16 efter Trefaldighet 3 årg Fil 1:20-26 2008

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Djupast sett är varje söndag en påskdag. Vi möts av det av det ljuvliga budskapet att Jesus besegrat döden när han gick levande ur sin grav. Genom Jesus är allt är förändrat för oss. Vi är inte längre utlämnade åt döden. Jesus, vann seger för oss förlorare i en döende värld. I dag är det särskilt tydligt. Det är inte utan skäl att den söndag vi firar i dag ibland brukar kallas för Höstens påskdag. Alla våra läsningar handlar om att döden är genombruten genom Jesu seger och uppståndelse. Han visade vad som skulle komma. Han uppväckte döda, som vi läste om i dagens evangelium när den lilla flickan kallas tillbaka till livet genom hans ord. Ord som så etsat sig fast att man exakt mindes hur de löd: Talita koum! Stig upp - stig upp ur din död!

Men den stora segern över döden vann han på sitt kors. Där försonade han världen och oss människor med Gud. Där gav han själv sitt liv för världens synd. Han den ende som inte behövt dö, dog vår död och krossade dess makt när han på tredje dagens morgon, den första veckodagen, på söndagarnas söndag uppstod ur graven.

Här ligger hjärtpunkten i hela evangeliet. Dödens makt är en genombruten och Jesus lovar alla som sätter sin tro på hans namn att de ska få leva när de en gång dör. Döden är inte längre slutet utan porten in i det paradis som vi skapades för men som vi förlorade - när vi vände oss bort ifrån Gud. Så underbart - så stort är evangeliet att var och en med förväntan och förtröstan kan säga till Gud, som vi snart skall sjunga: "Herre till dig får jag komma, när mina dagar är slut. Jag har hört om en underbar himmel, dit många har vandrat förut du skall bära mig hela vägen hem." (758:3)

Det är inget önsketänkande, ingen from förhoppning. Jesus har lovat det, han har själv sagt det i sitt ord. Han gick före - här mitt i vår verklighet dog han för vår död och uppstod och evigt lever.

Psalmen, vi snart ska sjunga efter predikan andas den trosvisshet, som Paulus så mänskligt beskriver i vår andra läsning i dag, vad det betyder att leva "där dödens sin överman fått", för att använda ett annat psalmcitat.

"För mig är livet Kristus", utropar Paulus. Han kunde aldrig glömma mötet med den Uppståndne på vägen till Damaskus. Livet som strömmade emot honom i det mötet förvandlade honom, det gav honom tryggheten att kunna brista ut, att döden blivit så förvandlad, att när den kommer är den är en vinning.

Vad menar Paulus? Jo, den onda döden, fienden som bryter ned och fördärvar har Kristus förvandlat och besegrat. När våra dagar är slut för han oss genom döden in i sitt eviga rike, det paradis som Gud skapade oss för - det gamla är utplånat. Där ska allt bli som Gud ville det från början, där ingen sjukdom, inga plåga, inga tårar, inget krig, ingen orättfärdighet, inget självsvåld finns, utan allt är frid och perfekt harmoni, där Gud är mitt ibland sitt folk där allt är nytt. Dit kan vi längta, till Guds paradis med alla hans utvalda i alla tider, av alla tungor, folkslag och folk, då allt är färdigt och Gud har skapat allting nytt."Vad inget öga har sett och vad inget öra har hört, och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka har Gud berett åt dem som älskar honom".

När vi liksom Paulus har upptäckt Jesus och lämnat oss och våra liv till honom ser vi allt i ett nytt perspektiv. Vi får en ny syn på tillvaron och det som möter oss här, både det onda och goda. Gud ger oss våra dagar på jorden och han vill våra liv. Vi får dagar att använda, dagar att tjäna honom i våra medmänniskor, men målet ska alltid finnas för vår blick. Vi lever i nuet och får göra det med en tillvaro fylld av motsägelser. Men blicken är riktad framåt och ofta "slits vi åt båda hållen", som Paulus säger. Något i oss vill vara kvar och något annat säger att det vore underbart att få bryta upp och kom hem till Gud.

Ja, det finns stunder då en kristen verkligen i sin längta efter befrielsen, efter fullkomligheten, när striden ska vara slut och allt förklaras när vi ska förenas med dem som gått före oss. För den som gett sitt liv till Kristus och tagit emot frälsningen här i tiden dör också med Kristus, du behöver frukta något bortom dödens gräns. Det blir så tydligt i nattvarden. Den är, för att använda ett gammalt ord för den, odödlighetens läkemedel. Där tar vi emot Kristus själv, hans liv genomströmmar oss och vi får höra, att hans kropp och blod bevarar oss till evigt liv. Det här är i tiden det sker, i en gudstjänst som denna när Kristus kommer oss till mötes för att räcka oss sin seger.

Denna värld är förlorad, här råder förgängelsen - men i sin nåd Gud valde att rädda vad som räddas kan. Därför sände Gud sin Son för att rädda oss. Han har segrat - vi får vandra i tro.

Vi kommer alltid att gråta och sörja när någon vi älskar lämnar oss. Vi saknar ju dem, men vi behöver inte sörja som dem som inte har något hopp. "Aldrig för sista gången Herrens vänner ser varan," står det i en gammal läsarpsalm. Det är det hoppet som bör oss vid en öppen grav. Men Gud har genom Kristus förvandlat dödens ansikte och gjort den till livets port för dem som ångrar sin synd och sin delaktighet i världens bortvändhet från Gud.

Vi har ett levande hopp, grundat på vad Jesus gjorde för oss. Det är detta vi behöver påminna varandra om. Det är detta hopp vi ska bygga upp varandra med när livet visar sig från sin onda sida. Vi kan bäva för överflyttningen. Efter påsk är inget sig likt. Vi kan känna oss kluvna inför döden och den nödvändiga förvandlingen men vi litar på att Gud ska bevara oss, i dag i morgon och i all evighet: Allt i Jesu namn.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida