Denna söndag påminner oss om det ofattbara och underbara att världens synd och skuld är försonad. I Jesus "försonade Gud världen med sig själv." När vi kommer till honom, ångerfulla med allt som vi gjort fel eller försummat, visar han inte bort oss. För Jesus skull, vågar vi tro på våra synders förlåtelse, ett liv och en framtid med Gud. "Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet", skriver aposteln Johannes till oss i dag.

Men och det är viktigt att lägga märke till, att det inte innebär någon slags "syndernas tillåtelse." Så längre vi får leva här på jorden måste vi strida mot allt som lockar och frestar oss bort ifrån Gud heliga vilja.

Varje uppriktig rannsakan leder ju fram till att vi hela tiden misslyckas, vi syndar med tankar ord och gärningar. Vi får leva med den insikten - och i förundran över att Gud inte förkastar oss. Det Jesus gjorde har i grunden förändrat våra villkor. Vägen står öppen till Gud, för var och en som vill vandra den.

Gud har gett oss våra liv. Vi är skyldiga att förvalta det vi har fått av honom på det sätt som han vill. Och hur vi skulle leva våra liv har Gud tydligt förklarat i sitt ord. När vi bryter mot hans vilja, det må vara i tankar, ord eller gärningar kommer vi i skuld till honom. När vi rannsakar våra liv i ljuset från hans ord står det klart, att vi skulle vara hopplöst förlorade "om Gud så skulle döma oss som våra synder har förtjänat", som det hette i den gamla syndabekännelsen.

Vår synd skiljer oss från Gud. Gud hatar synden, men han kan inte upphöra att älska syndaren på samma sätt som en mor inte kan glömma sitt barn även om det vänder henne ryggen och trampar hennes vilja under fötterna.

Guds förlåtelse innebär inte att han bestämt sig för att överse med våra fel. Förlåtelsen är inte heller någon slags manipulation där något smusslas undan. Nej, förlåtelsen grundar sig Jesus själv, han betalade den skuld som vi har dragit på oss. Den kärlek till Gud och våra medmänniskor som alltid skulle finnas hos oss den lydnaden och kärleken fanns hos honom.

Att be om förlåtelse är därför att närma sig Gud i Jesu Kristi namn och i tron visa på honom och säga: "Förlåt mig för hans skull. Jag är skyldig, jag är en syndare, men Jesus har betalat för mig. Det är i hans namn, och i tron på honom jag vågar komma. Se, inte till i mina synder, utan hans lydnad och kärlek när han offrade sig för mig.

Att be om förlåtelse är att säga som det är. Det innebär inte att försöka framställa något i bättre dager än det är utan att nämna dem vid sina rätta namn. Det innebär att säga som det är och inte bortförklara någonting.

Då sker det underbara: Gud efterskänker vår skuld. Han ser inte till vad vi har brutit utan till Jesu lidande och död för vår skull. Han styrker ett streck, eller ännu bättre, han ritar ett kors över skuldsedeln och efterskänker allt.

Det är det som händer i avlösningen efter vår syndabekännelse när vi börjar vår gudstjänst. Prästen tecknar korsets tecken över församlingen och bildligt talar korsar över våra skuldsedlar och förlåter oss allt vad vi har brutit. Därför är det så glädjande att så många uppräckt symbolhandlingen på nytt och börjar korsa sig själva när förlåtelsens ord tecknas över oss. Tveka inte. Det har en djup och meningsfull innebörd.

Vi får förlåtelse av Gud på detta sätt genom ånger och tro för Jesu Kristi skull. Då förlåter vår himmelske Fader oss allt. Då är det glädje i Guds himmel. Då dog inte Jesus förgäves. Ett människobarn har kommit hem, och renats i hans blod.

Vi har så lätt att värdera vår egen skuld så lågt och andras så högt. Men synd och skuld skall inte graderas eller kvantifieras. Den skall bekännas och ångras. Vi ska inte jämföra oss med andra utan med Guds ord. I förlåtelsen ligger vägen till befrielse och upprättelse och nya möjligheter i vår relation till Gud men också till varandra.

"Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet"

Så underbart är det. Det som händer i en gudstjänst är detta stora underbara. Vi kommer hit, tyngda av insikten att vi hela tiden misslyckas i efterföljelsen - men det händer något ofattbart. Gud är här. Vi möter honom, vi får höra att det Jesus gjorde gäller också oss. Allt är förlåtet, när vi ber om det, och vi lämnar varje gudstjänst, upprättade och frälsade. Våra dopklänningar är sprakande vita igen!

AMEN