Annandag jul 2 årg Luk 12:49-53 1997

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Herren har ännu en jul låtit oss tända alla julens ljus för att lysa upp det karga vintermörkret. I dag på Annandag Jul handlar det också om eldslågor, men nu är det inte fråga om några stämningsfulla julljus eller tindrande granar.

I dag handlar det om en renande och luttrande eld, den eld som satte herdarnas och de vise männens sinnen i brand, den eld som Jesus tände i lärjungarnas hjärtan. Det handlar om elden som brann hos martyren Stefanus som vi möter i dag. Det är elden som spred sig från människa till människa. En eld som satt världen i brand, bildligt talat. Det är elden som vår Frälsare tände för att förtära ondskans mörker, för att rena och luttra.

Jesus säger ju i vår text: "Jag har kommit för att tända en eld på jorden." Den eld han talade om är elden som skulle utgå ur hans ord, hans andes eld, som skulle utmana och fördriva det onda och bana väg för Guds eviga rike.

Efter Jesu ankomst och hans Andes utgjutande har därför ingenting varit sig likt här på jorden. Bibeln förklarar att ondskan hade tagit över Guds goda skapelse. Vi lever i en sargad och plågad värld där det onda firar triumfer. Det blev följden när vi människor vände oss bort från vår Skapare och rätte Herre.

Men Gud sände sin Son i världen för att rädda det som räddas kunde genom en heligt strid mot ondskans herravälde. Den heliga elden han tände skulle driva bort mörkret. Det såg kritiskt ut redan från början. Redan från första stund hotades Guds son i världen. Så var det hela tiden. Vi kan följa hans liv i vår värld: dödshoten, hur han tvingas ur sitt land som en flykting, hur han frestades och attackerades.

Vi läser om de makthungriga som ser sin ställning hotad när han tar ställning för de svaga, vi får höra om sammansvärjningar och politiska intriger, hur han förkastades av människorna, misshandel och tortyr och till slut om hans död på avrättningsplatsen.

Mörkrets och ondskans makter mobiliserade all sin kraft att släcka ut det ljus som brann i Kristi person. Men det var ett lika fåfängt företag, som att försöka släcka upp den uppåtgående morgonsolen.

Frestelserna övervanns, hoten blev verkningslösa, de makthungriga fick stå där med sin skam och de sammansvärjda förgjorde sig själva. Döden, ondskans och syndens trumfkort och främsta vapen kunde inte besegra honom, som rättfärdig brann av Guds kärleks eld.

Guds Son gick levande ur sin grav, ur det dop som han måste döpas med för att bringa försoning med Gud och utmanövrera det ondas makt.

Jesus segrade genom sin död och uppståndelse. Det avgörande slaget var vunnet. Elden var tänd. Folket i "dödskuggans land" skulle befrias - men i stället för att blir mottagen som en befriare blir Jesus ett tecken som bli motsagt.

Hans anspråk på att vara Guds Son, världens Befriare kan inte tålas och fördras. Många söker på släcka elden han tänt. Så djupt har mörkret sänkt sig ned, att Guds Son, genom vilket allting har blivit till inte blir igenkänd när han kommer. Människan har kommit vilse hon känner inte vår rätte Herre. Världen känner inte sanningen om sig själv och vill inte känna den. Vi vill råda själva och inte erkänna någon Herre över oss.

Den förste martyren Stefanus och alla hans efterföljare fick erfara detta. Det är så än i dag. De som förkunnar friden med Gud, den sanna friden på jorden betraktas som splittrare och fridsstörare

Den som säger 'Jag vill försona mig med Gud och lyda Herren', och i hans namn vill strida mot orättfärdigheten och självsvåldet förföljs eller hånas.

Splittringen blir oundviklig. Den känner inga gränser, den skär genom alla bindningar, folk och nationer, ja till och med tvärs igenom en familj. Gud eld bränner och vållar oro, men den utför också sitt verk och bränner upp motstånd och renar. Den tänder människor som tidigare var främmande, de vaknar till besinning innan det blir för sent.

För det har alltid funnits och kommer alltid att finnas ett människor som upptäcker vem Jesus är låter sig tändas av Guds renande eld. Människor som i mörkret ser att Kristus var den Gud utlovat till deras räddning.

De är framtidsfolket, tända av Gud, som brinner av kärlek att föra budskapet vidare, människor som vägrar att kapitulera i en ond värld utan sätter sin tro och sitt hopp till honom sin Gud sände. Först och främst får Guds eld bränna upp deras egna synder och deras egen delaktighet i världens bortvändhet från Gud. Så blir de renade och rättfärdiggjorda.

De har insett att den heliga elden nu kan förbränna allt som en gång skall försvinna när Guds tålamod med sin skapelse tar slut och allt "skall upplösas i eld och himlakropparna smälta i hetta". Men efter hans löfte "väntar de på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor."

För ondskan och synden skall inte bestå. Elden är tänd och mörkrets makt är hotad, ja segern är redan vunnen. Vi behöver inte fråga om utgången, den enda fråga vi behöver ställa oss, är om vi insett vem Jesus var, och vem han ännu är och om vi renat oss och vårt liv i hans luttrande eld.

Paulus skriver till församlingen i Korint: "Ingen kan lägga en annan grund än den som redan finns, och den är Jesus Kristus. På den grunden kan man bygga ... och det skall en dag visa sig hur var och en byggt. Den dagen skall avslöja det, ty den kommer med eld, och elden skall pröva vad vars och ens arbete är värt."

Vem blir då räddad vid en sådan test? Jo, var och en som grundat sitt liv på Kristus och hans ord och låtit honom utföra sitt verk. Den människan är salig. Ja, Herren skall då rädda oss, för att citera ännu ett löfte från Guds ord, denna gång ur Judas brev:

"Håll er kvar i Guds kärlek och se fram mot att vår Herre Jesus Kristus skall förbarma sig och ge er evigt liv. De som tvivlar skall ni ha förbarmande med och rycka ur elden och rädda."

Därför ser vi framåt med hopp, och sprider Guds eld. Vi räds inte prövotiden. Att bli döpt i helig Ande och eld är vårt enda hopp. För då verkar Guds gode Ande sitt verk i våra hjärtan och fostrar oss att på honom allena grunda vår förtröstan om syndernas förlåtelse, liv och salighet.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida