Denna söndag påminner oss om det ofattbara och underbara att Guds förlåtelse är gränslös. När vi kommer till honom, ångerfulla med allt som vi gjort fel eller försummat, visar han inte bort oss. För Jesus skull, kan allt ställas till rätta.

Men vi får aldrig glömma bort att Jesus på ett mycket tydligt sätt kopplar ihop förlåtelsen från Gud och vår villighet att förlåta varandra. Vi ser det i avsnitt av Guds ord som vi lyssnat till i dag i evangeliet. Det är ju de kända orden i bönen Fader vår som Jesus lärde sina lärjungar att be. Där står det tydligt: "Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss."

Vill vi att Gud ska höra våra böner måste vi vara ha förlåtit och vara beredda att förlåta varandra. Det är så det visar sig att vi kommer till Gud i tro och med uppriktighet.

Varje gång vi ber i Herrens bön: "Förlåt oss våra skulder", så har vi ju lovat i samma andetag, att förlåta våra medmänniskor på samma sätt som Gud har lovat att förlåta oss. Det är ett löfte som förpliktar.

När vi kommer till Gud och ber om förlåtelse ber vi ju honom att efterskänka den skuld som vi drar på oss när vi inte lever efter hans vilja i alla stycken. För Gud har gett oss våra liv. Vi är skyldiga att förvalta det vi har fått av honom på det sätt som han vill.

Och hur vi skulle leva våra liv har Gud tydligt förklarat i sitt ord. När vi bryter mot hans vilja, det må vara i tankar, ord eller gärningar kommer vi i skuld till honom. När vi rannsakar våra liv i ljuset från hans ord står det klart, att vi skulle vara hopplöst förlorade "om Gud så skulle döma oss som våra synder har förtjänat", som det hette i den gamla syndabekännelsen.

Vår synd skiljer oss från Gud. Gud hatar synden, men han kan inte upphöra att älska syndaren på samma sätt som en mor inte kan glömma sitt barn även om det vänder henne ryggen och trampar hennes vilja under fötterna.

Hur kan då allt ställas tillrätta. Jo, genom den underbara väg som heter förlåtelse. Jesus lärde oss den vägen. Till Gud får vi komma i ånger och be att han förlåter oss alla våra synder.

Guds förlåtelse innebär inte att han överser med våra fel. Förlåtelsen är ingen manipulation när något smusslas undan. Nej, förlåtelsen grundar sig på att någon annan, nämligen Jesus själv, har betalt den skuld som vi har dragit på oss. Den kärlek till Gud och våra medmänniskor som alltid skulle finnas hos oss den lydnaden och kärleken fanns hos honom.

Att be om förlåtelse, det är närma sig Gud i Jesu Kristi namn och i tron visa på honom och säga: "Förlåt mig för hans skull. Jag är skyldig, jag är en syndare, men Jesus har betalat för mig. Det är i hans namn jag vågar komma. Se, inte till i mina synder, utan hans lydnad och kärlek.

Då tar vår himmelske Fader emot oss. Det innebär inte att smussla undan sina, synder, felsteg och försummelser, det är att nämna dem vid sina rätta namn. Det är inte att ursäkta sig och försöka bortförklara någonting.

Då sker det underbara: Gud efterskänker vår skuld. Han ser inte till vad vi har brutit utan till Jesus, lidande och död för vår skull. Han styrker ett streck, eller ännu bättre, han ritar ett kors över skuldsedeln och efterskänker allt.

Det är det som händer i avlösningen efter vår syndabekännelse när vi börjar vår gudstjänst. Prästen tecknar korsets tecken över församlingen och bildligt talar korsar över våra skuldsedlar och förlåter oss allt vad vi har brutit. Därför är det så glädjande att så många uppräckt symbolhandlingen på nytt och börjar korsa sig själva när förlåtelsens ord tecknas över oss. Tveka inte. Det har en djup och meningsfull innebörd.

Vi får förlåtelse av Gud på detta sätt genom ånger och tro för Jesu Kristi skull.

Men det fanns alltså ett tillägg i Jesu undervisning i dag: "Om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske Fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er Fader förlåta er era överträdelser."

Vad Jesus tydligt säger är att ett oförsonligt hjärta inte kan ta emot, eller rättare sagt behålla förlåtelsen från Gud.

Gud vill förlåta, men förlåter vi inte varandra så diskvalificerar vi oss själva från hans förlåtelse.

Oförsonlighet är som en kall frostnatt som dödar allt som tänts av vårsolens värme. Det är som om en människa i ena stunden tar emot en undergörande och helt botande medicin, men som i nästa ögonblick tömmer en flaska dödligt gift.

Naturligtvis finns det många skäl varför vi skall förlåta varandra. Ett skäl som många gånger är svårt att acceptera är det som Jesus en gång sa till dem som ville stena äktenskapsbryterskan: "Den som är utan skuld, han kan kasta den första stenen". De orden stämmer på många, många mänskliga konflikter. Från början kanske en felade, visst har vi rätt ibland och blir felaktigt eller illa behandlade, men svaret på en oförrätt är oftast inte, som Jesus lärde oss "att vända andra kinden till, utan en salva hårda och kränkande ord.

Vi har så lätt att värdera vår egen skuld så lågt och andras så högt. Men synd och skuld skall inte graderas eller kvantifieras. Den skall bekännas och ångras. I förlåtelsen ligger vägen till befrielse och upprättelse och nya möjligheter. Så skonas vi från misstaget att ta saken i egna händer och i stället överlämna allt till honom som dömer rättvist, den ende som kan fälla en rättvis och barmhärtig dom. Så försöker vi övervinna den onda med det goda, för att ta med aposteln.

Att förlåta det är att efterskänka. Det är att låta bli att hävda sin rätt. Så förlåter Gud. Detsamma skulle alltid gälla oss. Har vi inte klart för oss att Jesus kopplat ihop förlåtelsen från Gud med vår vilja att försonas och förlåta varandra är risken stor att den skuldsedel vi tror är annullerad hos Gud står kvar och ökas på.

Nej, det finns bara en väg framåt, lär oss Jesus i dag. Förlåt varandra som Gud förlåter er. Älska varandra som jag har älskat er. "Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra."

AMEN