2 i fastan 1 årg 1 Mos 32:22-31 2012

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

"Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig."

Kring de orden kretsar hela den här välkända berättelsen om den gamle partiarken Jakob när han kämpar med Gud för att komma till klarhet, som vi ska fundera lite vidare på i dag.

Men innan går in på hur vi ibland bildligt talat måste kämpa med Gud är det viktigt att förstå sammanhanget i vilket den här händelsen utspelas. Berättelsen återfinns i 1 Mosebok. Vi rör oss i en för oss främmande miljö för tusentals år sedan bland beduiner och småstammar i Mellanöstern. Jakob är Abrahams barnbarn och han bär arvet från sin farfar Abraham.

Gud hade ju kallat Abraham alla folk skulle bli välsignade genom honom. Berättelserna om Abraham, Isak och Jakob är berättelserna hur Gud gör sig känd, hur han utför sin vilja, hur han steg för sig låter dem förstå alltmer vem han är och vilka hans avsikter är. Det är berättelser om mänsklig otålighet, självsvåld och oförrätter men också om mäktiga trosprov. Det handlar om människor i en helt annan kultur och i en helt annan miljö, som sakta leds till insikt vem Gud är och hur han vill använda dem.

Det är viktigt att förstå detta när man läser Gamla Testamentet. Det är inga hjälteberättelser. För mitt i allt det som berättas handlar det också om oss. Det vi ser är att vi människor är, när man skalar av tider och miljöer, seder och bruk, oss varandra väldigt lika.

Jakob är på väg hem för att möta sin broder Esau som han lurat på sin faders välsignelse. Han vet inte vad som väntar honom. Men han är orolig. Inte bara för hur Esau skall ta emot honom utan han bär också på en molande känsla att hans handlande också var ett brott mot hans faders och farfaders Gud. Men Gud hade varit med honom hos hans morbror Laban, där han arbetat och slitit i många år och själv blivit bedragen många gånger.

Nu var Jakob en rik man men oron inför vad som skulle möta honom var stor. Till slut ödmjukar han sig och ber till den Gud, som han inte ens vågar kalla sin egen. Jakob bad: "Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre ... jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du visat mig."

När natten kommer inträffar den märkliga brottningsmatchen vi läste om i dag Jakob kämpar med en för honom okänd. Men han ger sig inte. "Jag släpper dig inte, förrän du välsignar mig", utropar han.

Jakobs livskamp har stått som förebild för många människor i deras längtan efter klarhet. De anar att Gud finns där, att han leder dem, men de känner honom inte. De kan skämmas inför honom. Men liksom Jakob har de kämpat sig fram till klarhet. De har inte släppt taget förrän de fått visshet, förrän de blivit välsignade. "Jag släpper dig inte Gud förrän du välsignar mig", har också blivit deras bön. För så ropade ju Jakob när han anade vem han brottades med. Jag släpper dig inte med mer än du välsignar mig.

Men vi människor är mycket olika. Alla är inte som Jakob som inte kan släppa Gud i livskampen, även om de får ta emot hårda törnar. Men så finns också de som till varje pris vill slippa att ha med honom att göra. De släpper honom när svårigheterna börjar, för att slippa att utmanas.

Jakob kämpade verkligen med Gud. Han fick genomgå många prövningar innan blev välsignad, som vi läste om. Han höll ut och då blev hans liv välsignat, så välsignat att han fick ett nytt namn. Något nytt och stort började när han till slut fann Gud.

På ett annat sätt kan man uttrycka det så här: Jakob drog sig inte undan när han hörde Guds röst i sitt samvete. Han förstod att han var sökt, men han kände egentligen inte Gud. Men han försökte inte slippa undan när han nu förstod att Gud ville gripa tag i honom och han släppte inte taget.

Andra människor reagerar precis motsatt. De söker slippa undan så fort de börjar märka att det blir närgånget. De vill hålla sig på ett behagligt avstånd.

För om man ger sig in i kampen, kan ju saker och ting hända som man inte är beredd på. Det är bäst att slippa. Ofta ligger vanföreställningar om vem Gud är och vad han vill bakom en sådan attityd att vilja slippa undan och inte engagera sig. Många tror att vi tror på en Gud som vi sannerligen inte tror på. Man förkastar Gud på fel premisser, för att man aldrig gett sig i kamp med att försöka finna honom som den han verkligen är. Det är precis som att man förstår att om Gud får tag i en måste saker och ting ändras. Man försöker slippa undan den utmaningen.

Det tragiska resultatet vet vi. Välsignelserna uteblir. Men Gud vill inte släppa oss. Han kommer att fortsätta att söka efter oss och utmana oss till kamp.

I dag gör han det på nytt. Han vill välsigna dig. Han vill ta tag i dig och ge dig ett nytt namn. Valet är ditt. Säger du med Jakob: Ja, Gud, jag förstår inte allt, men jag vill komma till klarhet, därför släpper jag dig inte med mindre än du välsignar mig, eller vill du slippa undan också i dag och skjuta allt på framtiden.

Gud ger oss en ny chans att avgöra oss eller stadfästa oss i tron. Gud vill alltid välsigna, men vi är inte alltid beredda. För att få frid måste vi våga ta strid.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida