Kyrklig samling

Gör motstånd

Hyssna, 27 oktober 2005

Kära vänner,

Kyrkomötet, som med eget beslut gett sig rätt att uttolka vad som är Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära, proklamerade i dag att samkönade parrelationer, som registrerats av den borgerliga myndigheten, kan välsignas vid en offentlig gudstjänst eller kyrklig handling.

Ingen annan kyrka i hela världen har en sådan beslutsordning med ett "kyrkomöte" där samhällets politiska partier tagit över kyrkans beslutsorgan och faktiskt också, om det är nödvändigt, kan köra över det lilla resten av ett läroämbete med en läronämnd som finns kvar. Men det behövdes inte den här gången. Ingen har de senaste åren kunnat bli biskop som inte "svarat rätt" på frågan om homosexuell utlevnad. Det visar sig med skrämmande tydlighet i läronämndens yttrande, där all hänvisning till den bibliska uppenbarelsen och kristen skapelsetro avvisas som biblicism.

Beslutet i dag överraskar därför egentligen ingen – det har noga förberetts med stor konsekvens och skicklighet den senaste 10-årsperioden, där varje delbeslut knappast hunnit få verka igenom innan det var dags för ett nytt beslut o.s.v. Det som möjligtvis förvånade var den demonstration av maktfullkomlighet som sken igenom i dagens debatt där majoritetens främsta företrädare i stort sett teg sig genom och vägrade att diskutera invändningar av vad slag det vara må. Det gällde allt från kyrkans förpliktande bundenhet till den bibliska uppenbarelsen, äktenskaps- och skapelsesynen eller de ekumeniska relationerna, för att inte tala om den splittring inom kyrkan som blir den obönhörliga konsekvensen av beslutet.

Inte ens en önskemål om återremiss, som stöddes av 87 ledamöter, tog man hänsyn till. Varför denna brådska? Jag är övertygad att det skedde av minst två skäl. Socialdemokraterna, Folkpartiet och Vänsterpartiet behövde detta beslut i kyrkan för att kunna gå vidare för att kunna förändra samhällets äktenskapsbalk under nästa mandatperiod. Samtidigt känner man makten erodera under fötterna. Den partipolitiska kontrollen av kyrkan är alltmer ifrågasatt. Det visade sig inte minst i socialdemokraternas misslyckande i det senaste kyrkovalet, där man trots en intensiv hetskampanj och stora ekonomiska och personella ansträngningar faktiskt gick tillbaka.

En ny paragraf införes alltså från och med årsskiftet i kyrkordningen, kapitelrubriken "Vigsel" får ett tillägg och en ordning för välsignelseakten skall skyndsamt fastställas av kyrkostyrelsen. Den bisarra situationen har alltså att det snart finns en ordning för en välsignelsegudstjänst, som visserligen (ännu) inte införts i handboken – men som måste betraktas som en officiell ordning och därför är en del av det som brukar kallas Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. En ändring i kyrkans lära, eller om man så vill en ny trossats, har smugits in bakvägen. Det är också talande att den nya bönboken är också anpassad att kunna inrymma nymodigheten.

Men vi kommer att göra motstånd mot nyordningen. Vi erkänner den inte. Vi tror inte på den. Vi kommer inte att följa den. Vi kommer inte att försvara den. Vi kommer att berätta hur den kommit till. Vi kommer att verka för att förändra den. Vi kommer att söka stöd hos ekumeniska partners här hemma och utomlands.

Vi kommer att fortsätta att avslöja på vilken bräcklig grund den vilar genom att uthålligt visa på hur Guds ord skall läsas, förstås och uttolkas så som kyrkan alltid har läst den Heliga Skrift under den helige Andes ledning och förmått uttolka vad som är centralt och perifert, förpliktande och adiafora. För här handlar det inte om en isolerad etisk fråga, utan om den grundläggande skapelseordningen: Guds skapelse av människan som man och kvinna och hans avsikt med detta.

Vi är övertygade om att Svenska kyrkans demokratiska kyrkomöte har fel – det har gått utanför sin kompetens och saknar därför legitimitet att fatta ett sådant här beslut. Vi tror inte på löftena att ingen präst ska tvingas handla mot sitt samvete och behöva utföra en välsignelseakt mot sin övertygelse. Vi minns andra löften, som kyrkan inte har hållit – varför skulle vi tro på den nu?

S:t Johannes skriver i sitt andra brev: "Den som inte förblir i Kristi lära utan går andra vägar han har inte Gud …om någon kommer till er utan denna lära ska ni inte välkomna honom" (2 Joh 9-10.)

Det är inte så konstigt att många i kväll ställer sig frågan om man de vara kvar och verka i en kyrka som så uppenbart ställt sig mot kollisionskurs mot Guds eget uppenbarade ord, och det kyrkan lärt i över 2000 år. Jag har märkt det i telefonsamtal och mejl.

Nu behöver vi en tid av eftertanke och samråd. I några av mina tidigare brev "Att gömma profeter" och "Gräv brunnar" funderade jag över vår situation och kom fram till att så länge vi inte har någon tydlig marschorder från Herren skall vi vara kvar så länge det bara går som vittnen för biblisk tro och bekännelse i vår förvirrade kyrka. Särskilt nu, när den som demonstrerats i dag, uppenbart befinner sig i strid med sig själv.

Vi ska alltid påpeka att vi inte är någon apart minoritet. Vad vi hävdar och står för i vår kyrka är det allmänkyrkliga arvet, det som delas av miljontals kristna över hela vår jord. Kanske får vi hitta okonventionella lösningar för att överleva. Fler beslut som går oss i mot kommer att fattas och som till och med ifrågasätter vår rättighet att verka i kyrkan.

Många präster och diakoner brottas säkert efter beslutet i dag nu med frågan om det går att vara kvar i tjänsteorganisationen. Kanske måste de eller väljer vissa att lämna sina tjänster – men vår vigning från Gud kan ingen kyrkoorganisation ta ifrån oss. Diakonen finns i människovimlet som Guds tjänare och prästen är och förblir Guds präst också vid sitt husaltare för att betjäna Guds folk.

När vi ser hur vårt handlingsutrymme blir allt mindre genom kyrkopolitiska beslut ökar vår beslutsamhet att inte ge vika. Så här får det inte gå till i en kyrka. En kyrka som behandlar en stor del av sina medlemmar på detta sätt bär på sin egen undergång.

Jag är övertygad om att framtiden kommer att innebära försakelser och många uppoffringar – kanske olika lösningar för olika personer - men vårt ansvar och vår kallelse är att så länge det bara är möjligt vara vittnen för den apostoliska tron i Svenska kyrkan och uthålligt och trosvisst hålla fast vid den tro som en gång för alla uppenbarats för de heliga (Jud 3)"

Vår kallelse är bevara och rädda det som räddas kan – som en rest som bär fröet till en ny skördetid. Det råder torka och andlig hungersnöd i hela landet. Vår kallelse är hela Svenska kyrkans restaurering på den apostoliska grunden och bevara en rännil av de rika andliga källflöden som anförtrotts oss. Också i morgon – dagen efter detta ödesdigra kyrkomötesbeslut.

MÅ HERREN SKYDDA OCH BEVARA OSS ALLA

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2005 © Yngve Kalin

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

Till Kyrklig samlings hemsida

2005-10-27