4 efter Trettondedagen 1 årg Mark 4:35-41 2006

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det är inte ovanligt att denna episod vi läste om får tjäna som en illustration för att beskriva kyrkans situation i världen. Det är ju en vanlig symbol att kyrkan liknas vid ett skepp på ett stormigt hav. Låt oss fundera vidare på detta i dag och se vilka lärdomar vi kan dra. Och visst, var det så: I den lilla bräckliga farkosten på Gennesarets sjö var den kristna kyrkan församlad: Jesus och hans apostlar.

Jesus var med lärjungarna och lärjungarna var med Jesus. Han hade kallat dem. Det hade satt sin tro till honom. Det var han som förenade dem. Det var han som gjorde dem till kyrka(n) - ordet som faktiskt betyder: "Det som hör Herren till." Honom ville de tillhöra på livets färd, eller seglats, som vi kanske skulle säga i detta sammanhang. Lärjungarna i båten var i högsta grad församlade i Jesu namn. Han var mitt i bland dem i dubbel bemärkelse. Han var med i båten och han fanns i deras hjärtan. För kyrkan består av människor som genom tron lämnar sitt liv till honom. Så är det än i dag. Här talar vi inte om den yttre kyrkoorganisationen, som måste finnas i någon form, nej, här talas det om kyrkan i dess andliga mening.

Lika påtagligt som Jesus den gången var med de sina på Gennesarets sjö är Jesus nu hos dem som genom tron hör honom till. Vi för vår del ser honom inte med våra ögon, men vi har hans löfte om att han är med sina lärjungar "alla dagar till tidens slut."

För Kristi sanna kyrka är överallt där två eller tre är församlade i hans namn, och hans namn bekänns och upphöjs. När stormen blåste upp på Gennesarets sjö och vågorna slet i båten, så att den började sjunka då var Kristi kyrka mänskligt sett nära att gå under. Tretton män skulle ha drunknat i en förfärlig katastrof på en stormig sjö, det hade hänt förut och det skulle hända igen. Men hade det slutat så - då hade det aldrig funnit någon kyrka. Då var inte Jesus Messias. Då hade aldrig denna predikan hållits!

Kristi sanna kyrka är bara den församling där Jesus är med. Utan Jesus ingen kyrka vare sig i lugna eller stormiga tider. Där han inte är centrum, där hans namn inte bekänns går kyrkan under förr eller senare. Det borde tjäna som en tankeställare för oss i vår tid och i vår egen kyrkoorganisation där ingen kan påstå att bekännelsen till Jesus som Kyrkans Herre, som hon vill följa i tro och lydnad är det, är det mest framträdande.

Att det verkligen var en allvarlig situation förstår vi av vad vi läser. Lärjungarna förstod ingenting: Hur kunde detta hända när att Jesus var med i båten? Och han sov!

Det kan förefalla paradoxalt, men denna situation har i olika varianter upprepats oändligt många gånger i stort och smått i kyrkans historia. Kyrkans existens har hotats, hon har fått uppleva förföljelsetider, yttre angrepp, men lika ofta har hon själv slungats hit och dit i inre strider, upplösning och sönderfall. Hon har utnyttjats för allehanda tvivelaktiga syften och den yttre kyrkoorganisationen har blivit en spegel av samhället hon verkar i och spelat på andra strängar och sökt mänsklig gunst och makt.

Ofta har dem som satt sin tro på Jesus haft svårt att bibehålla hoppet och de har undrat om Jesus fortfarande sover när de ser hur hans kyrka misshandlats. Men då ska vi komma ihåg detta, som är den stora lärdomen från detta avsnitt av evangeliet: Kristi sanna kyrka kan inte gå under. Kyrkoorganisationer, samfund och rörelser kan rasa sönder. De kan bli stormars byte, men så länge Jesus är med i båten går inte hans sanna kyrka under.

Vid Cecarea Fillippi, lite senare, förklarade Jesus detta för Petrus och de andra när de avlade sin bekännelse till honom. Det hade bekänt: "Du är den levande Gudens Son." Då svarade Jesus: "att på den bekännelsen, på den klippan, skulle han bygga sin församling och dödsrikets portar skulle inte bli henne övermäktiga." (Matt 16:18) Den kyrka som bekänner Kristus, den som förblir i hans ord, den går inte under. Den yttre organisation kan bli ett tomt skal, omständigheter kan växla, byggnader kan raseras, men till tidens slut kommer den kyrka som består av människor tagit emot Jesus i sina hjärtan, och som bekänner honom som sin Herre och Frälsare den kommer att bestå.

Eller om vi uttrycker det så här: Det må storma hur mycket som helst i det yttre, men den kyrka som inte väcker upp Jesus med ett rop om förbarmande och hjälp den kyrkoorganisationen har ingen framtid. Man skulle kunna spetsa till det och säga: Det verkar som om den yttre kyrkoorganisationen är nöjd med en sovande Jesus, som inte lägger sig i ...

Nu kanske vi ska vara försiktiga, men att tolka innebörden i detta med att Jesus sov. Naturligtvis var det så att även när människan Jesus sov här på jorden, som han gjorde den gången i stormen på Gennesarets sjö, så vakade han över de sina.

I svårigheter och motgångar är det som det visar sig, vem som verkligen, vill höra Jesus till och ha med honom i båten. Det är så vi fostras till tro. Jesu ord till lärjungarna kan verka hårda, men ack så sanna: "Varför är ni rädda? Har ni ännu ingen tro?"

Det är ett viktigt ord att ta till sig när vi misströstar. Kristus kommer aldrig att överge sin kyrka. Han lovade: "Var inte rädd, du lilla hjord, er fader har beslutat att ge er riket." (Luk 12:32) Lärjungarna fick sig en tankeställare den gången på Gennesarets sjö. Samma lärdom borde vi ta till oss. Utan Jesus är vi hjälplösa. Det kan storma runt omkring oss, men håller vi oss nära Jesus omfattas vi också av hans löfte, att hans sanna kyrka aldrig skall gå under. Han har framtiden i sin hand - hur båten än kommer att se ut.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida