4 efter Trefaldighet

4 efter Trefaldighet 3 årg Luk 6:36-42 2008

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det är rakt på sak i dag i Jesu undervisning. Besvärlig för oss människor som helst inte vill bli påminda om våra tillkortakommanden, försyndelser och försummelser. Och vi kan uppleva det särskilt känsligt eftersom han i dag utmanar oss att fundera över vår relation till varandra, ja till alla människor vi möter i vårt alldeles vanliga vardagsliv och hur vi bemöter och värderar varandra.

Det är ju så, att det är i vardagslivet, hur vi lever tillsammans och hur vi ser på våra medmänniskor, som vår livsinställning och vårt rätta jag visar sig - vem vi vill vara och vem vi vill följa och om det något bevänt med den tro vi bekänner med våra läppar. Det är i vardagen allt avslöjas och vi behöver verkligen utmaningen från Guds ord som vi får i dag att hur lätt det är att hamna i en självgod attityd, där vi värderar våra misstag lätt och bedömer andra annorlunda.

Det är alltid underbart i kyrkan när vi får höra att Gud är kärlekens och förlåtelsens Gud och att vi ständigt får vända tillbaka till honom och att han ser på oss med kärlek. Det är evangelium i ordets verkliga betydelse och vi behöver höra det ofta - det är verkligt glädjebudskap. Men vi får inte glömma bort att liksom Jesus varnar oss för att inte förlåta varandra eftersom det kan stänga oss för oss Guds förlåtelse så varnar han för den dömande attityden. I klassiska kristna termer brukar detta kallas för egenrättfärdighet.

Det är inte ofta som ord som detta används nuförtiden. Men vi behöver påminna oss om det. Man jämför sig med andra, och finner alltid någon som är värre, och tänker då att allt är väl gott och väl. Ur egenrättfärdigheten kommer en dömande attityd: man dömer andra men ursäktar sig själv. Det är detta Jesus varnar oss för i dag. Denna attityd är förödande för vårt förhållande till Gud - den ende som kan fälla en rättvis dom - och det är förödande för vår relation till varandra.

Vi kan alltså stelna till och tycka att vi uppnått en sådan anständighet och rättfärdighet som rimligtvis kan begäras av en människa och blir sin egen måttstock. Man glömmer bort alla de ord i Skriften som manar på oss att vi hela tiden skall utvecklas, ja fullkomna oss i kärleken till Gud och våra medmänniskor.

Egenrättfärdighet är att inbilla sig att allt står väl till, bara det yttre fungerar något så när anständigt och att man inte är sämre än andra. I egna ögon tycker nog också många, att man är lite bättre än andra - för det är ju uppenbart hur hemskt det är på andra håll och hur andra lever ... Men ett sådant sätt, att räkna och tänka är förödande på många sätt. Vi trubbas av. Vi jämför oss med något slags normalbeteende - men vad Gud vill är något annat. Vi skall sträva efter rättfärdigheten, det sanna och goda, vi ska utvecklas och mogna i barmhärtighet och växa som människor i kärlek, rättfärdighet, barmhärtighet och goda gärningar. Det är Guds vilja vi ska jämföra oss med, det är Herren Kristus vi ska efterlikna

Egenrättfärdighet betyder att leva i föreställningen, att så länge inte är sämre än andra så är allt gott och väl. Därtill är vårt sätt att räkna och bedöma så märkligt. Det man fördömer hos andra är lätt att bortförklara hos sig själv. Men Jesus lär oss att vi inte ska jämföra oss med andra. Guds tydliga ord och maningar avslöjar oss. Var och en har sin egen börda att bära, som Paulus uttrycker det.

Det är först när vi inser att vi alla är syndare, som behöver förlåtelsen från Gud som vi på allvar upptäcker Jesus hur Gud kan lösa oss, att han är syndarens vän. När vi inser detta ser vi annorlunda på människorna omkring oss. Det är så vi kan bli befriade från egenrättfärdigheten, självgodheten och den självpåtagna fromheten och förstår vårt eget fullständiga beroende av Jesus, som kom i värden att frälsa syndare.

Vi får inte slå oss till ro, och inbilla oss att allt är gott och väl, bara för att vi undviker det uppenbara. Först när vi upptäckt att vi alla behöver förlåtelse, "och ser bjälken i det egna ögat" förstår vi på djupet vem Jesus är, och vad han gjort för oss och vad förlåtelse och nyskapelse innebär. Han sveper in oss i sin rättfärdighet - den enda rättfärsighet som duger inför Gud.

Det är naturligtvis inte likgiltigt hur vi lever. Först på det mänskliga planet: När vi strävar efter att leva rätt - får vi också på det rent mänskliga planet ofta uppleva mer frid och harmoni. Men för alla, för Sätila- Ubbhults och Hyssnabor, för män och kvinnor, för alla gäller samma väg till frälsning. Synder ska inte graderas utan bekännas. Ingen människa kan berömma sig inför Gud. Vi har alla syndat och har del i bortvändheten från Gud.

Men Jesus lär oss i dag hur lätt det är att se flisan i sin nästas öga men inte upptäcka bjälken i det egna. Det är lätt att fördöma andras synder - det är svårare att bryta med egna.

Högmod och egenrättfärdighet stänger oss för Guds nyskapande kraft. Det finns ingen synd som inte kan förlåtas. Den farliga risken för en kristen är att slå sig till tro, och intala sig att kampen är vunnen och fastna i självgodhet, kritisk mot andra och omgivningen. Vi frestas att urskulda våra synder i stället för att bekänna dem och söka bättra oss. Frestaren intalar oss, att så gör alla andra. Det är inte så farligt. Men lyssnar vi på det - är vi snart illa ute. Därför är kampen mot allt som vill föra oss vilse - hörnpelare i vårt kristna liv. Vi ber om syndernas förlåtelse i Herrens bön, varje gudstjänst inleds med att vi befrias från våra synder.

I dag varnar oss Jesus alltså för egenrättfärdigheten, en dömande attityd och självgodhet. Det handlar djupast sett om hur vi vill komma till Gud? I tron på Jesus, och med insikten om hur mycket vi behöver honom och hans förlåtelse, och att detta kräver ödmjukhet och förståelse för varje människas livskamp. Då ser Gud också oss i vår egen livskamp och brottning med synden och längtan att vara som han vill att vi ska vara och ser på oss med kärlek. Sådana barn vill Gud ha. Och ändå blir det så ofta fel.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida