2 söndagen i påsktiden 1 årg Joh 21:1-14 1992

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Alla människor drabbas ibland av en känsla av misslyckande, man kan känna sig otillfredsställd både med sig själv och allt man har omkring sig. Ibland kan det gå så långt att depressioner och självförakt blir resultatet. Ibland kan något svårt ha hänt, det fungerar inte i relationerna till människor man har omkring sig, men ibland kan det också vara svårt att sätta fingret på vad som är fel.

En sådan känsla av misslyckande gör det ofta omöjligt att uppleva Guds närhet i våra liv. Gud känns plötsligt så overklig. Upplevelsen av mina egna svårigheter tar överhanden och jag ser inte hela verkligheten. Eftersom det här är något som kan drabba vem som helst av oss är det viktigt att veta hur Jesus möter människor i den här situationen. Det är det det handlar om i dag.

Vi mötte i evangeliet sju av hans lärjungar på stranden av Genesarets sjö. De hade nyss varit med om påskens stormiga händelser i Jerusalem och nu återvänt till hemtrakterna. I det förgångna ligger den lyckliga tiden med Jesus. Nu är han borta, tror de. Kvar finns minnet av deras svek och feghet. Nu är de tillbaka hemma igen vid sjön, båtarna och näten.

Tiden med Jesus hade blivit ett misslyckande. Nu var det bara att ta tag med arbetsnävarna igen. Men arbetsglädjen ville inte infinna sig. Tankarna malde och malde. "Varför var jag så feg?. Varför gjorde jag så? Varför sa jag det? Varför flydde jag bort?

De anklagande frågorna var många, men det fanns ingen som svarade. De sju var helt ur gängorna, upptagna av det som var deras egna misslyckanden. Till sist säger Petrus: "Jag vill gå och fiska". De andra svarade: "Vi följer med." Som så ofta i sådana här situationer, kan ett förslag till handling verka befriande.

Men också fisket blev ett misslyckande. I soluppgången kommer sju trötta och hungriga lärjungar i land utan fisk. Inte ens ungdomens yrke tycks de kunna behärska längre. En känsla av oduglighet läggs till alla andra negativa känslor. "Kan vi då ingenting längre, inte ens fiska?"

Ibland framställs verklig äkta fromhet som att man ska känna sig oduglig och svag och syndig. Om det vore rätt har vi framför oss sju utomordentligt fromma lärjungar, men vi inser alla hur vansinnigt påståendet är. De var verkligen uppfyllda av sina egna synder och misslyckanden och hade ingenting att komma med, men Jesus kommer inte till dem och säger: Nu är ni fromma och bra.

Nej, Jesus kom för att upprätta dem, men det värsta var, att de var så bedrövade över sina egna misslyckanden i livet, att de inte ens känner igen honom där han står på stranden i morgonsolen. Han klandrar dem inte heller, och säger till dem något i den här stilen: "Nu ser ni hur det går, när ni sviker mig. Då blir det så här."

Men Jesus säger inte så. Han ser i stället, att lärjungarna är i mycket dåligt skick. De är andligen svaga, de är psykiskt knäckta och de är hungriga.

Jesus öppnade samtalet med en fråga. Den kan verka trivial, men för den som läser sin Bibel noga är frågan inte alls märkvärdig. När Jesus ville hjälpa dem, tillbaka till livet, andligt, psykiskt och kroppsligt, började han med det triviala, det vardagliga. Och det typiska för Jesus är, att han räknar med dem som han talar med. Det var därför han sa: "Kasta ut nätet på högra sidan av båten, så får ni". Han ville visa, att de visst dög något till, de var inte odugliga.

En människa med ett bristande självförtroende kan inte tro, att hon verkligen är älskad. Hon kan ju inte tro att hon är värd kärlek så usel och syndig som hon är. Eftersom hon inte kan tro, att hon är älskad, kan hon heller inte tro på Kärleken med stor K. Men Jesus visade, att han räknade med lärjungarna och skickade ut dem på en ny fisketur.

Han ville upprätta dem och frälsa dem ur deras belägenhet. Jesus tryckte aldrig ner människor. Han visste att det aldrig leder till en levande tro som förvandlar och upprättar en människa. Den kan möjligen leda till någon slag räddhågsen underkastelse, under en stark ledare, under ett system av formuleringar, men det är inte en levande, mogen tro. En sådan finns bara hos en människa som vet sig vara älskad och inte underkastad.

Men hur gör Jesus då för att väcka en sådan tro? Efter en stund märkte lärjungarna, att det fanns fiskar i näten. Äntligen hade de lyckats med någonting. Nu såg de att solen sken och det var en vacker morgon. Känslan av oduglighet började lätta. Och plötsligt förstår, en av dem, Johannes, vem han var som mött dem på stranden i deras nöd och förtvivlan:

"Det är Herren." Det måste vara Jesus själv, han hade inte svikit dem, trots att de svikit honom. Han hade kommit efter dem. Han sökte upp dem. Nu stod han där, nära, med all sin godhet och kärlek och omsorg. Sorgen och känslan av oduglighet hade stängt till hans ögon så att han inte känt igen Jesus, men glädjen över en bra fångst fick hans ögon att öppnas. Varför?

Jo, Johannes var säkert van vid att koppla ihop Jesus med glädje, att kopplingen blev självklar.Lärjungarna blev återfunna. Förbindelsen blev återupprättad.

Ja, det är mycket vi kan hämta fram ur den här underbara berättelse. Men tre saker ska vi särskilt komma ihåg:

1. När du är trött och uppgiven och känner dig misslyckad tro att inte att Jesus har övergivit dig. Han är inte främmande för sådana saker. Han är van att hjälpa sina vänner.

2. När du är rädd och osäker tro inte att vad du kan göra inte spelar någon roll. Jesus älskar dig för vad du är och räknar med dig som sin medarbetare.

3. Jesus vill ta hand om hela vårt liv. Alla våra misslyckanden och synder vill han lyfta bort ifrån våra skuldror. Han förlåter för sin egen skull för att han älskar dig och har dött för dig för att du skulle få leva. Vi får alltid en ny chans. För han kom för att göra oss fria, fria att älska och tjäna varandra.

Han är kärleken själv som vill dra oss till sig och aldrig, aldrig överger oss. Det lär vi oss i dag.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida