Vår evangelieläsning i dag är ett litet stycke av det som Jesus ville förmedla till sina lärjungar den sista kvällen innan han fördes bort, greps och dödades. Evangelisten Johannes ställde samman Jesu undervisning den kvällen i det som brukar kallas Jesu översteprästerliga förbön och den sträcker sig över flera kapitel i hans evangelium. Mycket av det som Jesus ville samtala med sina lärjungar om var vad de skulle möta när han inte länge på ett synligt sätt skulle vara hos dem.

Vi läser att han ingjuter mod i dem genom sina löften om Hjälparen, den Helige Ande, som skulle vara med dem och bo hos dem. Han ber att Gud ska helga dem i sanningen. Han ber att Gud skall skydda och bevara dem. Jesu förbön och löften har spelat en viktig roll för kristna i alla tider. Man har sett och upplevt precis det som Jesus förutsade. När man känt sig hotade och ifrågasatta har man vänt tillbaka till hans ord den kvällen och funnit tröst i Jesu löften att han ständigt ber för de sina som ännu lever i denna värld, och de villkor som gäller i denna värld.

Naturligtvis har den yttre situationen för Jesu efterföljare växlat från tid till tid - men Jesu lärjungar i alla tider har alltid mer eller mindre upplevt att hamna i ett motsatsförhållande till eller ibland till öppen konfrontation med denna värld och dess värderingar. En kristen tillhör inte längre världen. Hon tillhör Kristus och har sin blick vänd mot det som skall komma när Gud skapar allting nytt och denna värld märkt av upproret mot Gud skall försvinna.

Jesus kom från Gud för att rädda vad som räddas kunde, han kom för att försona och rädda alla - men alla tar inte emot honom. Ännu står erbjudandet öppet - att byta sida och svara ja till Guds stora erbjudande. Jesus sa att vi när som helst ska vara beredda att bryta upp. Men väntan kan ibland bli svår - för liksom världen korsfäste härlighetens Herre så är Jesus och hans ord ofta lika ifrågasatta i dag. Att hålla fast vid Jesus och den apostoliska undervisningen och bevara hans ord medför gång på gång att hamna i motsättning med många av denna världs uppfattningar, som växlar från tid till tid. Det innebär att ifrågasättas, ja ibland går det så långt att bli förföljd, eller kallas fundamentalist och beskyllas för att lida av fobier eller andra moderna okvädesord, och hånad för Jesu skull.

Jesus egna ord i hans förbön, som vi läste ett litet stycke av i dag, hjälper oss att undvika två fallgropar i väntan på att kommer tillbaka. Det första är att börja kompromissa och relativisera Jesu ord och omtolka dem och det andra är att misströsta och frestas att tro att eftersom han dröjer, och denna världens fientliga makter skördar sådana triumfer så betyder det att Jesus kan ha haft fel. Båda sakerna innebär att ge upp inför trycket från omgivningen.

Det är alltid svårt att genomskåda sina sin egen tid - men det är ingen tvekan om att dessa båda risker är lätta att känna igen i vår egen tid. Vi behöver verkligen ta till oss orden från Jesu mun att han ber för oss och att Fadern skall bevara oss från det onda och helga oss i sanningen.

Det är så vi kan få grepp om vår egen situation och tolka vår egen tid och bevaras både från misstaget att överge Guds ords uppenbarade sanningar eller frestas till onödig fruktan eller oro när vi känner ondskans makter vinna segrar i denna värld.

Naturligtvis kan vi förstå Jesu förbön som ett löfte till var och en av sina lärjungar om att "han lovar att Fadern skall bevara oss, och vaka över oss, så att ingen av oss går till fördärvet." Men jag tror det är viktigt att vi tillämpar det också som ett ord till oss alla, till oss som medlemmar i hans kyrka och församling och vilka risker vi kan möta och vilket tryck vi kan utsättas för.

Det är lätt att känna sig missmodig när man konstaterar att antalet gudstjänstfirare blir färre och färre i de flesta församlingar, ja att kyrkor stängs och församlingar slås samman i vårt eget land. Men utan att förtröttas och resignera i vår vilja att föra nya människor till "det nya liv som är ovanifrån" ska vi komma i håg att Jesus aldrig lovat oss att vara i majoritet.

Samtidigt vi ska vara klarsynta över vad som håller på att ske, vilka starka krafter som är verksamma för att bryta ned det som tagit århundraden att bygga upp. Hur "världen rustar sig", allt enlighet med Jesu ord. "Jag har givit dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte tillhör världen." Det finns naturligtvis många orsaker till det som sker i vår tid men Bibelns profetior om världens sista tid är entydiga och många menar att mycket av det som är förutsagt stämmer också in på vår egen tid. Om det är så vet vi inte, men om vårt eget folk vet vi, att avkristningen lär gå fortare än på något annat håll i västvärlden.

Orsakerna finns både utom och inom kyrkan själv. Vår svenska kyrka har ockuperats och politiserats av samma krafter som styr och ställer i hela samhället i övrigt. Den ska följa med det som kallas utvecklingen, och om någon sticker upp och försöker gå mot det för dagen politiskt korrekta och försöker kritisera denna tids s.k. sanningar får han eller hon löpa gatlopp i pressen eller andra media. dvs. Om någon vågar stå upp och säga: 'Så står det i Guds ord och har lärts och bekänts i Guds kyrka genom århundradena' är medias dom inte nådig.

Sådan är "den värld" som Jesus varnar oss för i dag. Visst kan vi känna igen "hatet mot Guds ord" som Jesus talar om. Angreppen mot klassisk kristen tro blir allt hårdare från de s.k. humanisternas propaganda eller till och med i skolan eller på skolgårdarna. Och många inom kyrkan anpassar sig eller tiger. Det är egentligen det mest tragiska av allt. Det är trångt i kyrkan för dem som vill hålla fast vid hennes bekännelse.

En undfallande kyrkoorganistation är det farligaste som finns. För det kan komma till en punkt när en kyrka upphör att var Jesu Kristi kyrka och i stället blir något annat, en spegel av världen och det samhälle den verkar i. Kyrkan skall vara i världen liksom båten i vattnet och inte tvärtom med vatten i båten. När vattnet kommer in i båten börjar kyrkan syssla med allt annat än det den ska, den blir allaktivitetshus, med religiös förgyllning. Nog blir man orolig när man ser det som håller på att ske. Hur skall det gå för vår yrka som vi älskar så mycket och med sitt rika arv och i vilken vi mött den levande och uppståndne Frälsaren? Hur skall det gå för alla dem som vill hålla fast vid Guds ord och den sunda läran?

Jo, vårt hopp och vår tro grundar vi på Jesus förbön, och på att Gud hör hans böner att han skall bevara dem som han har vunnit.

Vi vet inte vad Gud vill lära oss genom det som tillåter ske. Kanske är det en nödvändig sållningstid där vår djupaste lojalitet prövas. Herren lovar att helga oss i sanningen genom sitt ord, så att vi vet vad vi ska göra. Guds ord kan aldrig tystas med, nya fåror plöjs alltid upp. En sak kan störta samman, men något nytt kommer alltid att växa upp. Kanske är det det som händer mitt framför våra ögon.

Herrens apostel skriver i Hebréerbrevet: "Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Hebr 10:35)

Vi behöver inte oroa oss. Jesus visste vad som skulle hända - han ber för dem han vunnit. Vad mer behöver vi egentligen veta?

AMEN