ha varit en del av statsapparaten till att bli ett fritt samfund." Nån kanske borde läsa lagen för honom!

Men han är inte ensam om den villfarelsen. Det som hände år 2000 var att relationerna förändrades och att kyrkan inom tydligt utsatta ramar fick ett ökat självbestämmande. Reformen var en nödvändighet eftersom den gamla ordningen stred mot grundlagen och kunde behållas endast genom en övergångsbestämmelse. Det mest revolutionerande som hände år 2000 var för de övriga samfunden, som genom Lagen om trossamfund (Lag 1998:1593) äntligen kunde registreras som just detta i stället för som ideella föreningar.

Men det intressanta är, att detta sagt, blir Ahlbergs andra slutsats helt korrekt fast på ett annat sätt än han tror: Styrelseformen som den ser ut i dag är en demokratisk illusion." Riksdagen ville inte ha en fri kyrka och det är verkligen en illusion, som i längden hotar hela kyrkans existens som Kyrka, att tro att det nya direktvalda kyrkomötet, politiskt valt och sammansatt av i huvudsak samma partier som i riksdagen äger och kan besluta om kyrkans tro, bekännelse och lära och inte bara dess yttre skepnad. Det behövs verkligen en förnyad diskussion om demokratins gränser i en kyrka där dess läroämbete reducerats till en illusion. Annars finns det risk för att kyrkan varken är nått eller står för nått utan bara speglar sin samtid och tappar bort sina källflöden. En kyrka som vill vara allt för alla blir till slut en kyrka för ingen.

Den kostym kyrkan kläddes i år 2000 med en ramlag stiftat av Sveriges riksdag som fastslår hur den ska styras, fungerar inte längre. Den var kanske nödvändig i sin tid, men den omprövning Ahlberg vill se skummar bara på ytan. Svenska kyrkan befinner sig i en identitetskris och många undrar vad den är "för nått" den håller på med och står för. Det blir övertydligt när Ahlberg i början av sin artikel ger ärkebiskopen beröm för det skrytsamma påståendet i en julintervju att Svenska kyrkan är fyra gånger större än LO. Det är nått det! Och ärkebiskopen får också beröm för ambitionen att kyrkan ska tala med "en stark tydlig röst." Det är också nått det - nu ska kyrkan harkla sig lite grann - och synas och märkas mer.

Fast Ahlberg, ser ett problem: Vem är det som ska tala, å vems vägnar, till vem? Han tolkar det som ett organisatoriskt problem. Jag tror ärkebiskopen är mer hjälpt av aposteln S:t Paulus i 2 Korinterbrevet 5:19-20. Tänk om ärkebiskopen harklade sig och som främste företrädare blev tydlig och slog bort alla tankar att vara ledare för Sveriges största, men ack så svaga organisation och i stället med aposteln frimodigt talade till alla och manade andra till efterföljd och bekännarmod: "Gud försonade hela världen med sig genom Kristus … och han anförtrodde mig budskapet om denna försoning. Jag är alltså Kristi sändebud, och Gud manar er genom mig. Jag ber er på Kristi vägnar. Låt försona er med Gud."

Det vore nått det!

Fredagen den 7 jan 2011 kl. 21.07

Be för Asia Bibi

Hon heter så, den 45-åriga pakistanska flerbarnsmamman som den 7 november 2010 dömts till döden i Ittanwali i Punjab-provinsen i Pakistan.
Hennes brott?
Domstolen hävdar att hon hädat eftersom hon bekänt sig som kristen inför de andra lantarbetarna hon arbetade med. I diskussioner med dem bekände hon sin tro att Jesus dog på korset för hela mänskligheten och det påstås att hon utmanade de andra kvinnorna och frågade vad Muhammed hade gjort för dem. Hon hotades och misshandlades, vilket också drabbade hennes familj innan hon arresterades och till slut dömdes med stöd av en mycket omdiskuterad lag som påbjuder livstids- eller dödsstraff för hädelse. Enligt uppgifter från den katolska organisationen NCJP har minst 974 personer åtalats med stöd av denna lag mellan 1986-2009 för brott mot Koranen eller för att ha vanhedrat profeten Muhammed . Asia Bibi är, enligt vad man kunnat utröna, den första kvinnan som dömts till döden efter denna lag
I USA pågår en namninsamling för att få hennes frisläppt. Men i Sverige har inte ett internationellt uppmärksammat hot om dödstraff för en kristen bekännare fått någon speciell uppmärksamhet, med tidningen Dagen som lysande undantag. Jo, DN och Sydsvenskan har faktiskt haft några notiser.
Och Svenska kyrkans ledande företrädare, som lovat att höja rösten och synas, har mig veterligt varken höjt rösten eller synts till.

Måndagen den 3 jan 2011 kl. 20.37

Syndabocken Wejryd

Lennart Koskinen ska snart pensioneras som biskop i Visby. Nu känner han sig tvungen att ta till orda i Kyrkans Tidning på nätet om hur han bedömer läget i den kyrka där han länge fungerat i en ledande position.
Han har drabbats av insikten att Svensk kyrkan befinner sig i kris och sitter fast i självbespegling, under partipolitisk kontroll med en skendemokrati, brist på teologisk reflektion och "vi och dom-täkande" för att låna några ord ur artikeln. Vad viktigt och glädjande, kanske någon säger. Ännu en som fått upp ögonen eller välkommen i gänget. Vi har länge ropat på en kris- eller haverikommission. (16 sept 2006) och upprepat det med dårars envishet. (Se t.ex Noterat 5 dec 2010)

Men Koskinen gör det lätt för sig. Han formulerar artikeln som ett frontalangrepp mot ärkebiskop Anders Wejryd med en egentligen mycket ful vinkling, där en flera gånger upprepad annons om ett kyrkligt intranät från kyrkokansliet där Wejryd fungerar som annonsgubbe för att sälja en kommunikationsplattform. Det är alltså en annons som ger ammunitionen till Koskinens drapa. Greppet är väl beprövat. Karikera den du vill åt. Lägg skulden på honom och vips framstår du i god dager, som den insiktsfulle och djärve.

Var finns självkritiken, Koskinen? Du har varit biskop i sju år, domprost och kyrkoherde m.m. Vilken skuld har du i kyrkans kris? Det är märkligt med alla dessa biskopar, som i samband med eller efter pensioneringen blir så klarsynta och frispråkiga.
Vi ser med andra ord med spänning fram emot ärkebiskop Wejryds pensionering - vilka sanningar kommer inte han att avslöja! Nu tycker jag mest synd om honom. Detta var inte juste, Koskinen! Wejryd gör ju bara det jobb som förväntas av honom.

Onsdagen den 29 dec 2010 kl. 0.47

En kyrka brinner

Det har varit en ovanlig jul i Sätila pastorat. På lördagen innan den fjärde söndagen i advent totalförstördes Ubbhults kapell i en brand. Jag hade den sista gudstjänsten söndagen innan. 1915 byggde befolkningen i norra delen av den väldigt stora Sätila församling en egen kyrka. Det kallades på den tiden ett kapell, till skillnad från moderkyrkan i Sätila, men hade plats för 200 gudstjänstbeskare. Invånarna i den angränsande Fjärås församling engagerades och har sedan dess har den tjänat som samlingsplats för människorna i Ubbhult med omnejd.

Under många år var Ubbhult en mycket vanlig plats i vårt avlånga land, där utvecklingen rullade på och följde den allmänna utvecklingen i Sverige. Men kapellet fick en viktig roll i det diakonala arbete som bedrevs kring Ingeseredshemmet, som engagerade många från när och fjärran. Nu är Ubbhult en av de mest expansiva delarna i Marks kommun med sin närhet till Göteborg och möjligheter till naturskönt boende. Kapellet har växt i betydelse mycket tack vare kyrkoherde Anders Reinholdssons vägran att släppa taget i Ubbhult trots att tidvis gudstjänstdeltagandet krympt mycket precis som i andra delar av landet och en förändring av verksamheten på Ingesered. Den stora frågan har varit - hur skulle kapellet kunna betjäna den stora gruppen av nyinflyttade i området? Hade det någon funktion?

Svaret visade sig. Genom att ihärdigt fortsätta med gudstjänstlivet i tider av nedgång har sakta utvecklingen vänts. Barn- och familjeverksamheten har konsekvent upprätthållits. Barnen från skolan har sett kapellet som sitt genom sin många samlingar där. Familjegudstjänsterna har svämmat över med folk. Tragiska händelser har svetsat samman befolkningen och kapellet har varit den naturliga samlingspunkten. En liten skara har regelbundet samlats för bibelstudier och bön för Ubbhult.

Nu är kapellet borta! Jag såg det brinna. Jag såg eftertänksamma äldre människor på brandplatsen vars minnen, känslor och livserfarenheter bli lågornas rov. Jag såg gråtande tonåringar och tysta barn! En kyrka är ingen vanlig byggnad. Man kan påstå att vi lever i världens mest sekulariserade land. Det må så vara - men då har man inte sett en kyrka brinna!

Anders Reinholdsson var bortrest men vi hade tät kontakt. Dagen efter branden hade jag och vår pastorsadjunkt Andreas Bexell en andakt på brandplatsen på den utsatta vanliga gudstjänstiden. Det spreds via tidningar, radio och Facebook. 200 personer kom.  Läs mer här

Jag fick möjlighet att tala om vår Gud som blev människa mitt i den verklighet som är vår, med besvikelser och nederlag men som till och med kan vända det onda till något gott. Vi lever i en trasig värld där till och med kyrkor kan brinna!

Nu blickar vi framåt. Uppslutningen kring kapellet har varit enorm på alla nivåer. På brandplatsen hittade en kvinna ett blad från en uppbrunnen psalmbok. Det var inledningen på högmässan - och kyrksilvret bestod provet. Under många timmar låg det i ett kassaskåp i eldhärden. Men tack vare brandmännen och Guds försyn fick vi behålla det. Det har redan gjort tjänst i Ubbhult vid julens midnattsmässa i idrottsföreningens klubbstuga. Där hade vi en helt vanlig, men samtidigt mycket ovanlig mässa bland darttavlor och bardiskar, med en mus som sprang kring mina ben under predikan och en blommig salladskål som kollektskål till EFS-mission i Etiopien.

Vi fortsätter i Ubbhult. En kyrka kan brinna, sorgen är stor - men vi ger inte upp. Våra fantastiska medarbetare finns där.

Kyrkvaktmästaren Martin som var ett med kapellet, kantorn Christina, hennes mamma Astrid, bibelstudieledaren, för att nämna några. Men lika mycket Ubbhultsborna som de senaste dagarna gett uttryck för och som i sitt hjärta vet vad en kyrka i samhällets mitt betyder. Kyrkonämnden i Sätila pastorat sammanträdde två dagar efter branden och beslutade enhälligt att Ubbhults kapell skall byggas upp igen - med samma karaktär men anpassat efter tidens krav.

Jag är stolt över att vara präst i ett pastorat som detta. När andra lägger ner - vill vi mer!

Södagen den 19 dec 2010 kl. 22.52, uppdaterad Måndagen den 20 dec kl.13.34

Dramatik och eftertanke

Det blev en dramatisk helg i Sätila pastorat. I går totalförstördes en av våra kyrkor i en våldsam brand. I dag firade vi gudstjänst med 200 Ubbhultsbor på brandplatsen. Se Västnytts nyhetssändning (Inslaget om Ubbhult börjar efter 2 min och 14 sekunder) eller läs i GT/Expressen

Torsdagen den 16 dec 2010 kl. 00.27

Rudolf e röd på nesen

Norska Human-etiska förbundet har gjort en lista med icke-kristna julsånger, eftersom de tror att många firar julen som en familjehögtid och inte som en kristen helg. Norska radion berättar att förbundet gjort listan efter påstötning från lärare som ville ha sånger utan kristet innehåll. På listan finns flera sånger som även vi svenskar känner igen, som Hej Tomtegubbar och Bjällerklang, till exempel. Och Rudolf med röda mulen, eller Rudolf e röd på nesen, som den heter i Norge.
Vi känner igen stämningarna i Sverige. Nu när vi firar jul eftersom det är jul, som någon så träffande utryckt det, behövs ett betydande upprensningsarbete av gammal vidskepelse. Fast att som i Norge kalla julen en familjehögtid är väl inte heller riktigt politiskt korrekt. Nej, i Sverige får "ljus- och mysmotivet" ta över. Det är evigt och passar i vårt klimat. Hur man ska göra i Afrika och Australien har nog inte humanetikerna tänkt på i sin lilla värld.
Det här med att Gud, alltings ursprung och mål, blev en av oss och blev ett barn i krubba kan ju lätt avfärdas och det måste svenska barn bevaras från på lektionstid och skolavslutningar. Och julen är ju viktig - så det är fritt fram för nyskapande. Inom parantes sagt har jag länge varit fascinerad av denna oerhörda tilltro till Guds ords verkan som detta att barnen måste skyddas från det uttrycker. Några ord ur Bibeln, ett julspel eller några ord av en präst tilltros denna oerhörda genomslagskraft att barnen måste skyddas. Det är verkligen en tankeställare också för oss kristna! Nej, ljus som lyser är ett bättre motiv här uppe i norr. Låt hela Norge och Sverige fyllas av ljusgirlanger och tända stearinljusljus. Det och Rudolf kan alla sjunga om, fast ljusmotivet är bäst. Ljuset man sjunger om ger värme och lyser i mörkret och vi blir alla så glada och snälla över det lilla ljus jag har osv. Liljeholmens, andra ljustillverkare, Vattenfall (trots smutsig kolkraft) och Eon kan glädja sig. Kul för dom!
Så blir det när den bakomliggande verkligheten retuscheras bort. Till slut återstår bara utanpåverket. "Tänd ett ljus och låt det brinna, tänd ett ljus och låt det brinna låt aldrig hoppet försvinna. Det är mörkt nu men det blir ljusare igen", som det så träffande heter. För varje år blir det tydligare. Det är det som är den s.k. upplysta julen handlar om. Vi har fått en ny religion, som Dag Sandahl en gång kallade den: Stearinljusreligionen, och Rudolf är dess profet, om man får tro Humanetikerna.
Med det hoppet går vi in i framtiden:
"Det är mörkt nu men det blir ljusare igen."
Så lyder det humanetiska evangeliet.
Lovad vare Rudolf som e röd på nesen.

Ett annat, närmast revolutionärt alternativ är att sjunga t.ex. den gamla psalmen 350 i den svenska psalmboken. Men kolla först att inga skolbarn är närvarande. Då kan man få med skolverket att göra!

Onsdagen den 15 dec 2010 kl. 00.02

Tyckandets tyranni

Man kan tycka vad man vill men en sak är säker, professor Kjell O. Lejons nyutkomna bok med detta namn på det lilla BV-förlaget rymmer stoff till minst dussintalet Debattprogram i TV, utökad sändningstid för Människor i tro, en veckas uppföljningar i Studio Ett, 17 debattartiklar på DN-debatt och Svenska Dagbladets Brännpunkt och en uppsjö av insändare i alltifrån Piteåtidningen till Markbladet. Till och med Kyrkans Tidning skulle kunna bli läsvärd några veckor! För att inte tala om alla bloggare som inte skulle behöva diskutera något annat än hans frontalangrepp på det intoleranta samhället, där allt som smakar traditionell kristen tro, med få lysande undantag, förlöjligas och hånas.
Det kommer naturligtvis aldrig att hända. Boken kommer att tystas ned - för vem kan ostraffad angripa Arthur Engberg, Leif Pagrotsky, Maria Schottenius, Henrik Olsson, Richard Dawkins, Fredrik Federley, Gustav Fridolin, Jonas Gardell, Lars Gårdfeldt, Abd Al Haqq Kilean, Yvonne Ruwaida, Christer Sturmark och Torbjörn Tännsjö för att nämna några. Socialdemokraterna får sin känga, liksom media och den moderna sekulära liberalismen.
Professor Lejon säger på 159 sidor allt det som inte får sägas i Sverige, oftast övertygande men ibland som det är i ett debattinlägg schematiskt förenklat, samtidigt som han undervisar och förklarar vad tolerans är och på vilka grundstenar ett tolerant samhälle vilar.

Räcker inte detta för att köpa boken? Det kan du göra här!

Fredagen den 10 dec 2010 kl. 14.43

De fem

På Svenska kyrkans hemsida kan läsa man om planerna att Kyrkomötet år 2015 skall ta ställning till en ny kyrkohandbok. Det som i kyrkostyrelsens ursprungliga direktiv kallades en översyn av handboken beskrivs nu på hemsidan som en genomgripande revision. I arbetet ingår även att ge förslag till nya gudstjänstordningar för dopgudstjänst, konfirmationsgudstjänst, vigselgudstjänst och begravningsgudstjänst.
Det mest genomgripande hittills är nog att styrgruppen och projektledningen bara består av kvinnor. Hemsidan igen: "Arbetet med ny kyrkohandbok bedrivs vid Sekretariatet för teologi och ekumenik vid kyrkokansliet i Uppsala. Arbetets styrgrupp består av Cristina Grenholm, sekretariatets direktor, Anne-Louise Eriksson, forskningschef och Inga-Lena Arvidsson, enhetschef vid Avdelningen för kyrkoliv och samhällsansvar, kyrkokansliet. Projektledningen som består av Boel Hössjer Sundman, handläggare för kyrkans gudstjänstböcker och Karin Sarja, projektsekreterare för kyrkohandboken."
Man måste beundra kyrkostyrelsens och kansliets fingertoppskänslighet att inte utse fem män att leda arbetet och på så sätt undvika beskyllningarna för bristande jämställdhet och ett föråldrat genusperspektiv. Männen är ju också representerade på de lägre nivåerna och några kallas t.o.m. experter.

Ja, Svenska kyrkan genomgår verkligen en genomgripande revision!

Onsdagen den 8 dec 2010 kl. 01.14

Vem vet mest?

Det ser faktiskt nu ut som om hemlighetsmakeriet i Svenska kyrkans ledning till slut kan komma att leda till dess fall med vida konsekvenser i hela kyrkoorganisationen,
När uppgiften i går spreds om att utredningen från Linklaters Advokatbyrå om den avskedade informationschefen (som fick 1,39 miljoner för att hålla tyst) hemligstämplats och att kyrkostyrelsen nekas tillgång till det som faller under dess ansvarsområde finns det all anledning att höja på ögonbrynen och undra vilken maktkamp som pågår.
Vad är det som är så hemskt att inte styrelsen får veta, eller handlar det om att skydda andra, som målat in sig i ett hörn genom motsägelsefulla uttalanden. Det är alltför mycket som inte stämmer. Är det ärkebiskopen eller det av honom telefoninformerade/konsulterade arbetsutskottet ansikte som ska räddas?
I detta sammanhang kan det vara av intresse ur spektaklet i Kyrkans Hus presenteras av utomstående betraktare.
Affärstidningen Realtid.se skriver den 24 nov om den advokatbyrå som anlitats för att bringa ordning och om personen som sägs ha i uppgift att bringa ordning i Guds hus under rubriken: "Svenska kyrkans informationschef får sparken efter att Linklaters fått säga sitt till den kristna organisationen om personens beteende."
Artikeln fortsätter: "Hans ord blir lag i Guds hus: Anders Nordström är arbetsrättsadvokat på Linklaters, vars utredning ligger till grund för att sparka kyrkokansliets informationschef.
Det blåser inte bara runt om i vårt avlånga land, utan även i herrens hus: på kyrkokansliet i Uppsala pågår en storm av nästan bibliska proportioner.
För en vecka sedan avgick såväl kyrkokansliets generalsekreterare Lars Friedner som dess personalchef Gunnel Ahlberg på egen begäran efter att ärkebiskopen ansåg dem ha begått överloppsgärningar i ett personalärende: de stängde av kyrkokansliets informationschef efter misstankar om sexuella trakasserier och brottsliga handlingar.
Nu låter Svenska Kyrkan informationschefen i fråga lämna sin anställning med omedelbar verkan. Detta efter en utredning från Anders Nordström, Linklatersadvokat och arbetsrättsexpert, som kommit fram till att informationschefen brustit i ledarskap och därtill uppvisat ett "kränkande beteende mot vissa medarbetare", som det heter i Svenska kyrkans pressrelease.
Utredningen blev klar igår, tog sju arbetsdagar att göra, och drogs igång efter misstankarna om de sexuella trakasserierna och brottsliga handlingarna, men inget av detta visade det sig finnas fog för. Enligt SVT:s Aktuellt handlade det om att informationschefen under en längre tid kommenterade kvinnliga anställdas klädsel och utseende. Den pressekreterare Realtid.se har talat med vill dock inte konkretisera vad kränkningarna har bestått av.
Ärendet har varit uppe ända på ärkebiskop Anders Wejryds nivå: avstängningen av personalchefen skedde utan att den nyss avgångne generalsekreteraren förankrade det i kyrkostyrelsens arbetsutskott. Ärkebiskopen blev naturligtvis rasande:
- När jag fick kännedom om hur generalsekreteraren hade agerat, tog jag kontakt med kyrkostyrelsens 1:e vice ordförande Levi Bergström, dundrar en vredgad Anders Wejryd, och fortsätter:
- Därefter hade jag ett sedan tidigare inplanerat möte med generalsekreteraren, då jag tog upp frågan om hans agerande gentemot informationschefen. Jag sa bland annat att jag ansåg att han hade överskridit sina befogenheter, genom att varken informera ordförande eller 1:e vice ordförande i kyrkostyrelsen om åtgärderna han vidtagit.
- Hur informationschefen agerat var för mig en helt annan fråga, som måste utredas grundligt och för sig av rättssäkerhetsskäl. Kansliledningen såg genast till att en oberoende utredning tillsattes, vilket jag såg som nödvändigt.
- För kyrkokansliets ledning är det som inträffat mycket beklagligt, säger Helén Ottosson Lovén, tillförordnad generalsekreterare.
- Trots det är jag övertygad om att verksamheten inom kort kommer kunna återgå till det normala.
Realtid.se har ringt den sparkade informationschefen för en kommentar, men han avböjer att kommentera."

För klarhetens skull kan det alltså konstateras att den för rättsäkerhetens skull oberoende utredningen är just den som hemligstämplats.

Förklara Anders Wejryd!

Söndagen den 5 dec 2010 kl. 22.47

Mer svensk än kyrka

En god vän till mig brukar säga att ett av de främsta tecknen på att Svenska kyrkan är i gungning är att den inte ens får till det världsliga. Ledningskrisen med maktkamp mellan ärkebiskop och generalsekreterare är faktiskt mycket avslöjande.
När en kyrka organiseras funktionellt ateistiskt som vilken annan organisation som helst, där det t.ex. det enda som krävs för anställning är en slags lojalitetsförklaring som brukar kallas Svenska kyrkans värdegrund går det i längden inte att bevara sin identitet som en kristen kyrka. Det är det vi ser nu. En kyrka som spelar omvärldens spel hamnar till slut i denna världens lösningar, med utköp, avgångsvederlag och diskussioner om vem som har ansvar för vad och handlingsförlamade styrelser. Det har Wejryd och co med allt tydlighet påmint oss om den senaste månaden!
Men egentligen borde vi inte vara förvånande. Kyrka-stat reformen vid sekelskiftet innebar att kyrkan tvingades in en organisationsmodell som skulle slå igenom på alla plan. Det höjdes varningens röster men ingen ville lyssna. Att kyrkan till sitt väsen är något annat en förening, folkrörelse, koncern eller myndighet ville man inte se. Det mest ödesdigra var att den klassiska ansvarsfördelningen mellan kyrkans läroämbete och församlingarnas självstyre slogs sönder. Nu skulle samhällets demokratibegrepp tillämpas på alla nivåer och en organisationsform med allt mäktigare chefstjänstemän och kanslichefer, pressekreterare, experter och konsulter lånades in. Det beredde vägen för ny modernistisk teologi som fick fritt spelrum eftersom för att göra karriär i den nya organisationen måste också representanterna för läroämbetet spela med. Nu ser vi konsekvenserna!
Man skulle kunna säga att begreppet Svenska kyrkan fick en ny innebörd där betoningen las på adjektivet "svenska" och inte substantivet "kyrka. Det var en i kyrkohistorien fullständigt unik kyrkobildning som tog form. Men, i dag kan man verkligen ställa frågan om det hos Kammarkollegiet registrerade trossamfundet, som det nu organiserats, i längden kan rymma en fungerande kyrka eller om bara skalet till slut blir kvar. För sanningen är att den att Svenska kyrkan i dag nödtorftigt hålls ihop av lagen om Svenska kyrkan (sic!), den gemensamma egendomen, fonderna och pensionsåtagandena, arbetsrätten och utdebiteringssystemet. Kyrkan är upptagen av sig själv, sina egna problem, nya utredningar, nya sammanslagningar och en närmast panisk skräck att tappa medlemmar. Därav förvirringen i Kyrkans Hus och den stora uppgivenheten man finner på alla nivåer i kyrkan.
I flera år har kravet på en kriskommission och en fullständig utvärdering av hela kyrka-stat reformen ställts. Men vi har talat för döva öron. Kan den akuta krisen medverka till att en kommission kommer till stånd, kanske något gott kan komma ut av det. Det finns fortfarande motbilder och platser där kyrkans bekännelse om "en helig allmännelig och apostolisk kyrka" ljuder och gestaltas i den vacklande yttre organisationen. Men tiden håller på att rinna ut.
Hur länge ska det få fortsätta? Folket håller på att vända kyrkan ryggen. Under 100 000 personer firar nu gudstjänst en söndag i Svenska kyrkans sammanhang. Det som stolt kallas en folkkyrka håller snabbt på att bli en kyrka utan folk. Vad mer ska behöva hända innan kriskommissionen tillsätts?

Tisdagen den 30 nov 2010 kl. 00.02

Det är tydligen värre att tycka fel än göra fel …

Göteborgs domkapitel har fått syssla mycket med vigseluppdraget på sista tiden. Tre präster hade som bekant ansökt hos den ansvariga statliga myndigheten Kammarkollegiet att bli befriade från uppdraget som vigselförrättare i juridisk mening, som Svenska kyrkan ansökt om också för deras del helt i enlighet med Kyrkomötets beslut. Svenska kyrkan sökte i princip för alla präster - och alla fick ett personligt förordnande med namn och allt.
Men vad som är mindre bekant är att Domkapitlet också haft att hantera frågan om en kyrkoherde med viktiga uppdrag både i stiftet och på nationell nivå, som förrättat en olaglig vigsel genom att hinderprövningen inte längre var giltig. När man läser handlingarna är det ingen tvekan vem det är som äger frågan om vigseluppdraget. Det är staten genom Kammarkollegiet som "anmodar Svenska kyrkan att inkomma med yttranden" ibland med en så kort tidsfrist som 14 dar. Trossamfundet sänder ärendena till sin tillsynsnivå d.v.s. domkapitlen, för om Svenska kyrkan inte sköter sitt uppdrag tillfredställande kan hela uppdraget äventyras enligt § 3 Lagen om rätt att förrätta vigsel inom trossamfund. Den ogiltiga vigseln gör att Svenska kyrkan anmodas redogöra för hur vigselverksamheten är organiserad, hur utbildning och fortbildning och löpande kontroll etc. går till.
Staten frågar, kyrkan svarar och staten beslutar till slut. Så är ordningen.
Domkapitlet svarar den 10 okt 2010 hur vigselverksamheten i stiftet är organiserad och skriver att det "ser allvarligt på att NN förrättat en vigsel trots att giltighetsdatum passerats för hindersprövningsintyget och har förståelse för att kammarkollegiet för en viss tid återkallar NN:s förordnande som vigselförrättare."
Kammarkollegiets beslut kommer den 5 november. Den felande prästen skiljs från uppdraget att vara vigselförrättare och i motiveringen konstateras: "Rätten att förrätta vigsel innefattar myndighetsutövning av stor vikt eftersom vigseln har ingripande och vidsträckta rättsverkningar för enskilda människor." … "Mot bakgrund av detta får NN anses ha misskött sitt uppdrag. Enligt Kammarkollegiets praxis leder misskötsamhet av detta slag till att förordnandet att vara vigselförrättare återkallas." Som en liten upplysning läggs det till att återkallandet inte gäller "för en viss tid." - men trossamfundet kan söka igen och då kommer Kammarkollegiet att pröva om personen har tillräckliga kunskaper.
Domkapitlets övriga svar faller Kammarkollegiet på läppen och det deklareras sonika "att Kammarkollegiet avstår från ytterligare åtgärder gentemot samfundet i anledning av händelsen."
Domkapitlet släpper därmed frågan om den enskilde prästen. Det är väl rimligt, alla kan ju p.g.a. försummelser göra fel - men när de gäller de tre som ansökte om befrielse av uppdraget motsätter sig Domkapitlet en befrielse med motiveringen "att det inte är möjligt att ge dispenser" efter Kyrkomötets beslut i frågan, vilket också stärks av det "enligt regelverket inte är fråga om vigselplikt i Svenska kyrkan."
Kammarkollegiets beslut är känt. Det är visst möjligt eftersom det inte finns "någon laglig skyldighet för en … befattningshavare att vara vigselförrättare inom samfundet.
Domkapitlet låter sig inte nöjas. Man utreder vidare och vid sammanträdet den 4 nov 2010 riktas kritik mot de tre prästerna (Som i tidningarna kallades allvarlig kritik) för att de använde sig av andra vägar än opinionsbildning "för att försöka åstadkomma en förändring". Det anser inte Domkapitlet vara lojalt med Svenska kyrkan.
Med sådana skrivningar kan all opposition mot rådande ordningar avfärdas. Sanningen är väl tyvärr den, att det i dagens svenska kyrka är värre att tycka fel och verka för en förändring än att göra fel.
Hur ska man annars förstå Göteborgs domkapitel?

Måndagen den 29 nov 2010 kl. 11.15

Nu kan alla läsa

Överhovpredikanten Carl-Henrik Martlings avslöjande tidsdokument "I mitrornas skuggspel" är nu tillgängligt på Svensk Pastoraltidskrifts hemsida och via denna direktlänk. Martling förekom i diskusionerna vid samtiga biskopsval i Sverige 1965-1984 och placerades ofta på förslag men ratades alltid av den politiska makten.

Lördagen den 27 nov 2010 kl. 17.10

Det härliga Sverige

En adventsafton som denna kan det vara på sin plats att visa på det Sverige i vilket det bor en massa helt vanliga, förnöjsamma och goa människor, som umgås och trivs.
Dagens "Noterat" blir därför en hyllning till Öxabäcks PRO, som påminner oss om detta och som får stå som representant för ett annat Sverige än det som brukar få någon publicitet eller omtalas. I Markbladet denna vecka kunde man läsa denna lilla notis från det senaste månadsmötet:
"Ett trettiotal medlemmar hade mött upp till medlemsmötet på Dagcentralen. Efter förhandlingar som var beslutades att höja medlemsavgiften nästa år till 230 kr. Även kommande aktiviteter för 2011 diskuterades och det beslutades att fortsätta med boule, stavgång, bordtennis och korsordsklubben. Vidare beslutades om en kyrkresa, besök på Falkenbergsrevyn och en endagars resa till nästa sommar. Efter kaffet visade Karl-Erik Andersson en mycket intressant film där vår store hembygdskännare och poet David Bengtsson guidade vår dåvarande präst Leif Kristensson runt på gårdarna Stommen, Gillsdal, Blomsdal och Fagered. Filmen avslutades med ett besök på kyrkogården där alla lärarna på Öxabäcksskolan, som hade sin gravplats där presenterades och lovordades för sina stora insatser de gjort på olika sätt för att ge folket här en framtid. Filmen avslutades med ett framträdande av Davids fina hembygdssång. Kvällen avslutades med sedvanlig bingo."
Man får faktiskt vara nöjd med tillvaron också i Sverige!

Torsdagen den 25 nov 2010 kl. 23.08

Köpt till tystnad

Gång på gång har jag läst om meningen i webbupplagan av dagens Kyrkans Tidning om Henrik Pederbys och kyrkokansliets skilsmässobrev: "Av avtalet framgår också att Henrik Pederby inte får yppa något om de förhandlingar som föregått detta avtal, eller att avslöja innehållet i överenskommelsen utan att Svenska kyrkan "skriftligen samtyckt till detta".
Det är uppenbart att något inte stämmer. Vems intressen är det som skyddas? Man skulle kunna tro att det är Henrik Pederbys, att det rör känsliga personliga frågor och misslyckanden. Men så står det inte. Inte Henrik Pederby - utan Svenska kyrkan kräver att ingenting får sippra ut. Svenska kyrkan? Är det ärkebiskopen, Kyrkostyrelsens AU ledamöter eller någon annan (t.ex. den avskedade generalsekreteraren) som ska skyddas? Frågorna hopar sig. Ingenting får yppas om de förhandlingar som föregått detta avtal, står det svart på vitt. För detta får Pederby 1,39 miljoner plus lön i tre månader under uppsägningstiden.
Hur länge ska cirkusen få fortsätta? Det som sipprar ut genom de motsägelsefulla pressmeddelandena, både inom och utom kansliets brandväggar, de tafatta intervjuerna och dolda anklagelser och gliringar åt alla håll visar på en kris av oerhörda proportioner i kyrkoledningen. Till sist vilar ansvaret hos ärkebiskopen själv. Han har inte fått ihop det här… den story och händelsekedja han och hans förtrogna försöker få oss att acceptera har ingen trovärdighet.
Lev upp till kyrkordningens Tolfte avdelning stolta inledningsord: "Det öppna samtalet och den fria granskningen av Svenska kyrkans verksamhet är av avgörande vikt. Offentlighetsprincipen tillämpas för all kyrklig verksamhet, när det inte är uppenbart att andra intressen väger tyngre."
Ta ansvar Wejryd eller avgå innan du trasslar in dig ännu mer.

Tisdagen den 23 nov 2010 kl. 22.43

Kyrkoordningen 10 år

Vid kyrkomötet 1999 fastställdes den Kyrkordning som alltsedan millenniumskiftet styr Svenska kyrkan. Jag har nu beslutat att jag efter de drygt 10 år som gått ska dela med mig om hur jag upplevde den process som ledde fram till den nya kyrkordningen.
Så gott som varje kväll gjorde jag en spontan, högst personlig sammanfattning av processen, som sedan skickades med e-post till en allt växande grupp av vänner som på så sätt kunde följa kyrkomötets behandling dag för dag. Jag fortsatte med detta under kyrkomötena år 2000 och 2001, där mottagandet av den nya kyrkordningen stod i centrum.
Materialet ger en inblick i kyrkomötets arbete ur en enskild ledamots synvinkel och presenteras nu i lätt redigerat skick. Välkommen till kyrkomötena 1999-2001.

Tisdagen den 23 nov 2010 kl. 1.43

Exit Hägglund!

Dag Sandahl skrev för några år sedan att "de gamla moderaterna var värdekonservativa men att de nya är värdelösa" men jag tror att han hade fel.
Inte ens de gamla moderaterna har i egentlig mening under överskådlig tid varit värdekonservativa, utom på ett ytligt allmänkonservativt bevarandeplan där gamla institutioner omhuldades på ett närmast romantiskt sätt. Storstadsliberalismen hade sedan länge tagit fäste i de flesta moraliska frågor och bland de nyliberala ekonomisterna var det inga problem att tänka nytt på detta område och tillägna sig modernismens landvinningar vad gäller privatmoral och frigörelse. Värdelösheten passade bra in i det pragmatiska politikskiftet och tjänade till och med syftet att erövra den politiska makten. Nej, uttalandet från docent Sandahl var nog lika fyndigt och roligt som fel. Det var om Kristdemokraterna han profetiskt talade för nu besannas det.
Under Göran Hägglunds ledning har partiet successivt förvandlats till en värdelös "moderaterna-light version." Ingenting kan längre dölja det. Sprickan inom partiet är uppenbar för alla - hur mycket uppbackning och beröm Hägglund ändå får av de stora som Dagens Nyheter eller de små som Borås Tidning, som lyfter honom som en garant mot att farliga "fundamentalistiska" mörkerkrafter tar över KD. Det hela är egentligen mycket avslöjande. Med Hägglund har alliansens tyngd tippat över till maktens centrum. Utan Hägglund hade regeringsmakten inte varit bärgad. Detta vet man - och han måste skyddas. Men priset har varit högt. Vem företräder i dagens Sverige värden som är en självklar del av samhällsbygget i t.ex USA och Västeuropa? Inte Hägglund i alla fall - med sin manövreringsförmåga.
Nej, nu tryter tålamodet över Hägglund ledarstil och anpassningsförmåga inom partiet han valts att leda. Tålamodet över hans ledarstil med en liten krets omkring sig med anspråk att veta bäst vad partiet ska stå för har börjat tryta. Med Hägglund som ledare, uppbackad av tidningar som taktiskt sett anser att han behövs men som egentligen menar att han och partiet är överflödigt är KD som riksdagsparti ett minne blott.
Ja, Hägglund har varit en rolig motsats till Ohly, men det räckte inte längre än hit. Kristdemokraternas framtid är att återvända till sina rötter. I längden är det konsekvens och uthållighet som räknas, inte anpasslighet och taktiskt spel. Det finns ännu möjlighet att KD förblir en viktig spelare i det svenska samhällsbygget. Men det kräver att oppositionen inom KD nu träder fram och står upp för ett verkligt alternativ. Det kommer att kosta på - men finns det någon annan väg?
Det finns ett nytt Sverige nu, vi lever i ett paradigmskifte. Ännu lever det gamla paradigmet i gammelmedia och de högröstade. Men den insiktsfulle ser andra tecken. Exit Hägglund! Släpp fram det nya!

Lördagen den 19 nov 2010 kl. 00.02

Att göra en Mona Sahlin

Den sista veckan i oktober var den stora flyttveckan i det gamla Sverige. Då kunde en statare bli uppsagd eller säga upp sig själv. Veckan kallades ibland för slankveckan. Det verkar som om den gamla traditionen på nytt blivit aktuell att döma av de många uppgifter om uppsägningar eller hot om uppsägning som strömmat emot oss de sista veckorna.
Eller hur ska man tolka tidens tecken? Så mycket är klart. Ny organisationsteori visar att alla organisationer anpassat sig till varandra. Vi har fått en allmängiltig organisationsmodell som tillämpas snart sagt överallt. Det spelar ingen roll om man utvinner olja, är myndighet, förvaltning, idéburen folkrörelse, miljörörelse politiskt parti eller kyrkosamfund eller vill verka för ökad invandring av vargar från Ryssland. Alla organiserar sig i princip likadant. Och det är praktiskt - för den grupp människor som kallas chefer och ledare, konsulter och marknadsförare och liknande kan utan större ansträngning byta position och anpassa sig till just den organisations mål och medel där man just jobbar. Det betyder att man med lite justeringar här och där kan man när som helst flytta t.ex. från landstinget till kyrkan eller från livsmedelsverket till miljörörelsen, från politiken till näringslivet. Från kyrkan till antivapenexportlobbyn, från partiledarskap till avgångsvederlag … o.s.v.
Dessa människor är så utsatta och vilket liv det blir när de tvingas sluta. Men det tillhör dramaturgin. När något inte fungerar och det gör det ofta inte, offras de. Så döljs organisationens, myndighetens eller företagets verkliga problem. Men för att spela med i spelet garanteras dessa personer ordentliga fallskärmar, och snart flyger de igen in i nästa organisation … Vilket praktiskt arrangemang!
På kort tid har tre chefer i kyrkan avgått. Hela diskussionen har kretsat kring dem. Vem ställer frågan om systemet? Är det Svenska kyrkan själv genom sin struktur och sin rekryteringspolicy som skapat problemet? Är det rätt att utkräva ansvar av dem och inte styrelsen som rekryterade dem. Och när skall de politiska partierna utkrävas ansvar för en imploderande kyrkorganisation? Vilket ansvar har den som är främste företrädaren i organisationen Svenska kyrkan nämligen ärkebiskopen Wejryd själv eller hans vice landstingsrådet Bergström (S)?
Är det dags för en aktualisering av slankveckan igen? Det är kanske dags att träda fram och säga. "Vi har inte fått ihop och klarat ut det det här" - och göra en Mona Sahlin!
Snart är det Hägglunds (KD) tur - men det spar jag några dagar! Slankveckan är nämligen utsträckt i år.

Torsdagen den 18 nov 2010 kl. 23.44

Stackars Kyrkans Tidning

Det är inte lätt att vara Kyrkans Tidning. Vi måste ha förståelse för det. Dess chefredaktör och i förlängningen dess journalister rekryteras för skildra livet i Svenska kyrkan på ett lagom sätt. Lagom solidariskt och lagom kritiskt, men att låta oberoende kritiska röster komma till tals måste helst undvikas. Dodomauttalandet från Tanzania i äktenskapsfrågan är t.ex. ingen nyhet av värde. Att Ryska Ortodoxa kyrkan markerar genom ledande företrädare att Svenska kyrkan slagit in på en farlig väg, som man kan läsa i andra media, behöver man inte nämna. Vi är vana vid det. Men ibland blir det så in i vassen uppenbart att KT är "His Master Voice" eller som det på ett skämtsamt sätt uttrycks svenska Pravda i klassisk tappning. Dagens nummer kan liknas vid en enda lång bekräftelse av detta fenomen. Det intressanta är ibland vad som skrivs och ibland vad som inte skrivs.
Låt mig börja med det första. Två exempel. Vi vet nu att ärkebiskopen inte har ett skvatt att säga till om om den politiska kyrkostyrelsen sparkar en generalsekreterare. (sid. 4)
Genom små notiser propagerar KT för den moderna inneteologin. Exemplet med "Moder Vår" (sid. 2) räcker som exempel. Hela tidningen brukar vara genomlusad av sådana små frön.
Men det som inte skrivs då. Om man granskar de breda uppslaget om 10 år med en fri kyrka blir det så tydligt. Visst släpps kritiska röster fram - så där lagom: Det är klart att man låter Bengt-Olof Dike komma till tals. Han har ju redan en stämpel av extremist på sig. Men i övrigt. Allt andas: Hurra vad bra det blev! Och arkitekterna bakom kyrka-stat reformen får träda fram och berätta. (Men varför utesluts Dag Sandahl, han satt ju i AU på den tiden och i ledningsgruppen?) Men är upplägget sant? Blev det så bra? Gick det att förutsäga att de politiska partierna skulle behålla, eller rent av att stärka sitt inflytande över kyrkan och vilka blev konsekvenserna? Och medlemsflykten, vad beror den på? Och gudstjänstlivets kollaps? Passar kostymen när ekonomin krymper? Och de väckelserörelsekristna som känner sig alltmer alienerade i kyrkan hur är det för dem och hur länge kommer de att stanna i kyrkan som den nu blivit
Uppslag saknas sannerligen inte. Nej vi får läsa att de flesta är nöjda. D.v.s politiskt valda kyrkorådsordförande och kyrkoherdar som för att nå sin position genomgått vederbörlig befogenhetsprövning och antagits av politiskt sammansatta kyrkoråd. Är någon förvånad. Som man frågar får man svar
På ett underfundigt sätt får Anna-Karin Hammar förklara alltsammans på sidan 3. "Därför är jag socialdemokrat.". Det får hon gärna vara - men det är faktiskt avslöjande för Kyrkans Tidnings nyhetsvärdering och vem som får komma till tals.

Onsdagen den 17 nov 2010 kl. 18.44

Ingen självprövning möjlig, enligt Linköpings domkapitel

Ja, så menar Domkapitlet och beslutar att en skrivelse med detta innehåll skall tillställas den person, som begärt prövning om några domkapitelsledamöter föregripit domkapitlets handläggning av ett ärende som väckts mot tre präster i stiftet som nu utmynnat i en utredning om behörigheten att vara präst. Domkapitelsledamöterna hade vid flera tillfällen uttalat sig i media om de tre prästerna framgår det av anmälan, där flera citat återges.
En av de ledamöter som pekas ut att ha brustit i opartiskhet och därmed brott mot domkapitelsförsäkran deltar enligt protokollet i beslutet angående honom själv. (2010-10-19 § 186) De andra två var närvarande. I sin skrivelse och beslut konstaterar domkapitlet lakoniskt. "Någon möjlighet för domkapitlet att granska sina ledamöter finns inte genom kyrkoordningen. Inte heller något annat organ har den uppgiften." (min kursivering)
Men märkligt nog har det trots detta gjorts någon slags utredning och prövning av de tre, där det hävdas att de två prästerliga ledamöternas uttalanden "är av allmän karaktär och inget uttalande i det enskilda ärendet". Den tredje ledamoten har däremot uttalat att domkapitlet skulle kalla de tre prästerna till domkapitlet, utan att något beslut funnits." Det var inte bra, och det har man sagt till honom.
Med tanke på Domkapitlets egen utsaga, att någon möjlighet för domkapitlet att granska sina ledamöter inte finns genom kyrkoordningen kan man undra vad det betyder att domkapitlet avslutar sin beslutade skrivelse med orden: "inget av de gjorda uttalandena kan anses ha den karaktären att någon av ledamöterna därigenom förlorat sin opartiskhet och därmed vara förhindras att delta i domkapitlets fortsatta handläggning av ärendet."
Så på ren svenska: Domkapitlet i Linköping har efter en utredning, som egentligen inte får eller kan göras, konstaterat att inget allvarligt fel begåtts av nån. Det måste vara skönt att besluta, inte minst för den av de anmälda ledamöterna som tjänstgör vid beslutet.
Men när ingen självprövning är möjlig så är det väl det också helt i sin ordning. Och tryggt måste det kännas att inget annat organ i hela kyrkan har uppgiften att granska en domkapitelsledamot i Sverige. Det har vi i dessa yttersta dagar fått lära oss av Linköpings domkapitel och det var mycket upplysande och bra att veta!

Måndagen den 15 nov 2010 kl. 6.59

De omoderna socialdemokraterna

Socialdemokratin i Sverige befinner sig i kris. Det går inte längre att "trona på minnen från fornstora dar." Den upplevs som hopplöst omodern med gårdagens lösningar på dagens problem. Det var inte svårt att förutsäga att inte ens en skicklig politiker som Mona Sahlin skulle kunna förena det som allt intill nu stolt kallats "rörelsen " och gå mot "nya djärva mål.", som det hette för inte så länge sen.
Men Mona Sahlin var inte företrädare för en rörelse - som retoriken i kampsångerna prisade - utan för ett stillastående och en illusion kring det som nästan gick i uppfyllelse: det som kallades ett folkhem, där staten i sin godhet rättvist fördelade samhällets resurser och ledde utvecklingen och visste vad som är sant och rätt för var och en. Det fungerade länge men den tiden är förbi - det är ödets ironi att socialdemokratin föll på sin konservatism och oförmåga att läsa tidens tecken. Förmynderiets tid är förbi!
Ord som folkhem, folkrörelsen, folktandvård, folkbildning, folkkyrka (och jfr ordet folkvagn och dess tankegods) klingar hopplöst omodernt i ett mångkulturellt, modernt samhälle.
Bäringen på kyrkopolitiken är övertydlig. Socialdemokratin skapade i linje med sin övriga politik också den så kallade demokratiska folkkyrkan som ett inslag i folkhemsbygget . Marken var beredd i den religiöst motiverade folkkyrkan med sina rötter i trettiotalet och den tidens ideologier och kunde tas i anspråk för egna syften. Svenska kyrkan blev under socialdemokratins ledning mer svensk än kyrka. Det märkligaste av allt är kanske att de övriga politiska partierna drogs med i spelet av rädsla att bli akterseglade. Som statsbärande parti kunde sossarna med utnämningsrätt tillsätta sitt folk på nyckelpositioner, med rörelsen mobiliserad kunde de i kyrkomötet genomföra sina reformer vars kanske mest paradoxala utryck är en fullständigt politikerstyrd kyrkoorganisation som på pappret kallas en fri kyrka.
För dem som har en annan vision om en modern kyrka, trogen sina rötter och sin särart, kommer nu detta att vara den stora utmaningen. Socialdemokratins kris kommer att få konsekvenser också för kyrkan. Den omoderna kyrkopolitiken måste vika i det förnyelsearbete och stålbad socialdemokraterna kommer att gå igenom. Den är hopplöst omodern i det paradigmskifte som övergår Sverige. De andra partiernas företrädare kommer också att följa efter, en del av övertygelse, andra motvilligt. Svårast blir det för alla dem som gjorde karriär med partipolitiken som bas. Det är inte bara Mona Sahlin som sitter löst när förändringens vind blåser!

Fredagen den 12 nov 2010 kl. 23.59

Generalsekreterarproblem

Kyrkan Tidning berättar i dag att Svenska kyrkan generalsekreterare Lars Friedner slutar. Bakgrunden är olika syn på behovet av förankring i styrelsen skriver tidningen.
- Svenska kyrkan står inför stora framtidsutmaningar och Kyrkokansliet måste ledas av en person som har Kyrkostyrelsens fulla förtroende, säger Levi Bergström, vice ordförande i Kyrkostyrelsen.
Lars Friedner, som arbetade som rättschef i Kyrkokansliet fick jobbet efter ett misslyckat rekryteringsförsök 2003 av en annan person vid namn Ulf Lindelöw. Det var bara ett problem med Lindelöw. Han hade utträtt ur kyrkan för 19 år sedan. Hans ansökan om medlemskap i Svenska kyrkan sammanföll i tiden med intresseförfrågan om jobbet som generalsekreterare.
Levi Bergström (S) fick bittert ångra sitt uttalande om förslaget från managmentkonsulten: -"Han är väl förankrad i Svenska kyrkan, en av fotfolket".
Efter fiaskot enades styrelsen efter ett slag att satsa på det säkra kortet Lars Friedner, som gjort ett erkänt gott arbete som rättschef. Lars Friedner är en vänlig man. Han passar bra på det ord jag såg på en anslagstavla på ett ministerium i Swaziland. "Var vänlig mot människor när du klättrar upp, du möter dem när du ramlar ner." Han uppfyller detta med råge nu när styrelsen behövde rädda sitt ansikte efter personalturbulensen i Kyrkans Hus.
Nu ska den politiskt sammansatta kyrkostyrelsen enas om en ny man eller kvinna som återspeglar styrelsen d.v.s. en socialmoderat, med liberala åsikter, inriktad på miljön, aningen frimodig, förankrad i hembygdsrörelsen, som tror på en på en kyrka för alla, utom somliga, men samtidigt är partipolitisk obunden.
Lycka till …

Torsdagen den 11 nov 2010 kl. 11.22

Carl-Henrik Martling minns

Den som inte har Svensk Pastoraltidskrift går i morgon miste om ett oerhört viktigt historiskt dokument. Överhovpredikanten Carl Henrik Martling, som föreslogs vid samtiga biskopsval i Sverige 1965-1984 och ofta placerades på förslag men alltid ratades av den politiska makten berättar personligt och utan bitterhet om spelet "I mitrornas skuggspel."
Första delen publiceras i morgon och del två kommer i nästa nummer. Svensk Patoraltidskrift är att gratulera som säkrat detta viktiga material.
Det har likheter med Nils Johanssons skildring av kyrkomötet 1958, som fortfarande är ett av de mesta lästa dokumenten i mitt hemsidepaket.

Tisdagen den 9 nov 2010 kl. 21.45

Granskning pågår

Diakonen Stig Linde har i dagarna disputerat i socialt arbete vid Lunds universitet. Avhandlingen heter "Församlingen i granskningssamhället" och rymmer mycket matnyttigt material för en diskussion vad en församling är och hur Svenska kyrkan som organisation har fått anpassa sig till det omgivande samhället, ibland motvilligt men också medvetet.
Organisation är inget neutralt begrepp, visar Linde tydligt. Avhandlingen hittas lätt på nätet. Som en underton klingar också frågan: Hur fri är egentligen kyrkan från staten? Jag kan inte undanhålla er uppgifter från den tabell Linde presenterar på s. 154-155 om vem som granskar kyrkan och deras intressen.

Staten granskar en församling genom Arbetsmiljöverket som utövar tillsyn över det systematiska arbetsmiljöarbetet; Bilbesiktningen granskar församlingens fordon, Boverket kräver in energideklarationer; Försäkringskassan inhämtar rehabiliteringsplaner; Kammarkollegiet, granskar underlag för begravningsavgiften; Länsstyrelsen utövar tillsyn över stiftelseförvaltning samt tillstånd för miljöfarlig verksamhet; Länsantikvarie, granskar underhålls- och restaureringsplaner; Länsstyrelsens begravningsombud har insyn i begravningsverksamheten ur de icke kyrkotillhörigas perspektiv; Naturvårdsverket, inkräver årlig rapport för miljöfarlig verksamhet; Ombudsmannen (f.d. Jämo, DO, HO), granskar diskrimineringsärenden, jämställdhetsplaner och lönekartläggning; Riksantikvarieämbetet, granskar underhålls och restaureringsplaner; Riksarkivet och landsarkiven, inspekterar arkivhantering; Riksrevisionen, har granskat uppfyllandet av kulturminneslagen, den kyrkoantikvariska ersättningens bevarandeeffekt och begravningsverksamheten; Skatteverket, granskar ekonomisk förvaltning och stiftelser; Statistiska Centralbyrån, begär in löne- och personalstatistik, sjuk- och frånvarostatistik, m.m. Församlingen granskas av staten i egenskap av Arbetsgivare, Arkivarie av allmänna handlingar, Ekonomisk förvaltare, Fastighetsägare, Fordonsägare, Huvudman för begravningsverksamheten, Kulturminnesvårdare och Stiftelseförvaltare

Kommunala organ granskar en församling genom Brandskyddsmyndighet som har tillsyn över systematiskt brandskyddsarbete; Hälsovårdsmyndighet som utövar tillsyn över livsmedelshantering; Kommunala handikappråd, granskar tillgänglighet; Kommunal miljönämnd, utövar tillsyn över miljöfarlig verksamhet; Länsmuseum, remissorgan, granskar på länsstyrelsens uppdrag underhålls- och restaureringsplaner; Sociala myndigheter utvärderar kyrkliga verksamheter som finansieras med offentliga medel, såsom en samtalsmottagning
Församlingen granskas av kommunen i egenskap av Huvudman för samlingslokaler; Huvudman för serveringsverksamhet; Offentlig miljö; Miljöfarlig verksamhet; Kulturminnesvårdare; Vårdgivare med offentliga medel

Kommersiella granskare som Kreditgivare (banker) granskar församlingen i egenskap av låntagare. Intresseorganisationer som Fackliga organisationer granskar budget, riskanalyser och arbetsmiljö; Andra trossamfund granskar samråd enligt Begravningslag eller enligt avtal och Handikapporganisationer granskar tillgänglighet.

Sen kommer de kyrkliga granskarna som Biskop, stift och domkapitel som utövar tillsyn över församlingen, bl.a. genom att utfärda församlingsinstruktion och visitera. Biskop och domkapitel prövar blivande präster och diakoner, och utövar sedan tillsyn över dem; Stiftet granskar underhållsplaner; Kontraktsprosten, biträder biskopen i dennes tillsynsuppdrag; Kyrkobokföringsinspektör utövar tillsyn över kyrkobokföringen; Kyrkokansliet(nationell nivå), samlar in statistik om församlingens verksamheter, bemanning och insamlade medel; Revisorer, granskar räkenskaper och bokslut, verksamhet m.m.

Media brukar gärna också vilja granska.

Det finns en klassisk berättelse om hur flygledarna på en flygplats som inte fick strejka började följa alla bestämmelser och regler i minsta detalj. Resultatet lät inte vänta på sig: Inga plan kunde lyfta eller landa!

Söndagen den 7 nov 2010 kl. 22.15

Anställningsbarhet

Jag fortsätter att läsa "Nyckeln till Svenska kyrkan". Där får jag bl.a. lära mig att inom en snar framtid har de flesta 40-talisterna med anställning i de församlingsvårdande tjänsterna att ha gått i pension. "Det kommer att innebära stora avgångar bland diakoner, kyrkomusiker och präster. Samtidigt är det förhållandevis få studenter som söker sig till Svenska kyrkans profilutbildningar, trots att dessa kan erbjuda stor anställningsbarhet." (s.73) (Vilket underbart ord!) Är någon förvånad och hur sant är påståendet om anställningsbarheten? Måste man inte vara konform med kyrkomötet?
Rapporten är kusligt avslöjande. Detta är ett dokument från den officiella Svenska kyrkan i dag. Den presenterar siffror och resonerar om rekrytering på ett funktionellt sekulärt sett. Frågan om varför så få unga människor inte ser en kallelse att tjäna en kyrka i Svenska kyrkans kostym ställs inte, utan i stället förs resonemang om ungdomars förväntningar i allmänhet med hjälp av forskning från Kairos Future , ett internationellt forsknings- och konsultföretag (s.74) och önskvärdheten att kyrkans anställda återspeglar samhället i genus, etnicitet och socialgruppstillhörighet (s.77).
Gud, Jesus eller orden kallelse och tjänst nämns aldrig i rapporten - men man kan få sig till livs att år 2007 var 67 % i de församlingsvårdande uppgifterna kvinnor, endast bland prästerna var männen i majoritet med 61 % men en kraftig förändring är att vänta. Bland dem under utbildning till präst är 2008 66 % kvinnor (s.75-76). Här kan man skönja en viss oro i rapporten - men slutsatsen är djärv och utmanande för alla: Svenska kyrkan har "ett omfattande behov av att tänka strategiskt rörande sina fortsatta rekryteringssatsningar" (s.78)
Arma kyrka! Att det finns unga som än bär på hoppet om förändring och trots allt ställer sig i Guds tjänst och svarar ja på en kallelse från Gud och tjäna honom är stort och fyller mig med stor ödmjukhet.

Torsdagen den 4 nov 2010 kl. 19.42

Missionens och Lutherhjälpens död

Det är bara att läsa innantill i de officiella dokumenten. Nedläggningen av Svenska kyrkans mission och Lutherhjälpen och skapandet av det som från år 2008 kom att kallas "Hela världen - Svenska kyrkans internationella arbete" blev ett fiasko. Stödet från gudstjänstbesökarna minskar och minskar i snabbare grad än övrigt kollekt (s.27) Är någon förvånad? Varför ska den som vill se sina gåvor användas för internationell mission och diakoni stödja denna organisation med sin otydlighet både i synen på vad mission och diakoni är?
I "Nyckeln till Svenska kyrkan - en skrift om organisation, verksamhet och ekonomi " kan man läsa svart på vitt: Mellan 2000-2007 var andelen av kollekterna som tillföll internationell mission och diakoni 45-55 % av den totala kollekten. År 2008 sjönk det till 35% . (s.23). 12-13 rikskollekter togs upp för ändamålet. När församlingarna därutöver får välja kollektändamål själva ges miljonbelopp till organisationer med kyrklig anknytning men också till Rädda barnen, Röda korset, Amnesty etc. (s.21) - organisationer som bedriver en liknande verksamhet som Svenska kyrkans internationella arbete. (min kursivering)
Trettondedagen och Palmsöndagen som tidigare år gett tvåsiffriga miljonbelopp när pengarna gick till SKM respektive Lutherhjälpen inbringade år 2008, fyra respektive åtta miljoner kronor. (s.24)
Sammanställningen avslutas med konstaterande att det kommer att behövas fler åtgärder än alternativ finansiering om kyrkans internationella arbete skall finnas kvar i nuvarande omfattning. (s.27) Det verkar vara ett önsketänkande. Varför inte erkänna fiaskot?

Tisdagen den 2 nov 2010 kl. 21.25

Oppositionsarbete

När Kyrklig samlings analysgrupp senast samlades konstaterades med eftertryck det enorma behov som finns att få ut det material som faktiskt produceras i form av artiklar, analyser etc. för att beskriva och varna för utvecklingen i Svenska kyrkan. Mycket av det som produceras och skrivs når inte utanför de redan initierade och ett fåtal övriga intresserade och ger felaktigt intrycket att oppositionen tystnat.
Bloggar och webbsidor ger nya möjligheter med det räcker inte. Det tryckta ordet behövs och därför borde en prenumeration t.ex. på Svensk Pastoraltidskrift vara en självklarhet för alla som vill stödja arbetet att återupprätta kyrkan. Eller varför inte ge bort en gåvoprenumeration! Läs mer på SPT:s hemsida. Det finns naturligtvis andra tidningar som värda stöd men med sin teologiska och pastorala profil är den oersättlig för oppositionsarbetet.
Men det är också viktigt att sprida kännedom om det analys- och påverkansarbete som pågår. På Kyrklig samlings hemsida finns flikar till teologiska rådets och analysgruppens arbete och andra nyheter. Snart kommer nytt material att läggas ut från analysgruppens överläggningar i början av oktober.
När Kyrkans Tidning och andra media selektivt väljer bort vissa nyheter är det t.ex. bara på dessa alternativa kanaler man kan få läsa t.ex. Dodomauttalandet från kyrkan i Tanzania i äktenskapsfrågan eller om brevet som Kyrklig samling skrev till systerkyrkorna efter det ödesdigra beslutet.
Men mer behövs - och mer kommer!

Måndagen den 1 nov 2010 kl. 1.58

Svenska kyrkan har problem med äktenskapet

- En dag ringde min farmor och sa att det stod i tidningen att vårt äktenskap inte var giltigt. Vi kunde inte tro att det var sant, säger Madelene.
När de kontaktade kyrkan fick de rådet att gifta sig på nytt. Det skulle gå fort, menade prästen de talade med.
- Men vi hade ju redan gift oss och tagit bilder. Vi ville ha det datumet, säger hon. För Madelene och Henrik är det inte den känslomässiga biten som är värst.
- Vi gav våra löften inför Gud. Men han kan ju knappast stå för det juridiska.(Min kursivering)
Madeleine Blom berättar för Expressen den 31 oktober 2010 att prästen som vigde henne och hennes man saknade behörighet att viga i samhällets ögon.

Fredagen den 29 okt 2010 kl. 19.58

Kyrkomötets största problem

"Men ååå vilka konservativa biskopar vi har...! #kyrkomotet . Något att tänka på inför kommande biskopsval." Folkpartisten i Svenska kyrkan Karin Långström Vinges utrop på Twitter i går kl 15.51
Så talar en sann iberal!

Torsdagen den 28 okt 2010 kl. 12.45

Mission i Sverige

För att inleda ett brett rådslag på alla nivåer i kyrkan om behovet och utmaningen till mission i Sverige har Kyrklig samlings teologiska råd sammanställt ett dokument med titeln "En appell för mission." I dokumentet presenteras en bakgrundsbild till utmaningen för mission i Sverige, en genomgång av begreppet mission och några framtidsblickar. Tanken är att dokumentet ska bilda underlag för diskussioner i kyrkoråd, medarbetarsamlingar och i övrig fortbildning.
Dokumentet finns att ladda ner från Kyrklig samlings hemsida och får fritt mångfaldigas. Läs dokumentet. Det kan vara bra att veta när kyrkomötet i dag diskuterar två motioner behovet av mission och återevangelisering i Sverige. Kyrkomötet kommer att konstatera att eftersom mission redan är en av församlingens grundläggande uppgifter behöver inte frågan ytterligare lyftas upp från centralt håll. Det gör Kyrklig samlings appell ännu mer angelägen!

Onsdagen den 27 okt 2010 kl. 22.34

"Förspillda tillfällen"

Evangelieboken har inte längre den rubriken - men den sammanfattar väl de årliga kyrkomötena, på vilket det läggs enorma resurser genom att låta 249 ledamöter mötas, valda inte av Svenska kyrkans församlingar utan av de politiska partierna och intressegrupper som i kyrkomötet fått det fina namnet nomineringsgrupper. Man sammanträder sammanlagt i åtta dagar i två omgångar med ett arvode per ledamot på 4 % av ett basbelopp, traktamenten hotell, resor, lokaler och kansli och partistöd därtill. I Uppsala pågår just nu andra sessionen av årets möte. Allt kan följas på nätet!
Man skulle hoppas att denna enorma satsning skulle vara motiverad av att det är nödvändigt att många kommer samman för att diskutera och finna vägar att vända en alltmer krisartad utveckling med vikande medlemstal och engagemang för Svenska kyrkan. De senaste tio åren har mer än en halv miljon vuxna lämnat kyrkan. Men det talar man inte om. Endast en procent av Sveriges befolkning deltar i söndagens gudstjänst i Svenska kyrkans sammanhang. Det talar man inte heller om. De sporadiska försök som görs att väcka sådana frågor avväpnas redan i utskotten. Dagarna fylls i stället med interna frågor som organisation, copyright, glutenfritt bröd och eventuella kyrkliga begravningsbyråer och liknande.
I varje annan organisation skulle en kris- eller haverikommission tillsättas och ansvar utkrävas av ledning och styrelser och leda till självrannsakan. Varje partikongress skulle handla om detta. Frågan vad har gått fel skulle ställas och åtgärder vidtas.
Nu blir varje återkommande kyrkomöte ett nytt förspillt tillfälle att se sanningen i vitögat. Svenska kyrkan befinner sig i fritt fall. Genom att försöka vara allt för alla, blir den slut ingenting för någon. Folket går - men kyrkomötet består!
I hela Västerlandet är religionens återkomst ett faktum, som det skrivs förundrade artiklar och böcker om. Och det gäller även Sverige, där kulturliv och samhällsdebatt öppnat för frimodig kristen närvaro och mothugg till den! Men i allt väsentligt går detta kyrkan förbi. Är detta för obehagligt att tala om?

Tisdagen den 26 okt 2010 kl. 18.56

"Hon har skapat även druvjuice."

Bakom den lilla frågan gömmer sig den stora, brukar Dag Sandahl påminna om. I kyrkomötets överläggningar under eftermiddagen blev det tydligt.
I debatten om den allmänkyrkliga synen att vid nattvarden skall vin användas i enlighet med Kristi egen instiftelse avslutade Karin Långström Vinge från Folkpartister i Svenska kyrkan sitt inlägg så här: "Visst använder sig Gud av sin skapelse och jag tror att hon har skapat även druvjuice."
Det förklarar mycket - nu vet vi vad som målet för de små besluten - en fullständig omprövning av uppenbarelsen och vem Gud är och hur han gjort sig känd och uppenbarar sig för oss.

Söndagen den 24 okt 2010 kl. 18.03

FN-konvention stoppar S-gruppledare i kyrkomötet

På tisdag öppnas kyrkomötets andra session för att fatta årets beslut. Jag har läst handlingarna i dag och fastnade särskilt för Kyrkolagsutskottets betänkande (KL2010:19). Olle Burell, gruppledare för S kommer dock inte att få det som han vill, som det brukar med de majoritetsförhållanden som gäller. Hans förslag att sätta upp vägskyltar som markerar stiftsgränserna och som skulle leda till allmänbildning, reflektion och intressanta diskussioner för dem som färdas längs med vägarna stöter nämligen på patrull.
Det finns nämligen gränser för vad till och med Svenska kyrkans kyrkomöte kan besluta om. Utskottet skriver: "Vägmärken regleras internationellt av FN:s Konvention om vägmärken och signaler. Den nuvarande versionen gäller från 1968 med tillägg fram till 1995 för de länder som undertecknat konventionen, vilket de flesta länder i Europa har gjort. Detta betyder att vägmärkena i huvudsak är likadana i europeiska länder, vilket underlättar den internationella trafiken. Hur vägmärkena i Sverige ska se ut regleras i vägmärkesförordningen (2007:90). Vägvisare ska vara entydiga och lätta för trafikanterna att läsa. Därför godkänner Trafikverket inte egendesignade skyltar, utan alla märken ska vara utformade enligt vägmärkesförordningen. I förordningen konstateras också att vägvisningen inte är till för att användas i reklamsyfte."
Men utskottet tröstar Burell: "Utskottet uppskattar idén om att synliggöra Svenska kyrkan i landskapet genom vägskyltar. Samtidigt ser utskottet svårigheter att genomföra förslaget då det inte är förenligt med gällande vägmärkesförordning, vilken anger att platsmärken ska vara av betydelse för orienteringen. Det är tyvärr inte Svenska kyrkans stift."
Så nu vet vi. Kyrkomötets makt begränsas av en FN:s konvention och Trafikverkets regler. Det är ju något helt annat än den Heliga skrift och bekännelseskrifterna!

Lördagen den 23 okt 2010 kl. 13.33

Femtio procents marginalskatt

Svenska kyrkans desperata försök att vara relevant för nutidens människor och vara i takt med samhällsutvecklingen skiner ibland igenom lite alltför för tydligt. Den nuvarande evangelieboken illustrerar detta.
Förra söndagens läsningar handlade inte längre om våra hem och all undervisningen om äktenskapet lyftes noggrant undan 2002 för att bereda väg för en omtolkning av hela den kristna äktenskapstanken. I stället fick läsa en text om Jesus vänskap till syskonen i Betania, som blivit så rumphuggen att den underbara berätelsen om Lasarus uppväckande från de döda blev obegriplig.
I morgon är det dags igen. Under rubriken Samhällsansvar har disparata texter om hur vi ska leva tillsammans i samhället blandats huller om buller och den spännande utmaningen att leva som kristen i varje typ av samhälle undviks sorgfälligt.
Nej, i stället ska den klassiska berättelsen om Sackaios omvändelse utläggas. Vad den har med ansvaret för samhället att göra kan man verkligen undra över.
Men så kom jag på det - det måste vara ett mästerdrag. Sackaios gav 50 procent till de fattiga. Det är klart en anvisning hur stor marginalskatten ska vara: Gud tycker 50 procent, precis som de rödgröna! En rykande aktuell text och ett viktigt inlägg i samhällsdebatten!

Fredagen den 20 okt 2010 kl. 16.42

Det blir inte mera sant bara för att det upprepas

Det finns få frågor som engagerar så mycket som när en artikel om religion publiceras i någon tidning. Webkommentarerna brukar slå rekord och bloggar svämmar över. I nästan alla dessa sammanhang påstås att religionerna är skulden till de flesta krig och konflikter i världen o.s.v. Men det är helt enkelt inte sant och det finns all anledning att påminna sig om vad en oberoende granskare, professor Mattias Gardell, Uppsala kom fram till när han på uppdrag av Försvarsmaktens undersökte sanningshalten i påståendet. Han slår fast att allt tycks ha sin orsak i det han kallar för berättelsen om den fredliga sekularismen. Föreställninen att staten har befriat oss från religionens makt har blivit en allmän sanning.
Han analyserade de 75 största krigen genom historien fram till andra världskriget, och fann att endast fyra hade en utpräglat religiös dimension. Och inte ens i de fyra fallen är bilden helt enkel. Om man studerar de krig, som krävt flest människoliv från and­ra världskriget och framåt är resultatet likartat. Där är det icke-religiösa ideologier som kommunism, fascism och nazism, som har krävt ojämförligt flest offer. För att inte tala om kolonialism, som tycks vara minst lika viktig, sett över tid.
Han kom fram till att krigen bedrivs i nationers namn och människor är beredda att dö för sin frihet i mycket högre utsträckning än de är beredda att dö för Gud. Sedan kan naturligtvis konstruktörer av nationalistiska ideologier, om kriget pågår tillräckligt länge, börja hänvisa till Gud. De flesta som krigar föreställer sig ju gärna att Gud är på deras sida, precis som att rätten är på deras sida, men det är ju bara ett annat sätt att säga samma sak.
Efter andra världskriget har bara nio procent av alla världens krig och väpnade konflikter haft direkt med religion att göra. Dessutom är det mycket vanligare att människor av samma religion strider med varandra, än de med olika tro, visar Gardells forskning. Människor från, åtminstone till namnet, kristna länder är inblandade i flest krig och konflikter. Kristendomen är världens största religion och den är spridd över hela världen. Islam är näst vanligast i konflikter, av motsvarande skäl. Men det hänger framför allt, i båda fallen, samman med västvärldens koloniala expansion. Den innefattade en erövring av territorier med övervägande muslimsk befolkning, som föga förvånande satte sig till motvärn. Denna logik har bidragit till att etablera bilden av islam och muslimer som västvärldens stora fiende, konstaterar han.
Desto mer överraskande var det dock att en annan religion tycks vara överrepresenterad i sammanhanget. Världens dryga fem procent buddister har varit inblandade i 17 procent av alla krig och väpnade konflikter. Gardell konstaterar att de flesta har en Dalai Lama-bild av buddismen men religion är aldrig konfliktfri, lika lite som någon annan mänsklig aktivitet.
I en mailkonversation med mig för en tid sedan berättade han att reslutatet av hans forskning kommer att publiceras i två kommande böcker.

Onsdagen den 20 okt 2010 kl. 21.44

Svenska kyrkan som mellanhand mellan Gud och människor

Det var Eva Hamberg som fäste min uppmärksamhet på det. Hon hade noterat att Svenska kyrkan, eftersom oktober är utträdesmånad, nu intensifierar sin "bönekampanj" med bl.a. affischer på bussar. Man får intrycket att Svenska kyrkan försöker få folk att tro att det rätta sättet att be är att skicka sina böner på webben eller med sms till kyrkan!
Och det verkar som om de också har lyckats att förmedla det intrycket, en massa människor skickar tydligen sina böner via Svenska kyrkan i stället för att vända sig direkt till Gud!
Vad är det för teologi som man ger uttryck för genom att på detta sätt framställa sig som någon slags mellanhand mellan Gud och människan?
Uppfinningsrikedomen i Kyrkans hus känner inga gränser.

Yngve Kalins hemsida