4 efter Trefaldighet 2 årg Joh 8:1-11 1995

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi har mycket att lära i dag av den här händelsen i Jesu verksamhet. För den här berättelsen ställer verkligen på sin spets den spänning som finns mellan två av bibelns viktigaste ord nämligen: rättfärdighet och barmhärtighet.

De skriftlärda och fariséernas sätt att handla visar, att rättfärdighet utan barmhärtighet leder till döden. Jesus visar däremot att en rätt förening av rättfärdighet och barmhärtighet leder till ett nytt liv.Jag tror, att den här texten är oerhört aktuell också i vår tid.

De skriftlärda förde kvinnan till helgedomen för att döma och stena henne. Vi tycker naturligtvis att detta låter otroligt, men för dem var det naturligt. Så skulle det onda utrotas i samhället.

De hade blandat ihop religion och moral på ett sådant sätt att moralen tagit överhanden. I moralens namn ville de skilja sig från och allt orent och smutsigt. Det är för övrigt precis vad ordet farisé betyder: avskild - att skilja sig från det som är ont och oriktigt.

Men hur är det då i vår tid? Det minsta man kan säga är att problemet kvarstår. Fariséernas sammanblandning av moralism och religion dyker titt som oftast upp också i vår tid.

Den finns bland bekännande kristna, men också bland människor som struntar i tron, som menar att kyrkan ska sannerligen stå upp för moral, lag och ordning. Buden är det viktigaste, så att ungdomen lär sig lite vett och hyfs. Att kyrkans främsta uppgift är att förkunna evangelium, syndernas förlåtelse, upprättelse och befrielse - det har man aldrig förstått. Att sedan ett förändrat liv och ett nytt sätt att leva är konsekvensen av detta ser man inte.

Detta att kyrkan skulle vara moralens väktare är så djupt förankrat i folksjälen att en del människor säger att de känner stenarna vina runt huvudet när de möter en viss sorts kristna och närmar sig en kyrka.

De vet, att de inte lever efter Guds vilja, men den enda kontakt de haft med kyrka och kristendom har varit i form av fariséernas stenar. Det är viktigt att vi, som vill följa Kristus efter, rannsakar oss själva på den här punkten. Hurdana efterföljare är vi egentligen, varför känner sig en del människor utfrusna i stället för välkomna? Är det för att vi inte lärt oss att rätt kombinera rättfärdighet och barmhärtighet?

Låt oss komma i håg att stenar kastade i moralismens namn aldrig hjälper en människa till en levande tro och upprättelse och en rättfärdigt liv. Krav på rättfärdighet utan barmhärtighet leder till döden likaväl i dag som på fariséernas tid.

Men Jesus visade att det går att få balans på tingen, mellan kravet på rättfärdighet och barmhärtighet. Jesus var verkligen ställd mot väggen också han. Lagens bud var ju tydliga och klara. Om Jesus skulle sätta sig över buden var saken klar. Då hade de bevisat att han var en villolärare som upphävde Guds egna bud.

Men det gick inte riktigt som de skriftlärda hade tänkt sig. Jesus svarade först ingenting på deras utmaning. Han böjde sig bara ner och skrev med fingret i sanden. Vad han skrev vet vi inte och det betyder kanske inte heller någonting. Kanske var det bara en handling som demonstrerade Jesu lugn i motsats de andras upprördhet. Tydligt var i alla fall att de retade sig på hans tystnad. De krävde ett svar, och till sist svarade han: "Den av er som är fri fån synd skall kasta första stenen på henne."

Sedan böjde han sig åter lugnt ner och skrev i sanden. Det var som om han väntade på att hans ord skulle göra verkan. Det hände också, det står att de gick ut, den ene efter den andre, först de äldsta.

Vad var det Jesus hade gjort? Jo, han hade vänt spjutspetsen bort från den försvarslösa kvinnan mot åklagarna själva. Det märkliga är bara, att de kände sig träffade. I sådana här stunden brukar människor vara bra på att slå tillbaka. Det är svårt att erkänna sig träffad. Det är lättare att peka på andras synder än erkänna de egna.

Ja, det är ju till och med så att de ivrigaste moralisterna ofta är människor som febrilt ägnar sig åt andra människor och som man säger "det syndiga" bara för att kamouflera sin egen dragning just till dem. För att dölja sina egna begär blir man en ivrigt moralist och fördömare av andra.

Men de här fariséerna var fromma nog att förstå. Deras sken av rättfärdighet och rättvisa avslöjades. Det var därför de gick ut, den ene efter den andra, först de äldsta. Och det är nog ganska typiskt. Ju, äldre man blir desto bättre brukar man börja förstå behovet att barmhärtighet och förlåtelse också för egen del ...

När Jesus var ensam med kvinnan, frågade han henne: "Vart tog de andra vägen? Var det ingen som dömde dig." Hon svarade: "Nej, herre, ingen!" Då sa han till henne: "inte heller jag dömer dig. Gå nu och synda, inte mer."

Därmed var vägen öppen för henne till en nytt liv i upprättelse och tro. Jesus hade inte upphävt Guds bud. Äktenskapsbrott är äktenskapsbrott, men han hjälpte genom barmhärtighet och kärlek en stackars syndare till en levande tro.

Det gamla var utplånat, något nytt skulle börja. Jesus gav inte stenar utan bröd att leva av, som skulle stilla hennes hunger och få henne att börja om och leva på ett nytt sätt, fri från synd i ett nytt liv i rättfärdighet och barmhärtighet mot andra. Jesus visade vad barmhärtighet var. Han visade vad befrielse och upprättelse innebär. Han gav henne en ny chans.

Nej, han gav sannerligen inte utan bröd. Det gäller också för dig och mig. Ingen synd är för stor för att inte kunna bli förlåten, och ingen synd är så liten att vi ska behålla den för oss själv. Jesus tar dem på sig och befriar oss från allt som skiljer oss från Gud.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida