10 efter Trefaldighet 2 årg Matt 18:18-22 2013

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi talar mycket och ofta om förlåtelse i kyrkan. Det är ju inte så konstigt. Det är ju en viktig del av evangeliet. Det finns förlåtelse att få. Vi får lämna gammalt bakom oss och gå vidare. För Jesu Kristi skull vågar vi tro på våra synders förlåtelse. När vi kommer till Gud med våra överträdelser, misslyckanden och försummelser och ångrar dem blir vi förlåtna och upprättade och kan gå vidare ut i livets utmaningar.

Men i dag är fokus i Jesu undervisning lite annorlunda. På ett mycket tydligt sätt kopplar Jesus ihop vår vilja att förlåta andra och den förlåtelse vi får och vill ha. Vi vet ju att det är så: Varje gång vi ber i Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder," så lovar vi ju i samma andetag, att vi ska förlåta våra medmänniskor som gjort orätt mot oss.

Omedelbart före vår läsning i dag undervisar Jesus hur vi ska bete oss mot dem som sårat, kränkt eller försyndat sig mot oss och hur vi till tillsammans med någon annan ska försöka tala honom eller henne tillrätta. Innebörden är helt klar - det ska ske med kärlek och ett förlåtande sinnelag. Det leder till slut Petrus att fråga: Hur många gånger ska vi förlåta? Och vi vet svaret. Det finns ingen gräns. Ibland citeras Jesus med att säga 70 gånger 7 gånger eller 77 gånger beroende på hur man översätter. Förlåt du - du som själv hoppas på förlåtelse!

Vad Jesus uppenbarligen säger är att ett oförsonligt hjärta inte kan ta emot, eller rättare sagt behålla förlåtelsen från Gud. Gud vill förlåta, men förlåter vi inte varandra så diskvalificerar vi oss själva från hans förlåtelse.

Oförsonlighet och oviljan att förlåta är som en kall frostnatt som dödar allt som tänts av vårsolens värme. Det är som om en människa i ena stunden tar emot en undergörande och helt botande medicin, men som i nästa ögonblick tömmer en flaska dödligt gift. Naturligtvis finns det många skäl varför vi skall förlåta varandra. Ett skäl som många gånger är svårt att acceptera är det som Jesus en gång sa till dem som ville stena äktenskapsbryterskan: "Den som är utan skuld, han kan kasta den första stenen". De orden stämmer på många, många mänskliga konflikter. Från början kanske en felade, visst har vi rätt ibland och blir felaktigt eller illa behandlade, men svaret på en oförrätt är oftast inte, som Jesus lärde oss i bergspredikan "att vända andra kinden till, utan en salva hårda och kränkande ord.

Vi har så lätt att värdera vår egen skuld så lågt och andras så högt. Men synd och skuld skall inte graderas eller kvantifieras. Den skall bekännas och ångras. I förlåtelsen ligger vägen till befrielse och upprättelse och nya möjligheter. Så skonas vi från misstaget att ta rätten i egna händer och i stället överlämna allt till honom som dömer rättvist, den ende som kan fälla en rättvis och barmhärtig dom., som aposteln Paulus undervisar oss om i Romarbrevets 12 kapitel.

Att förlåta det är att efterskänka. Det är att låta bli att hävda sin rätt. Så förlåter Gud. Detsamma skulle alltid gälla oss och vårt förhållande till varandra. Har vi inte klart för oss att Jesus kopplat ihop förlåtelsen från Gud med vår vilja att försonas och förlåta varandra är risken stor att den skuldsedel vi tror är annullerad hos Gud står kvar och ökas på. Så fortsätter Jesus att undervisa omedelbart efter vårt textavsnitt i dag. Nej, det finns bara en väg framåt, lär oss Jesus. Förlåt varandra som Gud förlåter er. Älska varandra som jag har älskat er.

För när vi ber om förlåtelse ber vi att Gud skall efterskänka den skuld som vi drar på oss genom att inte leva efter hans vilja. Vi står i skuld gentemot honom som har gett oss livet. Genom vår synd blir vi skyldiga honom allt det vi har fått av honom, gratis och för intet.

Hur vi människor skulle förvalta våra liv, hur vi skulle leva i all stycken, har Gud tydligt förklarat genom sitt ord. När vi bryter mot hans vilja i förhållandet till honom och våra medmänniskor - det må vara i tankar, ord eller gärningar - så kommer vi i skuld till honom.

Guds ord förklarar detta för oss. Det går inte att komma undan. När vi skärskådar våra liv i ljuset från hans ord står det klart, att vi skulle vara förlorade "om Gud så skulle döma oss som våra synder har förtjänat", som det hette i den gamla syndabekännelsen. Vår synd skiljer oss från Gud. Gud hatar synden, men han älskar syndaren, på samma sätt som en moder inte kan glömma sitt barn även om det vänder henne ryggen och trampar hennes vilja under fötterna.

Genom den underbara vägen som heter förlåtelse kan allt bli förändrat. Guds förlåtelse innebär inte att han överser med våra fel. Förlåtelsen är ingen manipulation där något smusslas undan utan viljan att lida för någon annans försyndelse. Nej, förlåtelsen grundar sig på att någon annan, nämligen Jesus, Guds egen son, som han sände för att rädda oss. Jesus har betalt den skuld som vi har dragit på oss. Den kärlek till Gud och våra medmänniskor som alltid skulle finnas hos oss den lydnaden och kärleken fanns hos honom.

Att be om förlåtelse, det är våga närma sig Gud i Jesu Kristi namn och i tron visa på honom och säga: "Förlåt mig för hans skull. Jag är skyldig, jag är en syndare, men Jesus har betalat för mig. Det är i hans namn jag vågar komma. Se, inte till i mina synder, utan hans lydnad och kärlek. Då tar vår himmelske Fader emot oss. Det innebär inte att smussla undan sina, synder, felsteg och försummelser, det är att nämna dem vid sina rätta namn. Det är inte att ursäkta sig och försöka bortförklara någonting.

Då sker det underbara: Gud efterskänker vår skuld. Han ser inte till vad vi har brutit utan till Jesus, lidande och död för vår skull. Han styrker ett streck, eller ännu bättre, han ritar ett kors över skulden och efterskänker allt. Det är det som händer i avlösningen efter vår syndabekännelse vid varje gudstjänst. Prästen tecknar korsets tecken över församlingen och vi får ta emot förlåtelse på nytt.

Den förlåtelsen ska förändra oss. Hur kan jag visa sig mig kallsinnig mot en medmänniska när själv mött så mycket kärlek och nåd och inte kan leva utan den?

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida