3 söndagen i påsktiden 1 årg 1 Petr 2:22-25 1994

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det finns ett uttryck i slutet av Petrus undervisning som vi har hört många gånger, men som i praktiken är väldigt svårt att få grepp om, om man inte blir väldigt tydlig och praktisk. Petrus säger, att Jesus dog för våra synder, han försonade dem, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten.

Jag tänkte vi skulle fundera lite över detta svåra ämne i dag Vad betyder detta, att vi ska dö bort ifrån synden? Jesus har burit våra synder, säger Petrus, de är försonade, säger han, men just därför skall vi dö bort ifrån dem och sträva efter och leva för rättfärdigheten.

En del resonerar då ungefär så här, att eftersom alla synder är förlåtna och Gud är kärleken, så behöver vi inte orda så mycket om dem. Gud förlåter ju allt. Det står det ju i Bibeln och då borde de väl räcka att leva så där lagom anständigt som de flesta andra. Inte ska man hålla på att rota i dem - det gjorde man ju så mycket förr i kyrkan, och det gjorde ju ingen människa glad.

Men nu är det här allvarligare än vi tror. För det är bättre att förfäras och gråta en stund i kyrkan över sin synd än att gråta i evighet, över att man inte tog vara på tillfället och gjorde bättring. För det står ju att vi ska leva för rättfärdigheten-

Guds kärlek är ofattbart stor - det är sant - det är det underbaraste av alla budskap. Han vill ingen syndares död, utan att alla omvänder sig och gör bättring. Det finns ingen synd som inte kan bli förlåten - det finns inte så stora synder att inte Jesus försonat dem. Men det finns inte heller så små synder att de inte behöver förlåtas. Gud älskar syndaren, men hatar synden.

Gud kan omskapa och förvandla oss när vi kommer till honom. Han kan skapa nytt det som brutet. Det är det sättet att bli helad. Så blir Kristi rättfärdighet vår.

Vi människor kan försöka ignorera våra synder och felsteg. Vi kan försöka intala oss att det inte är så farligt - men de finns kvar och dyker upp igen och styr vårt beteende undermedvetet.

Det är som slarvigt förbundna sår - när som helst kan de spricka upp och vara och börja blöda igen. En människa kan verka lugn och säker och likgiltig för hon lever, eller har levt, men det är lugn som är den andliga dödens. Men frid är den gåva som Gud giver när han skapar allting nytt och hela alla våra brister. Han ger oss ett vaket samvete, så att vi lever för och strävar efter rättfärdigheten. Han förvandlar oss, och omskapar oss på ett sätt som vi knappt märker själva. Guds Ande helgar oss och omskapar oss efter sin vilja.

Nej, att söka leva för rättfärdigheten är att ständigt kämpa mot synden. Man kan säga, att var och en som vill vara en kristen och lyda Gud måste arbeta med sig själv på tre olika sätt.

Det första och mest uppenbara är i det yttre.

Där är det inte svårt att reda upp och snygga till. En människa som tar Gud på allvar märker att det går att vårda sitt språk, och sluta upp med att svärja och missbruka Guds namn och tänka på hur man talar om andra människor. Det går att få ordning på sin kyrkogång och tänka på att avstå pengar och ge en hyfsad kollekt. Det går att börja använda sin tid för andra, att tänka på dem som har det svårt. Och tänk så roligt det är och så mycket glädje man får tillbaka....

Men det är ändå bara utsidan. Nästa steg är svårare och kräver mera ansträngning och kamp. Det är i det inre livet.

Där gäller det att ge i kamp med sådana synder som att hysa avund eller bitterhet, att ruva sig över en oförrätt, att kämpa mot viljan att hävda sig, mot högmodiga tankar över huvud taget, att döma och fördöma. Det är grämelsen och bitterheten.

Men där finns också begärelsens och lustans frestelser. Där finns också upprorets ande. Jag struntar i att försöka försona mig med den eller den, han är så jobbig och har bara sig själv att skylla. Nån måtta får det väl vara på vad man kan begära.

Många människor bryr sig inte om att ens försöka göra en riktig storstädning i det inre. Det är ju ingenting som behöver synas så tydligt. Det är ju mitt eget - mitt privata. Vad jag tycker och tänker kan jag väl behålla för mig själv!

Men egentligen finns det bara ett sätt att segra in den kampen. Det är att låta Guds Ande få leda storstädningen och ge oss nya hjärtan. Det är ju det vi ber om i den gamla syndabekännelsen: "Skapa i mig Gud ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande"

Men det finns ett tredje område- kanske det svåraste av alla: det förgångna.

Det är allt det onda och kärlekslösa som blev sagt och gjort och som man ångrar och som svider eftersom det inte kan göras ogjort eftersom tiden gått ifrån en. Den som man behöver tala ut med kanske redan är borta.

Det är också allt som man borde sagt och gjort men som blev försummat. Vad som blev ogjort det förblir ogjort för tid och evighet. Kanske är våra värsta synder just våra försummelser. Vi skulle ha gjort det och det. Vi skulle handlat på ett annat sätt - men det blev inte så....

Den som har upptäckt detta - den människan börjar ana vad förlåtelse kan innebära, och hur Gud kan skapa allting nytt.

När minnena anklagar förstår man innebörden i psaltarpsalmen, där bedjaren ropar: "Tänk inte på min ungdoms synder, om du Herre vill tillräkna missgärningar vem kan då bestå? Då först börjar man förstå det verkliga evangeliet: Hemligheten med Guds kärlek. Gud sände sin Son i världen för att vi skulle leva genom honom. Genom hans sår är vi helade. Allt kan bli förändrat när vi kommer till Gud sådana vi är utan att försöka dölja något.

Så länge vi tiger talar han om våra synder och ger oss ingen ro. Så länge vi lämnar något ogjort i kampens mot ogräset finns ingen verklig frid. Det är som det står i Psaltaren: "Så länge jag teg försmäktade mina ben vid min ständiga klagan, ty dag och natt var din hand tung över mig. Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde icke min missgärning."

Så står det. Och så är det fortfarande. Att ta Gud på allvar betyder att vilja han med Gud att göra i allt. Och att ha Gud med i allt betyder att leva för rättfärdigheten och dag från dag dö bort från synden.

Gud omskapar och förvandlar oss när vi lever med honom och gör oss till redskap för sin frid. Vi lär oss att älska, därför att han först har älskat oss. Då tar man inte lätt på sitt sätt att tala, tänka eller göra. För "kärleken är tålmodig och god, inte stridslysten, inte skrytsam och uppblåst, inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den gläds i sanningen.

Då är vi fria, fria att älska och fria att leva och tjäna. Då är vi sådana som Gud vill ha oss, på väg till den eviga friden, förlåtna upprättade syndare.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida