I dag börjar vi om på nytt i kyrkans år. Det är det som är det underbara och fantastiska i kyrkan. Vi får nya chanser, vi erbjuds en ny start. Ett "nådens år" ligger framför oss", ett år fyllt med nya möjligheter - det året börjar i dag på 1 söndagen i advent.

Gud är framtidens Gud, "långmodig och stor i mildhet." En Gud som inte kan ångra sin nåd, och ständigt på nytt ger oss nya chanser. Han är Guden som förlåter, han är den som söker oss för att dra oss till sig och ge oss en framtid och ett hopp.

"Ett nådens år", som kan förändra allt för dig, börjar i dag. Framför oss ligger ett pärlband av söndagar fyllda av nåd, hjälp och ledning för våra liv. Vi erbjuds rastplatser där vi kan vila ut.

Så får vi hjälp att förstå det som sker - steg för steg leds vi fram av Gud och hans ord. Varje dag, vi får uppleva här på jorden, är en ny dag fylld av nåd, nya möjligheter...

"Se jag står vi dörren och bultar", säger Frälsaren till oss alla i dag. Släpp in mig i ditt liv, så skall jag gå med dig och vägleda dig. "Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna."

Kyrkans heliga året leder oss steg för steg in i Guds rikes hemligheter. Det som vi inte kan förstå och ta till oss på en gång, uppenbaras för oss steg för steg, undan för undan. Det sker något i kyrkan, den ena söndagen är inte den andra lik. Varje dag har sitt eget budskap och är ett unikt tillfälle, med ord från Herren, med mera nåd och djupare sanningar.

I dag bultar Guds Son på vårt hjärtas dörr för att vi ska se det. Han kallar oss att följa honom efter. Om vi får uppleva slutet på just detta nådesår vet ingen av oss, men öppnar vi nu dörren för Gud har vi kommit hem, då räcker han oss den seger han vann när han besegrade ondskans makter och vann frälsning för oss.

Nådesåret i kyrkan måste upplevas - det kan egentligen inte beskrivas. Det hänger samman som ett gyllene pärlhalsband. Lösa pärlor gör inget halsband. En enda gudstjänst lösryckt från sitt sammanhang blir obegriplig och ofullständig. Vi behöver hela kyrkoåret. Vi behöver alltsammans, varje pärla har sin plats i helheten.

I dag på kyrkoårets första dag jublar vi i Guds kyrka. Vi lovsjunger honom som på nytt kommer i sin kyrka. Vi sjunger och beder Hosianna. "Ack Herre fräls, ack Herre låt väl gå.

Men är dagens färg vit är adventets färg violett, som betyder rannsakan och förberedelse. Advent är påminnelsen om att han som föddes här på jorden som en bland oss för att frälsa oss en gång skall komma åter vid världens sista advent. Liksom vi förbereder oss fira hans födelses fest skall vi också vara beredda att möta honom då.

Efter advent firar vi så det största av alla under, att Guds son lät sig födas i vårt mörker. Vi firar jul i Guds kyrka, då det "det folk som vandrade i mörkret fick se ett stort ljus, då himmelen öppnade sig över jorden". Från den stunden kan det aldrig bli riktig mörkt.

Det hör till kyrkorådets symbolik att födelsefesten hos oss är placerad i den mörkaste vintern, Vi tar hjälp av naturens växlingar för att förstå det som hände. Det stora dramat börjar.

Efter jul följer händelserna slag i slag. Annandag Juls altare är rött, till minne av den förste martyren, som fått sin äreplats närmast sin Frälsares födelsedag, till evig påminnelse för kyrkan, att det kostat offer att förkunna det glada budskapet.

Sen följer den heliga historien om Jesus liv målad för våra ögon i söndagars rad. Hans dop, hans barndom, innan vi på Trettondedagen får se hur människor från fjärran land kommer för att hylla honom och hur budet om Guds väldiga gärningar sprider sig över jorden.

Söndagarna efter Trettondedagen varierar detta budskap. Vem Jesus verkligen var och är strålar fram genom de heliga texterna.

Men en söndag 40 dagar för påsk byter kyrkorådet kynne. Den violetta färgen plockas fram och smyckar kyrkan. Det är Fastlagssöndag, en av kyrkoårets stora allvarsdagar. Psalmerna går över i moll. Vi läser om hur Jesus styr sina steg mot Jerusalem. Vi samlar oss i passionsgudstjänster kring Kristi pinas historia. Den stilla veckan närmar sig.

På Palmsöndagen följer vi Frälsarens intåg i Jerusalem för sista gången och på skärtorsdagen får vi följa med in i salen på den övre våningen. Vi firar nattvard med vår Frälsare. När man den kvällen kommer ut från nattvardsbordet lyser fullmånen över himlavalvet. Det är samma påskmåne som lyste över Getsemane och bevittnade Frälsarens kamp under olivträden.

Under Långfredagen får vi följa kampen timme för timme. Jesus dömes, bär sitt kors. hans död vid nionde timmen. Hans verk fullbordas och han lägges i sin grav. Långfredagen i kyrkan är inte lik någon annan dag, altaret är tomt och färgen är svart.

Den som verkligen levt med i fastetidens förberedelser och följt Frälsarens steg för steg och sett vad det kostade honom att frälsa världen och ställt sig vid hans kors på Långfredagen, den människan är inte densamme som förut. Långfredagens kväll är vigd åt tanken på döden och de döda, den är en stilla meditation inför gravens många frågor.

Men i kyrkan stannar vi inte vid frågorna. På tredje dagen får vi svaret! Jesus lever. Kristus är sannerligen uppstånden. Döden är besegrad. Kyrkan kläder sig i strålande vitt. Från klagande moll springer alla melodier över i segerjubel.

Den människa som aldrig levt med i omslaget från Långfredagsnatt till Påskmorgon kan aldrig förstå kyrkans största hemlighet. Det är vår i Guds rike: "Livet vann - dess namn är Jesus."

Söndag efter söndag jublar Guds kyrka. Döden är inte slutet, döden är besegrad och seger vunnen.

Fyrtio dagar efter påsk kommer så Kristi Himmelsfärdsdag. Jesus återvände till sin Fader. Han är inte längre bunden av tid och rum. Vi kan möta honom överallt genom hans kyrka: "Se jag står vid dörren och bultar."

Efter tio ytterligare dagar är det Pingst. Altaret är rött som eldslågorna över apostlarnas huvuden när de utrustades av Anden att gå ut i hela välden och att predika att nådens tid börjat för alla folk.

Så slutar den första delen av kyrkoåret. Vi har firat att Guds Son kom i världen och att hans Ande är utgjuten. Nu börjar tillämpandets och växandet tid. Trefaldighetstiden börjar med sin gröna färg. Bibeltexterna talar till oss om det nya livet, om kärleken till Gud och varandra i Jesu efterföljd.

När hösten börjar göra sig påmind riktas våra ögon mot slutet av vårt liv. Allhelgona talar om den stora skaran inför Guds tron som kommit väl igenom detta livet och lever i glädje hos Gud. I novembermörkret förkunnas så det allvarliga budskapet, att en dag skall vi alla stå till svars för vad vi gjorde av våra liv. Men det är också segerns budskap, att det är inte ondskan som ska gå segrande ur kampen. Det goda, det riktiga, det kärleksfulla skall dra det längsta strået.

Så går ett nådens år till ända. Varje söndag med sin särskilda mening och sitt särskilda innehåll. Det följer sin egen rytm för att förmedla Guds budskap till oss. Glädjedagar, fest och jubeldagar, men också dagar av sorg och allvar.

Ett år fyllt av nåd, som Bibelns eget budskap skapat. Gud använder det för att omskapa och förvandla oss. Det ger vår liv mening och innehåll och hjälper oss tolka vår tillvaro.

En kristen människa är rik. Varje får vi ta emot som en ny gåva - den ena dagen är inte den andre lik. Gud arbetar med oss för att föra oss djupare in livets hemligheter.

I dag börjar vi på nytt. Du är välkommen att vara med hela vägen - ända in i himmelen."Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag komma till honom," säger Jesus.

AMEN