1 i fastan 2 årg Matt 16:21-23 2001

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det finns en viktig förhistoria till händelsen vi stannar inför i dag, då Petrus välvilligt vill ge Jesus råd - men som slutar i att han får ta emot den skarpaste av tillrättavisningar. Petrus hade just tidigare, som den förste av lärjungarna och som talesman för dem alla bekänt sin tro på Jesus. Han var den förste som hade vågat uttala de stora orden: Du Jesus, du är Messias den levande Gudens Son.

Petrus hade förstått, att den man som kallat dem att följa honom, inte var vem som helst, inte ens bara en mäktig lärare och Rabbi, inte heller bara en märkvärdig gudsman och profet. Han var verkligen den efterlängtade Messias, den levande Gudens Son. Och Jesus hade prisat Petrus salig för hans bekännelses skull. Han hade bekräftat Petrus ord. Ja, han var verkligen den utlovade Messias.

För Petrus måste det ha varit underbart - att prisas salig av Jesus. Han måste ha känt sig speciell. Jesus hade bekräftat hans ord - och det inför alla de andra. Det var minsann Petrus som först hade sagt det: Jesus var verkligen den efterlängtade Messias.

Men allt förändras snabbt. När Petrus travar på, när han försöker skena iväg i sin nyvunna position slutar det med tvärstopp. Att han en gång förstått var ingen garanti att han alltid och överallt skulle förstå. Snabbt och utan pardon togs han ned från den höga piedestalen av Jesus själv... Jesus använde de skarpaste av ord vi kan tänka oss mot Petrus. "Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall, för dina tankar är inte Guds utan människors."

Det måste varit en oerhörd förödmjukelse för Petrus. Inför alla lärjungarna blir han skarpt tillrättavisad av Jesus. Men, mina vänner lägg märke till vad som hände. Petrus tog emot tillrättavisningen utan protest, utan att knysta. Han lämnade inte lärjungaskaran i vredesmod och förklarade att han aldrig vill ha med Jesus att göra ....

Nej, Petrus stannade kvar. Han tog emot tillrättavisningen. Han lärde sig säkert något oerhört viktigt den gången. Han förstod att det som han bara menat som ett välvilligt råd och en kärleksfull omtanke i själva verket var en fruktansvärd frestelse för Jesus. Det han hade föreslagit var inte mindre att Jesus skulle överge den väg som Fadern hade utstakat för honom. För Jesus hade kommit i världen för att bryta sönder den Ondes makt, att försona världens synd och skuld. Det fanns ingen annan väg än den som ledde upp till Jerusalem och döden på korset.

I den välmenande kärleksfulle lärjungens ord hörde Jesus Frestaren själv. Han som Paulus senare förklarar kan omskapa sig till en ljusets ängel för att förleda oss.

Det finns inte ett spår av mänsklig svaghet eller överilning i Jesu tillrättavisning av Petrus. Här stod allt på spel. Skulle Satan genom vännens ord få honom på fall eller skulle han vara trogen sin kallelse i världen.

Jesus avslöjade Frestaren. Han vek inte av från sin väg. Han fortsatte sin väg upp till Jerusalem. Han visst att han skulle lida mycket. Han visste att vandringen skulle sluta med hans död på korset - men han såg också vidare. Så skulle den onde Frestaren, Satan själv besegras. Hans makt skulle göras om intet. Jesus skulle söndertrampa den Ormens huvud. Han skulle segra. Han skulle uppstå på den tredje dagen. Så skulle mänskligheten befrias ur den Ondes våld.

Det är lätt att i våra tankegångar hamna i en situation som Petrus. Lägg märke till att det är efter det att Jesus förklarat vad som väntade honom, som Petrus kommer med sina invändningar. Petrus försöker tillrättavisa Jesus som om han inte hade menat vad han sagt. Det är en efterklang av de orden i den gamla syndafallsberättelsen: "Skulle Gud ha sagt?" Allt avfall börjar med ifrågasättande av Guds eget ord. Inte kan det stå så oemotsagt. Inte kan Gud mena så. Inte menande Jesus det o.s.v.

Eller ännu mer utmanande. Vi frestas att tänka att nu förstår vi mycket bättre. Jesus var bunden av sin tid och sina förutsättningar. Han borde egentligen att ha gjort si, eller sagt så. Vad han egentligen menade var det här. Eller har inte sagt det alls som det står. Det är någon annan som lagt det i hans mun....

Det märkliga är att detta hör man bara sägas nästan enbart de gånger när Jesus talade om det Onda, eller om risken att gå evigt förlorad eller när Jesus talar om vår synd och skuld eller moraliska frågor och liknande utsagor.

Inte tillrättalägger man hans ord när han talar om nåden och förlåtelsen, att var och en som tror på honom skall ärva evigt liv och alla andra ljuvliga ord. Nej, det vill vi höra, det obekväma och uppfordrande söker vi komma runt och förringa. Petrus fick sig en tankeställare, jag är säker på att många av oss också behöver det.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida