3 efter Trettondedagen 2 årg Joh 4:27-42 2001

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Den episod ifrån Jesu verksamhet här på jorden vi läste om i dag är en direkt fortsättning på förra söndagens berättelse om kvinnan, som Jesus mötte vid Sykars brunn. Efter ett själavårdande samtal med honom väcks hon till insikt om vem Jesus verkligen är och hur han kan förvandla hennes liv.

Ja, kvinnan blev sannerligen väckt och i dag läser vi hur hon blev redskapet för en väckelse i staden där hon bodde. Vi brukar ju använda det ordet väckelse för att beskriva vad som händer när en eller många människor kommer till tro. Jag tänkte vi skulle fundera lite över detta i dag. Vad är innebörden i väckelse? Vad menas med detta?

Först måste man konstatera att väckelse eller om vi så vill uppvaknande kan ske på många olika sätt, alldeles som det är med uppvaknandet i vanlig mening. En sovande kan häftigt ryckas upp ur sömnen eller vakna stillsamt och lugnt. Det finns inget bättre eller sämre sätt i andligt avseende. För en del blir uppvaknandet en plötslig insikt, för andra något som långsamt mognar. Men det handlar alltid om en ny insikt en ny upptäckt. Man har upptäckt Gud, man har upptäckt att Han vill han med mig att göra. Man ser verkligheten med nya ögon.

Och den förändringen är så total, att en människa som tidigare inte insett vad det betyder att Gud möter oss i en Frälsare, i Jesus, den människan liknas i bibeln vid en sovande eller varför inte en sömngångare. Mötet med Jesus är som ett uppvaknande, en väckelse till en ny och underbar dag. Och det som kännetecknar ett sådant uppvaknande brukar vara att man vill dela med sig. "Man kan inte låta bli att tala om vad man har sett och hört och varit med om. Och det kan blir början till en väckelse i vidare mening.

Vi talar ju ibland om väckelser som dragit fram i församlingar, ja hela landskap och landsdelar. Oftast har dessa börjat med att en eller några stycken blivit förnyade då väcks viljan att dela med sig till andra. Man kan inte behålla det man har funnit för sig själv.

Så fick folket i Sykar hör talas om Jesus, som vi läste om. Kvinnan var tvungen att berätta vad hon varit med om. Hon blev redskapet i Guds hand för en väckelse i hela stan. Hennes omvändelse var ett så stort under, att ingen kunde vara oberörd.

Händelsen förändrade inte bara hennes liv utan många, många andras. De strömmade till för att höra den märklige förkunnaren som så förändrat denna medmänniskas liv. Det började kanske med nyfikenhet men det blev en samvetsväckelse och en eftertanke också för dem.

Så skulle det också vara i vårt sammanhang. Om vi liksom kvinnan tydligare vågade stå för vad vi tror på och våga berätta för andra om vad vi har funnit i kyrkan så skulle stora ting också kunna ske i dag. "Fälten är vita till skörd" i vår tid kanske mer än på mycket länge. Allt fler vittnar om hur de söker något nytt, man längtar efter klarhet i livsfrågorna.

Men många kristna är så ofta handlingsförlamade och uppgivna. Den fråga var och en av oss måste ställa sig när vi läser om kvinnan i Sykar är hur delar vi med oss av det som vi upplevt. Har Gud verkligen fått göra om oss eller lever vi fortfarande i någon slags halvslummer utan verklig insikt om vad vi gör, säger och handlar?

För en sann väckelse är att vilja visa andra till Frälsaren. Många väckelser avstannar för människor glömmer bord detta och församlingslivet urartar genom att människor i stället drar uppmärksamheten till sig själva. Den faran finns också antydd i vår berättelse. Men kvinnan var klok nog att undvika fallgropen.

Det finns hur många väckelser som urartat och blivit sekter genom att människor inbillat sig någonting vara i andligt avseende. Hur lätt kunde inte kvinnan som tidigare varit föraktad har känt sig uppblåst och stolt och krävt att få bli ledare för hela Sykars fria sanna gudeliga församling.

Hur många har inte fallit i den gropen - de tror sig tala och vittna om Jesus men i själva verket talar de om sig själva och vad de varit med om. Men en sådan självbelåtenhet är ofta ett mycket större hinder för en sann väckelse en den djupaste syndasömnen. Den som sover kan bli väckt, men den som vill visa på sig själv står i vägen för Jesus och en sann väckelse.

Den risken hotade kvinnan i Sykar när hela staden kom i rörelse för hennes skull. Men hon blev bevarad från misstaget. Folket i stan vittnade: "Nu är det inte längre vad du har sagt som får oss att tro. Vi har själva hört honom och vet att han är världens Frälsare."

Många andliga rörelser och många församlingar har kommit på villospår, därför att enskilda människor har kommit att stå i centrum. Så uppstår avund och konkurrens. Jesus undervisade sina lärjungar om detta i Sykar: "Andra har arbetat och ni får lönen för deras möda."

Ingen enskild människa, präst eller predikant eller lekman kan säga: "Det är mitt verk." Vi är redskap i Guds hand som han använder. Paulus skriver också om detta på ett ställe: "Vem är då Apollos, vem är då Paulus. Enbart tjänare genom vilka ni har kommit till tro. Jag planterade, Apollos vattnade, men Gud gav växten. Alltså kommer det inte an på den som planterar, eller på den som vattnar utan på Gud själv."

Nej, i Sykar ställdes Jesus själv i centrum. Det var honom man ville följa. Det var därför som så märkvärdiga ting ägde rum just där. Den gången i Sykar löd kallelsen: "Kom så får ni se en man som sagt mig allt." Fortfarande lyder samma maning: "Kom och hör en man som vet allt om varje människas situation och som vill frälsa och benåda och ge var och en av vad hon behöver."

Om vi följer den maningen och låter oss väckas skall vi finna att han verkligen är Frälsaren i all vår nöd. Han är här för att omskapa och förvandla oss men också för att ta oss i sin tjänst här Holsljunga / Överlida / Mjöbäck. För när vi vaknar upp så har väckelsen börjat. Den väckelse som vi sannerligen behöver i vår tid.

Vad vi väntar vi på? Vad är vi rädda för? Nej, låt oss följa kvinnan i Sykar som "lät sin kruka stå", och lämna det gamla bakom oss för att för andra berätta att Jesus är vår Herre i all nöd. Han känner oss och när vi tjänar varandra så är han oss allra närmast.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida