13 efter Trefaldighet 2 årg Rom 13:8-10 1995

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Efter att ha lyssnat till denna söndags alla bibeltexter är det ingen som behöver sväva i tvivelsmål om att det skall märkas vem som blivit Herre i vårt liv och vem vi vill följa.

Människor som ännu står utanför läser ingen annan Bibel än oss kristna, vi som samlas till gudstjänst. Man läser oss, man ser på oss, och av detta bedömer man om det är något bevänt med vår tro, och allvarligare: Så bedömer man hur vår Herre är.
Därför skall vi ska hela tiden brottas med frågan om vilka konsekvenser det vi tror och bekänner har fått och får i vår vardag och i relationen till andra människor.

Vi tror och bekänner ju, att av Gud, som själv är Kärleken och Trofastheten, får vi ständigt på nytt ta emot kärlek och omvårdnad, förlåtelse och upprättelse. Han är barmhärtig, han älskar oss.

Men just genom att vi ständigt får ta emot så mycket - så måste det visa sig i vårt sätt att vara och hur vi försöker leva. Det ska märkas i våra attityder och i våra handlingar och sättet att tala om varandra.

"Du skall älska din nästa som dig själv." Det budet, sammanfattar allt. Vi har hört det många gånger, vi vill bejaka det, men ändå är det så svårt, vi misslyckas ju så ofta. Men bara för det är så får vi emellertid inte släppa det. Budet står kvar. Så vill Gud att det ska vara.

Och det betyder inte bara att visa någon slags allmän välvilja. Så är det aldrig i Bibeln.
Att älska och hysa kärlek är alltid något konkret och påtagligt. Det är för att tala med aposteln Johannes "inte att älska med ord eller tungan, utan i gärning och sanning."

Men att på djupet älska och bry sig om sina medmänniskor det kan inte tvingas fram. Vi kan tvinga oss att undvika allvarliga felsteg, men vi kan aldrig tvinga oss att älska. Det måste hända något med oss - vi måste omskapas och förvandlas.

Det är när vi själva förstår hur mycket vi är beroende av att bli älskade av Gud, som den sanna kärleken och omsorgen om varandra kan spira. Det är när vi förstår att vi är helt beroende av Guds kärlek som vi lär oss att älska. och avstå för varandra.

"Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra," skriver Paulus.

När det gäller lån och räkningar kan vi göra rätt för oss och betala våra skulder. Men i kärleken till varandra kan vi aldrig bli skuldfria. Där återstår alltid något att göra och ge.

Men det märkliga är att detta kan bli en sporre att öva oss i kärlekens konst. När vi inser att vi misslyckas bli vi mindre dömande, allt villigare att urskulda och ursäkta, allt villigare att göra en tjänst utan att kräva tack och uppmärksamhet.
Vi får ju hela tiden kärlek av Gud, han älskar oss - då vore det väl för bedrövligt om vi inte kunde älska varandra, för att uttrycka sig drastiskt.

Det är i våra attityder och i vårt sätt att vara mot våra medmänniskor som det obönhörligt avslöjas om det är något bevänt med vår tro på Gud.

Ja, det står till och med i Skriften: "Den som inte älskar sin broder som han har sett, han kan inte älska Gud som han inte har sett."

Vad riktig kärlek är det kan vi ständigt se hos Jesus - det är att brinna av nitälskan för sanningen och lydnaden för Gud kombinerat med en självutplånande kärlek, omsorg och barmhärtighet gentemot andra i deras situation och svaghet.

Det är inte att lämna varandra i fred, utan gå in under allt och "bära varandras bördor", att använda det som Gud ger oss av tid, kraft och utrustning. För kärlek och omsorg människor emellan är alltid något konkret och påtagligt.
Det är inte detsamma som en undfallande snällhet, utan att ta sig tid, att ställa sig vid någon sida, parat med nitälskan för det sanna, det goda, det rättvisa och rättfärdiga.

"Kärleken avskyr det onda, och hålla fast vid det goda" även om ingen annan gör det."Den har sin glädje i sanningen." d.v.s i Guds ord och instruktioner, och följer inte alltid den allmänna meningen.

Den kan ha sin egen uppfattning i samlevnadsfrågor, etiska spörsmål eller söndagens rätta bruk utan att avsky och hata någon människa. Den kan be för förföljarna och göra sin ovänner en tjänst.

Det finns ingen sann kärlek så där i största allmänhet. Den måste alltid visa sig i ord och handling och engagemang.

Det är som Paulus skriver: "Er kärlek skall vara uppriktig. Avsky det onda och håll fast vid det goda. Visa varandra tillgivenhet och broderlig kärlek, överträffa varandra i ömsesidig aktning. Slappna inte av i er iver, håll er brinnande i Anden --- vinnlägg er om gästfrihet, välsigna dem som förföljer er, välsigna dem och förbanna inte. Gläd er med dem som gläder sig och gråt med dem som gråter.-- Bemöt alla lika och var inte självkloka,. Löna inte ont med ont. Tänk på vad som är riktigt för alla människor, ja håll fred med alla människor så långt det är möjligt och kommer an på er."

Att älska i ord och försöka vara omtänksam och vänlig i alla sammanhang kan vara nog så svårt, men att vi också skall fullkomliga oss i den konsten det är vad Gud vill se hos oss. Han vill att vi ska ge vidare av allt det som ständigt slösar på oss. "Som jag har älskat er, skall ni också älska varandra,"sa Jesus.

Han har räddat oss, han har frälsat oss och lidit både för våra misslyckanden och försummelser. Frälsningen är en gåva. Den får vi gratis, men det skall visa sig att vi tagit emot den.

Någon har spetsat till det så här. Tänk dig att du ställdes inför en domstol anklagad för att vara en kristen. Skulle då vara säker på att dömas skyldig. Skulle det finnas tillräckligt många vittnen, din familj, dina arbetskamrater och vänner som skulle kunna vittna för dig och säga: Jo, han eller hon var en kristen. En benådad syndare, som tackade sin Gud genom sitt sätt att leva, tala och handla.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida