4 söndagen i påsktiden 3 årg 1 Thess 5:9-11 2011

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Jag vet inte om du la märke till den sista meningen i vår epistelläsning i dag. Aposteln skriver till de kristna i Thessaloniki "att de skall trösta och bygga upp varandra" och han uttrycker sin glädje att detta uppenbarligen fungerar i församlingen där. Men det är också en viktig påminnelse och ett ord till oss här i Sätila församling.

Jag tror Paulus här rör vid något mycket väsentligt som det är viktigt att vi påminns om. Vi som möts här i kyrkan är vi till för varandra och har ett ansvar för varandra och hela vår omgivning. Ingen ska behöva kämpa trons kamp ensam, vi är kallade att trösta och bygga upp varandra -- och "bära varandras bördor."

På ett annat ställe skriver Paulus så uttrycksfullt att vi ska glädjas med dem som är glada och gråta med dem som gråter. En levande församling som fungerar är en församling där denna delaktighet och engagemang för varandra finns och där bönen för varandra fungerar. I en församling som vår och åå en mindre ort känner vi varandra ganska väl. Vi vet oftast ganska väl när någon drabbas av sjukdom och motgångar, olyckor eller sorger. Och det finns alltid mer att göra och förbättra på detta område. Jag tänker på Paulus igen när han på ett annat ställe där han skriver: "Stå inte i skuld till någon, utom i er kärlek till varandra."

Vi kan förkovra oss i detta med den inbördes omsorgen och bli flitigare i bönen och med de goda orden. Då växer Guds rike ibland oss. Jag, kan säga med Paulus, att jag vet att ni gör allt detta - men låt oss gå vidare sporra varandra att allt mer bli vaksamma över detta och hur det gör skillnad.

Men Paulus tar här också upp en annan sak. Det är tydligt att han menar, att vi också ska tala mer med varandra om det som är vårt hopp. Inte på ett påfluget sätt - utan som tröstens ord när någon i församlingen möter livet från dess svåra sida, kämpar med egen eller en anhörigs sjukdom, i mötet med döden och uppbrotten i livet eller när något annat omvälvande händer. Att tala om Jesus med varandra. Att tala om vårt hopp. Att inte bara säga "jag tänker på dig", vilket är underbart utan "jag tänker på dig och ber för dig."

Paulus uppmanar oss, att i ska dela vår tro och vårt hopp med varandra: Vår tro på Jesus att det inte är det onda som skall segra utan Jesus har vunnit seger. Det svåra varar en tid med saligheten och evigheten varar i evighet. "Vår Herre Jesus Kristus … har dött för oss, för att vi ska leva tillsammans med honom, vare sig vi nu är vakna eller sover." Vi ska påminna varandra om Jesu seger. När det onda drabbar oss och vi kan känna både vrede och sorg över det som känns meningslöst och svårt ska vi fly till Jesus och öppna våra hjärtan inför honom och ropa ut för bön och be att han skyddar och bevarar oss

Vår Gud har inte övergett oss. Han sände oss Jesus för rädda oss från det onda vi försatt oss i.

Den kristnes sorg och smärta i mötet med ondskan är lika djup som alla andras, vi som alla andra lever i en fördärvad värld - men ändå finns et en skillnad, vi sörjer aldrig och kämpar utan hopp. Vi har lärt känna Jesus, ondskans överman, att påminna varandra om detta är en oerhört viktig uppgift för oss alla i en församling. Så kan vi trösta och bygga upp varandra. Ibland kan det handla om att vittna och berätta för varandra om hur man själv fick tröst i en utsatt situation. På ett sätt tror jag att den sortens samtal är allra viktigast när allt är som vanligt - mitt i sorgen behövs inte de många orden, utan de goda orden, tröstens ord, orden om Jesus.

För visst är det tröstens ord Paulus bär fram. I Jesus finns frälsning. Gud förbarmade sig. Han vill att det ska bli som han menade från början och han samlar åt sig ett nytt folk, ett framtidens folk för ett nytt paradis, en ny himmel och en ny jord i evig frid och harmoni. Det är det vi får klamra oss fast vid när livet går hårt fram över oss. Gud själv är den, som djupast sett tröstar oss när motgången kommer. Han vill lära oss att se framåt. Han strt fast vid sina löften.

Han gav den slagna förlorade världen sin Son, som slog sönder dödens makt och som lovar att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Hans liv blir vårt - vi som står där frågande och förskräckta inför ondskans och dödens hemska realitet i denna fördärvade värld. Gud har inte övergett oss. Detta är summan av evangelium och trösten från Gud, som Paulus vill att vi ska dela med varandra.

Jesus som själv kom att bli dödad och drabbades av vreden på det mest brutala sätt kom åter från sin grav - för att visa att döden och graven inte behöver vara slutet. Det är ett ljuvligt och underbart budskap till våra medmänniskor i en sargad värld utan hopp där ondskan skördar sådana stora segrar. Ja, så tröstar oss Gud ord. Vi tror och bekänner att genom Jesu Kristus är döden besegrad. Vi tror att han har försonat vår synd och skuld. Vi tror att lever vi med honom här, skall vi av nåd få leva med honom i evighet. Han skall bevara de sina. För vårt hopp, att Kristus har besegrat dödens välde, ger oss ett riktigt perspektiv på hela vår tillvaro. Det ger oss mod att leva, att ta emot varje dag från Gud i förvissningen att Gud vill att vi ska leva här. Han vill använda oss. Men det ger oss också kraften att våga möta döden när den kommer. Den onda döden, fienden som bryter ned och fördärvar har Kristus förvandlat och besegrat. Jesus är Herre både i livet och döden, vare sig vi är vakna eller sover. Så länge vi får leva här kan vi vara trygga och tacksamma och veta att Gud vill det och när vår sista stund kommer och vi skiljas från detta livet vågar vi tro och hoppas att vi får dö trygga i vår Frälsares namn.

Denna värld är förlorad, här råder förgängelsen - men Gud valde att rädda vad som räddas kan.

Därför fick vi en Frälsare. Han vill förändra våra liv, här och nu. När vi drabbas av motgångar och svårigheter står vi inte ensamma. Gud är med oss och vi ska bära varandra. Vi kommer alltid att känna smärta när vi för en tid måste skiljas från dem vi älskar. För döden är och förblir en fiende - en påminnelse om världens uppror mot Gud Vårt hopp är grundat på vad Jesus gjorde för oss. Det är detta vi behöver påminna varandra om. Det är detta hopp vi ska bygga upp varandra med när livet visar sig från sin onda sida. Det är den sanna trösten för oss människor i en fördärvad värld.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida