Det finns något underbart, trotsigt i hela den här episoden, med mannen som mirakulöst blir botad av Jesus och som inte låter sig tystas. Naturligtvis handlar alltsammans om vad Jesus gjorde och vad han kan göra också med oss. Hur han kan förvandla en hopplös situation och låta botandet av en svår sjukdom bli ett tecken på vad han kom för att ge oss. Men det hindrar inte att det finns all anledning att lyfta fram mannen och hur han reagerade på vad som hände.

Det är lätt för oss att tänka att Jesus när han såg människor med en särskilt stor och märkvärdig tro så botade han dem. Precis som om helandet skulle vara någon slags belöning.

Men den här mannen kände inte Jesus, hur skulle han ha kunnat tro på honom - och likväl förbarmar sig Jesus över honom. Jesus kom i världen som hoppets budbärare för att förkunna en ny tidsålder. Han kom för att visa att det stängda paradiset åter skulle öppnas. Gudsriket skulle bryta fram genom tecken och under. Gud skulle förbarma sig över sin vilsna, slagna mänsklighet som kastat sig in i fördärvet i sitt uppror mot honom och dragit och dragit med sig hela skapelsen i sitt fall och ge den en ny chans. I honom fanns allt det nya som skulle komma.

Varje helande och botande var ett tecken på detta, att Guds rike nu var nära. Att lidande, sjukdom och död hör denna världen till men Gud har förbarmat sig. Något nytt var på färde. Hans Son hade kommit i världen för att frälsa och söka upp det som var förlorat. Gud vill hela - Gud vill liv. Den här mannen blev ett tecken på detta. Jesus botade honom. Han blev ett levande exempel på det som skall komma. Men han blev också i sin samtid ett levande exempel på vad tro och hängivenhet innebär.

Det finns andra exempel på att Jesus botade människor från allahanda krämpor och i glädjen över tillfrisknandet skenade de i väg och glömde vem som han gjort dem friska. De såg inte, att Jesus ville något mera, att han hade mera att ge dem, något som skulle bära långt utöver detta att vara frisk i detta liv, och att ha ögon att se med, öron att höra med och ben att gå på.

Låt mig säga det ännu tydligare. Varje människa som blev botad av Jesus kom ju egentligen i samma situation som alla, som inte bär på någon sjukdom eller handikapp just nu.

Det var naturligtvis underbart för dem - det var inte längre bundna av sin sjukdom - men Jesus vill alltid ge oss ännu mer. Den blinde, den döve, den lame, skulle förr eller senare få uppleva, att denna värd är full av lidande och sjukdom - och döden kan ingen undkomma. Då, då gäller något annat - att sätta sin tro och känna honom som övervunnit synd och död och som kan skänka evigt liv.

Där kommer tron och efterföljelsen in - och det gäller alla sjuka och friska, gamla och unga. Gud vill rädda oss, han tror på återanvändning. Han vill inte lämna oss i det ondas våld - han vill att vi ska leva, han vill att vi ska ha del i det nya som skall komma när han skapar allting nytt.

Den här mannen förstod det. Han blev ett levande exempel på vad tron på Människosonen innebär. Det är att tänka lite längre, det är att inse att detta liv som det nu är, kan inte bestå. Det är att ta vara på den möjlighet som Gud erbjuder, när han sände Jesus till oss för att leva vårt liv, och dö vår död och besegra ondskans och Djävulens makt.

Ta gärna fram Bibeln därhemma och läs hela kapitlet i Johannesevangeliet. När mannen blivit botad blir det en förfärlig uppståndelse. Han vet bara att den som botat honom hette Jesus, och i sitt hjärta är han övertygad om att han måste vara från Gud - annars skulle han aldrig kunnat göra det som han gjort. Grannarna och fariséerna utmanar honom. Ja, de ifrågasätter till och med att han är tiggaren de känner. Han föräldrar måste intyga det, men inte heller de kan förstå vad som hänt. De hänvisar till honom själv: Gå och fråga honom, han är gammal nog att svara för sig själv.

Och den botade mannen utmanar sin omgivning, trotsigt och trosvisst. Hur kan någon förneka, att Jesus inte är från Gud. Ni vill inte lyssna, ni tror er begripa, men ni begriper ingenting, hur många gånger jag än berättar.

Han är ett fantastiskt levande exempel på en levande tro. Han tror, trots att han inte gör anspråk på att själv begripa allt. Han tog emot erbjudandet Jesus, och när han träffar Jesus igen får han falla ned och tacka honom. Han hade fått en tro som skulle bära honom hela livet, genom varje kommande prövning, ja ända in i evighetens värld. Inte bara hans yttre ögon hade öppnats utan hans inre hade anat vem Jesus verkligen är och vad han vill ge. Han hade blivit botad också från den andliga blindheten.

Det finns en vers till där det står att några fariséer hörde Jesus sista samtal med mannen och att de då motsträvigt protesterar och säger: Är kanske också vi blinda? Jesus svarade: "Om ni vore blinda skulle ni vara utan synd. Men nu säger ni att ni ser. Er synd stå kvar."

Det är den verkliga frågan. Har vi förstått, vem Jesus är och vad han kan göra och vill göra med oss. Stannar vi kvar och lyssnar, tänker och reflekterar. Vi behöver inte begripa allt på en gång, och somligt kommer vi aldrig begripa. Men vi måste ställa frågan - vem kan för evigt bota mig från min sjukdom, min synd, min skuld och min död.

AMEN