14 efter Trefaldighet 3 årg 1 Kor 1:10-13 2014

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det är ett känsligt och svårt ämne som vi måste ta oss an i dag. Det handlar ju om hur vi som kristna av vår Frälsare och hans apostlar uppmanas att alltid sträva efter enhet och inte dela upp oss i läger. Vi är plågsamt påminda om hur vi som kristna i alla tider misslyckats på detta område.

Vi vill gärna tro att från början, i de äldsta församlingarna i urkyrkan var allt frid och fröjd. Visserligen levde man i en hotfull omgivning - men inåt stod man fasta i en och samma bekännelse. Det förklarar varför kyrkan växte lavinartat.

Men det är tyvärr inte sant, splittringen ande fanns där redan från början, som vi hör i dagens epistelläsning. Från första stund hade apostlarna problemet med att människor delade upp sig i läger och inom församlingarna och kyrkan. Man sa sig bekänna Kristus, men lätt blev det ett tillägg "på Paulus vis," eller "Apollos vis," eller "jag följer Kefas."

Paulus är upprörd för det visade att man kommit bort i från Jesu egen bön och stå eniga. Det finns bara en Kristus. Uppenbarligen fanns människor som sökte sina egna intressen, eller inte förstått och omtolkade och förvrängde det som Jesus lärt.

Herrens apostlar, som t ex Paulus, hade därför att kämpa på två fronter. Att slå bort all partibildning och samtidigt bevara bekännelsen till Jesus oförändrad och sann.

Ofta hör människor påstå att de inte kan tro för att vi som bekänner oss som kristna är så oeniga. Och kan man sin Bibel lite, påminner man helt riktigt om att Jesus bad ju att hans efterföljare skulle vara ett, och titta nu som det ser ut.

Men då är det viktigt att lägga märke till vilken enhet Jesus själv talade om. Vi hörde det i evangelieläsningen. Det är enheten som uttrycks den totala enheten mellan Honom och Fadern. Enheten som kommer till utryck i Faderns kärlek till Sonen och Sonens lydnad och kärlek att göra sin Faders vilja. Han ber att hans efterföljare skall helgas i sanningen. Den som lägger en annan grund för enigheten, bryter ned och söndrar.

Det som ska förena är tron på Gud och den han sände och viljan att lyda och följa honom. Allt annat kommer i andra hand.

Det kan därför aldrig sägas för ofta, att det är bekännelsen att Jesus är Herre, som ska förkunnas och är grundvalen i hans kyrka. Där den bekännelsen ljuder klar, där finns enigheten, oavsett yttre bruk och praxis, oavsett yttre ordningar.

Det är ju inte människor vi tror på. Det är inte duktiga präster och lärare eller förkunnare eller samfundsbildningar. De är ju inte gudstjänstformer som gör oss saliga. Vi människor är olika och får vara olika. Det finns en sund mångfald som vi ska vara rädda om. Men när det gäller bekännelsen är Jesu ord och apostlarnas undervisningen det som allt ska bedömas och värderas efter.

Det kanske svåraste av allt är hur Guds kyrka utnyttjats av människor för att uppnå deras egna syften. Ja, det är ett Guds under, att evangelium fortfarande förkunnas och sakramenten förvaltas om man tänker på hur kejsare och kungar, regeringar och potentater använt kyrkan som ett redskap för sin egen agenda. Kyrkan har bland sina egna ledare fått in människor, som använt den för egna syften. Så länge jorden står kommer också Guds församling att vara märkt av denna värld och dess maktkamp och egenintressen.

Guds församling på jorden har från första stund vetat det. I apostlakretsen fanns en Judas, redan första tiden dög en viss Simon upp och förkunnade evangelium för egen vinnings skull.

Allt på denna jord är märkt av synden. Kyrkan går inte fri, men det finns något som kallas de heliga samfund. Det är den osynliga kyrkan av alla trogna i alla tider som stått eniga i sin bekännelse till Herren Kristus.Herren känner de sina. Han vet vilka det är som klamrar sig fast vid honom när marken gungar, och trender och epoker dundrar förbi. Det är samfundet av benådade syndare, som vet att ingen annan grund kan läggas än den som är lagd, nämligen Jesus Kristus. Dessa människor lever här på jorden under olika yttre omständigheter, i olika yttre samfund och ordningar, men det är människor som har sin glädje och tröst i evangelium och hämtar sin näring i de heliga sakramenten.

De är förenade i en andlig enhet, en enighet att vilja lyda Gud i allt. De är ofta offer för förvecklingar och kontroverser - men de är Guds sanna lärjungar mitt i människovimlet. Gud vet vilka de människorna är och Gud give att vi återfinns bland dem.Var och en som ropar på honom i sin nöd och bekänner sin tro på honom som Herre och Frälsare upptas i det samfundet av nåd. Det är ofta människor som inte göra några stora åthävor, utan söker leva "värdigt i sin kallelse och var ödmjuka och milda."

Att vilja lyda Gud är det sammanhållande bandet. Yttre former måste finnas, det är i sig inget ont. Men vi måste alltid komma ihåg, att i tror inte på människor, duktiga eller mindre begåvade, vi tror inte på präster eller att den svenska folkkyrkan, eller påvar och potentater i sig själva kan föra oss till himmelen. Det finns bara en grund och en enhet. Kristus, Guds Son vår Frälsare.

Ett av de stora, ödesdigra och kring som gripande misstagen i svensk kristenhet, inte minst i vår egen kyrka, är att tron på något sätt skall räddas genom att man tonar ner bekännelsen till Herren och pruta av på kraven och anpassa den till vad vanligt folk och kan finna lagom och riktigt. Det är det som bryter ner enheten i dag, det är det som gör att vi står med vår kollektiva skuld. Vi går inte mot ökad enhet, utan större sållning. Ju mer kyrkan blir en spegel av samhället ju fler kommer att vända den ryggen.

Men Gud sanna kyrka kommer att bestå, evangelium kommer att predikas till tiden slut. På bekännelsen till Herren är Guds sanna församling byggd, och den skall inte dödsrikets portar bli övermäktiga.

Guds nåd skall bevara oss i den enheten, enheten med Frälsaren för en är vår Gud "han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt."

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida