Det finns talesätt som lyder "att var och en får väl bli salig på sin tro eller "att alla vägar bär till Rom." Men vad menar man egentligen med ett sådant påstående, som låter så tolerant och vidsynt?

Jag ställer frågan eftersom denna söndag har som överskrift och tar upp frågan om "Vägen till livet". När jag skall någonstans vill jag ha mer fakta och nöjer mig inte med påstående, att du får väl leta dig fram och pröva lite olika vägar. Nej, jag vill veta inte bara vart jag ska utan också vägen dit. Och jag vill ha besked av någon som jag litar på! I sitt avskedstal till sina lärjungar säger Jesus: "Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig."(Joh.14:6).

Han talade aldrig om andra vägar och han visste vad han talade om. Han visste att för att på nytt öppna vägen till Gud krävdes ett offer, det krävdes en strid med ondskans alla makter. Och han var villig att gå in i den striden för att rädda oss.

Vi kan se det som en underbar inbjudan eller vi kan förkasta det som omöjligt att bara Jesus är vägen till Gud och evigt liv. Men vi kan inte komma runt det. Jesus tvingar ingen att följa honom - vad han gör är att lämna ett erbjudande: Vill du gåvägen som leder till livet så följ mig. Det är vad Jesus sa, och han sa att han skulle bygga och öppna den vägen.

Men inte ens Jesu lärjungar fattade i början riktigt var vägen till livet gick. Det kan vi läsa om i Markusevangeliets 8:e kapitel. När Jesus förklarade att vägsträckningen skulle gå genom hans lidande och försoningsdöd, drog Petrus honom åt sidan och började förebrå honom. Men Jesus vände sig om och tillrättavisade Petrus: "Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds, utan människors." (Mark.8:32-33). Med sina invändningar försökte Petrus ställa sig i vägen för Jesus och spelar samma roll som frestaren i öknen (Matt 4:1 ff.).

Petrus hade inte förstått innebörden i vad Jesus förklarade. Att vi människor inte själva kan bygga någon väg till evigheten och försona oss med vår Gud som vi svikit. Petrus hade inte förstått ondskans verkliga makt. Genom vårt uppror mot Gud och vår synd har vi "missat målet". Det är för övrigt exakt vad ordet synd betyder: att missa målet".

Också Judas försökte på sitt sätt ordna med en definitiv vägspärr. Det läser vi om i dagens evangelium. Han hade just gått ut i natten. Han hade förmodligen tänkt sig, en helt annan väg för att folket skulle bli befriat och finna vägen till frihet och lycka. Han var besviken på Jesus. Han trodde att Jesus skulle bli en politisk ledare. Det var frälsning för honom - världen skulle bli bättre. Men just före vår läsning står det att det var den Ondes sätt att spela bort korten. Det var han som hade lurat Judas att förråda Jesus (Joh 13:27).

Vi läser att Judas hade gått ut för att varsko motståndarna. Och om några timmar skulle de slå till. Då säger Jesus oväntat: "Nu har Människosonen förhärligats och Gud har förhärligats i honom." Att lidandet och döden ingår i Guds frälsningsplan kom säkert som en chock för lärjungarna och fortfarande har många svårt att ta det till sig.

Vad menas med att Jesus blev "förhärligad"? Höll han på att återfå den härlighet han hade hos Fadern innan han blev människa, den härlighet som tre av apostlarna hade fått uppleva en skymt av på Förklaringsberget?

Ja, Jesus är på väg att återta denna härlighet - men först skulle han ge sig i närkamp mot ondskans alla makter och bryta en ny väg. Jesus skulle förhärligas genom att ge ut sitt liv i döden för hela mänsklighetens skuld. Gud skulle "upphöja honom över allt annat och ge honom det namn som är över alla andra namn. För att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himmelen, på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är Herre, Gud Fadern till ära." (Fil 2:9-11)

Av detta ser vi ännu ingenting i det bibelstycke vi läste i dag. Vad vi ser är hela ondskans mekanism i rullning. Bromsarna har lossats och den tunga våldsmaskinen börjar rulla mot Jesus. Nog förefaller det att vara en underlig händelse i Guds vägbygge till evigheten. Jesus dödas - men han gör det för att besegra hela ondskans makt.

Men här uppenbaras Jesus självutgivande kärlek, och den visar Guds verkliga härlighet. I Långfredagens blodiga drama bryter i själva verket Guds härlighet igenom. Vägen till Livet har Jesus banat: Den väg som går genom lidandet på korset till uppståndelsens seger.

För vägen till det sanna livet är kärlekens väg. Äkta kärlek innebär alltid ett offer och försakelse. Jesus säger till sina lärjungar: "Ännu en kort tid är jag hos er mina barn." De kan inte följa honom omedelbart till härligheten. Men Jesus ger dem en grundläggande regel för deras liv. "Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra." Så blir vi vägvisare för andra. Vi visar på honom som först har älskat oss och inte sparat något för att bereda väg för oss till det nya som Gud skall skapa i Jesu namn.

Denna söndag påminns vi om att vägen till livet är banad genom Jesu lidande och död, hans uppståndelse och himmelsfärd. I tron på Jesus blir hans seger vår. I hans namn vågar vi tro på våra synders förlåtelse, uppståndelse och evigt liv.Vi behöver inte och söka efter andra vägar till befrielse och räddning. Jesusvägen är tydligt utmärkt av Gud själv i hans ord. Har vi kommit vilse finns det möjlighet att på nytt hitta vägen som leder till det verkliga livet. Varför försöka sig på något annat när vi vet att det finns en säker och trygg väg som leder till målet och härligheten?

AMEN