2 efter Trefaldighet 1 årg Luk 14:15-24 1997

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Jesus målar upp en härlig bild av himmelen som ett gigantiskt, underbart stort kalas när han berättar den här liknelsen. Så blir det i himmelen - som en glädjefest. Det är samma bildspråk som i visionen från Uppenbarelseboken, som vi hörde läsas tidigare.

Att få komma till himmelen är som att få komma till en stor fest. Det talas om god mat och dryck, om fest och glädje. Det är lovsång och glädje. Det är segerfesten. Bibelns bildspråk vill liksom inte räcka till. Men vi förstår ändå vad bilderna vill säga. Hos Gud är det en evig glädje.

Men just i detta sammanhang och i dag handlar det om hur inbjudningarna sändes ut och blir mottagna. Vi är alla bjudna till Guds kalas och därför ska vi tänka efter hur det kan gå till när ett kalas ordnas.

Låt oss försöka tänka oss in i situationen, om vi skulle gjort samma sak i dag. Du har beslutat att bjuda alla dina vänner på en stor fest, precis om i dessa dagar, låt oss ta en studentfest som exempel, du städar, och lagar mat, sätter upp marschaller och hissar flaggan, köper blommor och nya kläder, skickar inbjudningskort och ordnar med extra bord och stolar!

Men när allt skall börja står det klart: INGEN KOMMER PÅ KALASET! Några hastiga telefonsamtal med några krystade ursäkter:

"Du vet min vän, det är så mycket att göra, och vi har ju köpt den där fina sommarstugan nere i Olofsbo och vi måste åka dit och rensa stuprännorna och måla uthuset. Ja, du förstår..." eller

"Det är en auktion i Dalsjöfors, som vi inte kan missa. Men vi kommer gärna nästa gång, om det inte är Tre Kronor eller Skilda världar på TV." Eller "Oskar och hans sambo har ju köpt en sån där Saab Turbo med 256 oxkrafter, som vi ska provköra i kväll. Du får verkligen ursäkta oss"

Andra behagar inte ens att höra av sig. Så du sitter där ensam med dina Tacco Shells eller Monicas eller Anitas smörgåstårta och vin från Sydafrika och Cider från Herrljunga. Ingen ville komma!!!

Vad Jesus talade om är vad man förr kallade de obotfärdigas förhinder. De inbjudas skäl till att ge återbud är inga verkliga skäl.

Den nya sommarstugan hade kunnat skötas om en annan dag. Köpet var ju redan avklarat. Provkörningen av oxarna kunde äga rum när som helst.
Vad det angår han som hade gift sig, så tänker jag alltid på historien om en pojke på 3-4 år som när han hörde den här texten läsas avbröt och sa: "Han kunde väl tagit med sin fru". Det är också att märka att just den nygifte skiljer sig från de andra, att han inte ens ursäktar sig. Äkta-make förhindret är tydligen synnerligen verksamt.

Bakom detta målande bildspråk finns ett stort allvar. Gud bjuder oss, han söker oss. Men han tvingar ingen. Han förklarar oss sin kärlek. Han visar varför vi skall komma, men de flesta, nonchalerar inbjudan eller säger, visst jag ska komma, men inte nu. Nu har jag för mycket annat.

När man är barn, är man för liten att tänka på Gud, när man är ung är det så mycket annat som drar i stället för att man tar sig tid att tänka på Gud, när man är medelålders är man för upptagen, och när man blir gammal, är det svårt att tänka om och börja tänka på Gud och när vi är döda - då är det för sent att tänka på Gud.

Men vad Jesus säger till oss: Ännu har du chansen! Du är fortfarande bjuden, men det är inte säkert det kommer en ny inbjudan. Om svar anhålles.

För i tiden i de riktigt gamla psalmböckerna fanns ett stycke under rubriken de obotfärdigas förhinder där man listade och varnade för de vanligaste orsakerna till att så många uppskjuter sitt ställningstagande så länge, att svaret på Guds erbjudanden mest blir ett till intet förpliktande jaså:

Först och främst, att man aldrig förstått det underbara erbjudandet. Man har aldrig tagit sig sådan tid som behövdes, att riktigt tränga in i vad Gud erbjuder oss och hur det kan förändra våra liv. Man avvisar erbjudandet på fel premisser. Man har ingen kunskap. Därför missar man chansen.

En annan risk är man följer strömmen och vill inte vara annorlunda. Jag brukar berätta om konfirmandmamman i Hylte som sa till mig. "Det har varit så fantastiskt att kunna följa med till kyrkan ett helt år utan att grannarna skulle tro att jag blivit religiös!" Hon kände hon hade alibi för att gå i kyrkan, och tack gode Gud hon övervann sin rädsla att gå emot strömmen och sitter där än i sin kyrkbänk.

Ett annat förhinder som är mycket, mycket farligt är man missförstått orden om Guds kärlek och barmhärtighet. Man tror att det spelar inte så stor roll hur man gör. Gud älskar ju alla, och han fixar nog det hela på något sätt på slutet.

Men man glömmer bort att nog är det sant att Gud älskar syndaren, men han hatar synden. Vi måste avgöra oss. Vi måste välja sida och komma med vår synd för att den skall bli förlåten.

Men till sist står det vanligaste hindret. Man tror att man kan uppskjuta avgörandet till senare. Man hoppas man ska leva så länge att man har tid att ta tag i det här senare, vid ett annat tillfälle. Visst, händer det. Men väldigt, väldigt sällan. Varför skjuta upp det goda till i morgon när det kan bli vårt redan i dag.

Gud älskar oss, därför bjuder han oss, och har en mening med vårt liv. Han vill vara med oss hela vägen. Han vill få oss att stanna upp i dag. Han vill få oss att ställa oss frågan. Vet jag, vart jag är på väg? Inbjudan ligger där. Du är älskad och efterfrågad. Gud bjuder dig för att han vill ge dig en ny chans. Han vill ge dig en framtid och ett hopp. "Ja, saliga de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid." Om svar anhålles. Klä dig i din längtan och kom.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida