3 i fastan 1 årg 1 Sam 17:40-50 2006

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Bibelns berättelse om David och Goliat, som vi läst i dag, tillhör nog de allra mest kända i Bibeln. Men låt oss tillsammans bege oss till Terebintdalen för att friska upp vårt minne och hämta lärdomar.

Där står två fiendehärar. Vi vet att det var Israel, folket som bar Guds löften och filistéerna.

"Då kom en stridsman vid namn Goliat från Gat fram ur filistéernas led. Han var sex alnar och ett kvarter lång. På huvudet hade han en kopparhjälm …… pansaret av koppar vägde femtusen siklar …. Och han ropade till Israels här: "Varför drar ni inte ut och ställer upp er till strid? Är inte jag en filisté och ni Sauls tjänare? …. Skaffa fram någon, så att vi får slåss!"

Israels utmanades alltså av en väldlig man, till synes oövervinnlig, som smädade och hånade dem. Saul och hela Israels här darrade av fruktan under ständigt hån i fyrtio dagar. Striden var inte avgjord , men i deras hjärtan var de redan besegrade.

Man kan fråga sig: hur kunde Israels kung, som var smord av Gud, och hela hans folk, låta sig smädas på detta sätt utan att veta vad han skulle göra? Svaret är att Saul hade börjat kompromissa med vad Gud hade sagt.. Han hade infört nya bruk och välsignade det som Gud hade förkastat. Det gjorde att Herrens ande vikit från honom.

När Saul inte följde Guds vilja så spred det sig ut i hela folket och i hela hären. Rustningen den bar var likadan som den hade varit tidigare och Guds löfte om att leda dem var oförändrade. Det fanns ingen armé i hela världen, som har haft och fått sådana löften från Gud. Men vad hjälpte det när de inte levde i dessa löften?

Det är ett faktum, också för oss, att reflektera över. Om olydnad och okunnighet kommer in bland dem som är satta att leda, så bli konsekvensen en villrådig kyrka som förlorar mark och som hela tiden lider nederlag. Trots alla löften från Gud står vi ofta frågande och vet inte vad vi ska göra när man smädar vår Gud, vår tro och vårt hopp och förlöjligar den.

Bland soldaterna i Israels här, fanns det tre söner till efratiten Isai. Det är till dem deras yngste broder David kommer med mat. Just när David kommer fram till lägret träder Goliat fram igen och smädar och hånar dem. David får till sin häpnad se hur Israels män flyr och ser hur rädda de är för Goliat.

"David frågar männen som stod bredvid honom: ’Vem är denne oomskurne filisté, som vågar håna den levande Gudens här?’" Det är Davids spontana reaktion när han hör och ser vad som pågår. "Varför strider ingen mot honom?" Men Saul har svårt att ta David på allvar. Han säger: " Inte kan du gå ut och strida mot denne filisté. Du är ju bara en ung pojke."

Men David hade något som alla de andra tycktes sakna. Han hade en bergfast övertygelse på Guds förmåga att vända utvecklingen i en till synes hopplös situation. David säger: "Din tjänare har slagit ner både lejon och björn. Det skall gå denne … filisté så som det gick vart och ett av dessa djur, för han har hånat den levande Gudens här." Så fortsätter han: "Herren som räddade mig undan lejon och björn, han skall också rädda mig från den där filistéen." Och vi vet att Saul till slut låter sig övertygas av David.

Låt oss stanna här en liten stund. Vi befinner oss idag på många sätt i en liknande som Israels folk gjorde i Terebintdalen. Vår strid den utkämpas inte mot filistéer, utan vår strid utkämpas mot dem som hånar och smädar allt genuin, klassisk tro heter. Det är gått så långt att man kan tala om en Gudsfobi i vissa kretsar. Vi står verkligen idag inför en tuff utmaning och alla känner mer eller mindre av den. Det är bara det att man kan reagera olika. Man kan göra som Israels här, man kan bli rädd, man kan i stort sett bara gå omkring i sitt läger och hoppas att det på något sätt skall över.

Man kan hålla på och försöka ställa sig in med den där Goliat och den filisteiska hären och försöka hitta något slags kompromiss. Jag är rädd för att vi ofta har sysslat med det. Ett slags förhalningsförhandlingar där vi har försökt förhala och skjuta upp striden.

Vi har drabbats av samma handlingsförlamning som Israels här hamnade i. Och vi har lyssnat till smädelserna och hoten från dem som vill oss illa och tigit alltför länge. Ett sätt att tackla situationen har helt enkelt varit att bortförklara, att det över huvudtaget finns någon fiende.. Men det är bara det att dem som vill skada Guds församling och ifrågasätter oss och vårt uppdrag har inte försvunnit.

Men jag tror också att något nytt har kommit in. Gud på nytt har börjat kalla Davidsmänniskor. Vad är det för människor? Ja, det är vanliga, oansenliga, med brinnande hjärtan som upptäckt Guds ord och löften och som inte låter skrämma sig. Människor som vet vad man är i Jesus Kristus. Kristna som inte längre accepterar Goliats smädande. Kristna i alla åldrar som träder fram med spontanitet och oräddhet och antar utmaningen att stå upp med kraft och trosvisshet och utber sig vägledning från Gud. Kristna från alla möjliga bakgrunder, samfund och församlingar finner varandra på nytt. Vad är vi rädda för ….

Låt oss vända tillbaka till Terebintdalen igen! David har just blivit hånad och förbannad av Goliat och han svarar honom:

"Du kommer mot mig med svärd och spjut och lans, men jag kommer mot dig i Herren Sebaots namn. Han är Gud för Israels här som du har hånat. Herren ska denna dag överlämna dig i min hand och jag skall slå ned dig ….. " När då filistéen gick framåt och närmade sig David, sprang David snabbt fram mot hären för att möta filistéen. David stack sin hand i väskan och tog fram en sten ur den, slungade den och träffade filistéen … Så övervann David filistéen med slunga och sten och dödade honom utan något svärd i sin hand…"

Herren behöver villiga och orädda stridsmän som David. Nu handlar det inte om att strida med slunga eller svärd – utan med Guds eget Ord, som kyrkan lärt och förstått det genom seklerna.

Davids oräddhet och frimodighet berodde inte på att han underskattade fiendens styrka, utan det berodde på att han kände till Herrens styrka. Han visste vem Herren var! Han visste att Herren var segraren och att han därmed skulle vinna seger om han stred i Hans namn.

Det David visste då det borde vi veta ännu mycket mer, för idag har vi en redan given seger bakom oss. Jesu Kristi seger på korset! Och vi har fått hans namn för att i hans namn strida, förkunna och tjäna honom och han har sagt att, "jag ska vara med er alla dagar intill tidens ände". Det är i detta sammanhang som vi har fått detta löfte att han skall vara med oss alla dagar intill tidens ände.

I varje strid, i varje tjänst, i varje sammanhang där vi upphöjer namn är han själv med. Han är verksam. Vi har hans seger bakom oss. Vi har löftet hans kraft. Vi har hans styrka. Vi har hans auktoritet. Ingen "filisté" om han så är fem, sex eller sju meter, kan rå på en liten, liten "israelit" som kommer emot honom i Herren Jesus Kristi namn. Det är vår situation, det är vår position. Och varje plats, på varje ort finns ett slagfält där samma strid som utkämpades i Terebintdalen utkämpas. Vi måste utbe oss mod av Herren att liksom David stå fasta. På varje plats måste vi stå upp till försvar och det kan vara och har varit jobbigt för många kristna att tänka sig detta.

Vi får inte svika vårt uppdrag att förkunna evangeliet om syndernas förlåtelse om Jesu seger över synden och ondskans alla makter. I det uppdraget ingår också att vi måste stå upp för sanningen. Vi har fått möjligheterna, nycklarna, auktoriteten att lösa och binda, att vinna seger i andens värld. Om vi sviker kan allt snabbt ödeläggas. Vem vi om det finns en gudstjänstfirande församling i denna kyrka om 25 år?

Vi är nu en minoritet som tror på Jesus i vårt land och vill följa honom Det är allvarligt! Det är bråttom! De tankar som säger att vi ska vara glada över vad vi har, de är inte från Gud utan det är sömnpiller från Onde, som säger: "Sätt dig ner du bara och ta det lugnt. Det där får andra sköta. Det händer inget i din livstid.

Nej, vi är alla kallade att stå fasta – vår kallelse sträcker så långt utöver oss själva. Vi är inställda i större sammanhang. "Frukta inte du lilla hjord – det har behagat er Fader att ge er riket," säger Jesus.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida