4 efter Trettondedagen 3 årg 2 Tim 1:7-10 1996

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi som, i all ödmjukhet bär namnet kristna, är egentligen de lyckligaste av alla människor. Vi har gjort den fantastiskaste av alla upptäckter. Eller rättare sagt vi har av Guds nåd letts att förstå den största av alla hemligheter. Vi har förstått vem Jesus är.

Vi har sett, att Jesus Kristus var den som Gud sände för att rädda oss. Det Jesus gjorde gäller också oss. Han levde vårt liv och dog vår död för att befria oss från allt ont. "Han utplånade döden och drog liv och oförgänglighet fram i ljuset genom evangeliet."

Det är inte synden, döden och ondskan som skall segra. Gud har skänkt oss livet tillbaka. Vi har en Frälsare, vi har en Räddare. "Gud har räddat oss genom en helige kallelse."

Ja, vi är verkligen de lyckligaste av alla människor. Vi har sett vad som kan förändra allt, inte så att vi har ett löfte att det alltid skall gå oss väl i denna värld, att vi vårt liv skulle bli enklare, eller att vi kunde fly undan prövningar och svårigheter, vi har inga patentsvar på alla frågor, vi har något, mycket större och underbarare.

Vi har en Frälsare och Räddare, som burit alla våra synder, som stridit all vår kamp och vunnit seger för vår skull som lovat att vara med oss vad som än händer. Livet med Gud kan ingenting i denna värld plåna ut. Det hoppet kan ingen ta i från oss.

Genom Jesus känner vi vårt ursprung vår Gud, honom som Paulus kallade "Barmhärtighetens Fader, och All Trösts Gud", som vi hörde förra veckan.

Sådan är vår Herre och Skapare. Han älskade så sin sargade och förödda skapelse, att han inte sparade någonting "utan genom sitt beslut och sin nåd" skänkte oss sin Son. Det har förändrat allt för oss. Vi är inte längre lämnade ensamma och vad vi förmår att uträtta.

Vi är inte längre beroende av vår förträfflighet och uthållighet i levnadskampen. Vi är inte längre begränsade av våra misstag, synder och försummelser. Gud har gett oss en Frälsare och han vill bo hos oss genom sin helige Ande: "kraftens, kärlekens och självbesinningens Ande." Vi står inte ensamma i kampen, vi är ledda, vi är burna av Gud själv, vi har fått modet tillbaka. Vi har fått hoppet tillbaka av Gud själv.

Så underbart är det att vara en kristen. Men ändå vet vi alla att det inte fungerar så alltid? Varför känner vi oss inte alltid så lyckliga?

Då måste vi komma i håg, att vi ännu lever i fiendeland. Denna fallna värld, som gjort uppror mot sin Gud och Skapare kan inte tåla vad vi funnit. Den vill hela tiden locka oss att vika av från vad vi funnit. Den ville hela tiden utmana oss och ifrågasätta vår tro.

Läser vi noga det textavsnitt vi stannat inför i dag ser vi att just i stycket före, där Paulus riktigt svämmar över i glädje över att vara kristen, så talar han tröstande och förmanande till sin vän och lärjunge Timotheos. Han hade uppenbarligen börjat vackla och förlorat sin glädje och sitt bekännarmod.

Timotheos hade blivit modlös och orolig när omgivningen ifrågasatt hans tro och till och med börjat uppträda hotfullt. Då är det lätt "att ligga lågt," som vi säger på modernt språk och försöka undvika att undvika att utmana omgivningen och andra människor .

Timotheos hade börjat anpassa sig, han hade börjat lyssna både på tvivlande och raljerande röster. Och genast gör sig modlöshetens ande påmind.

Timotheos hade börjat skämmas för sin tro, och genast försvinner dess kraft och glädje. I vår tid vill man begränsa oss genom att ihärdigt säga, att tron är en privatsak - den skall man inte besvära andra med. Var och en har rätt att välja och ska inte pracka på andra.

Man vill inte veta av frimodiga, trotsiga kristna som utmanar denna världens vise och dess lösningar och tankegångar. Och det kan låta bestickande: Är det inte övermodigt, att bekänna en tro, som säger att i ingen annan utom i Jesus finnes frälsning. Är det inte bättre att försöka vara en hygglig människa och göra så gott man kan. Bli inte var och en salig på sin fason? Måste man verkligen gå i kyrkan?

Och ju mer man lyssnar, ju mer förvirrat bli det, och ju mer förbryllad bli man. Tänk om det ligger något i kritiken. Det är bäst att ligga lågt, man kan ju inte riktigt veta. Kraften i evangeliet börjar försvinna. Det sker i samma stund den som vill vara en kristen börjar kompromissa och anpassa sig. Det är det som är Svenska kyrkans verkliga kris!

Den var den risken Paulus varnade Timotheos för när han vacklade. Ja, han visade honom, att det var just därför som han börjat vackla: "Jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på, och jag är viss om att det står i hans makt att bevara det som jag har fått mig anförtrott," skriver Paulus. Det är när du vågar står för din tro, och vittnar om vad du har funnit som du får frimodigheten och glädjen och kraften tillbaka.

När Jesus framträdde i världen för att göra sin Fader känd mötte han motstånd - och det må vara lärjungen nog om det går honom som hans Mästare, som det heter på ett annat ställe. Därför har Gud gett oss sin Ande för att vara med oss och leda oss, och han är inte modlöshetens utan kraftens, kärlekens och självbesinningens ande."

Det är detta vi aldrig får glömma. Timotheos frestades att ligga lågt med det han visste var rätt och som han hade funnit. Han hade blivit modlös och försagd. Modlöshetens ande säger: Du kan ha fel, du orkar inte bekänna Kristus i din omgivning. Vem är du egentligen? Men självbesinningens Ande kommer då tillbaka till oss och påminner oss om vad Jesus gjort för oss och att om "jag ditt ord med liv jag döljer, jag döljer livet som du oss ger", som vi snart skall sjunga.

Vad betyder människor uppfattningar, det är annat som står på spel. Vi är kallade att sprida evangelium, vi är inställda i Guds plan att förkunna befrielse och räddning för alla. När vi vittnar för andra och står fasta, så växer vi i tro och frimodighet.

För vi är de lyckligaste av alla människor. Vi känner vår Gud, vi känner hans Son och vi har löftet om hans Ande: kraftens, kärlekens och självbesinningens Ande. Guds allena är äran.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida