Annandag jul 3 årg Matt 10:32-39 1995

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Ännu en gång har vi fått stanna upp inför julens underbara budskap, hur Gud steg ned mitt ibland oss för att bli en av oss och leva vårt liv och besegra det onda.

Så har vi ett ögonblick fått smaka den himmelska friden när den sänktes över jorden. Men knappt har julens lovsånger tonat ut förrän vi påminns om den karga verkligheten och den värld in i vilken Frälsarens föddes.

Ondskans makter kunde inte fördra, att Frälsaren var född. Jesus blev ett tecken som blev motsagt. Barnamordet i Betlehem, den besinningslösa anslaget av Herodes och de oskyldiga offren för oss tillbaka till verkligheten. Maria och Josef fick fly ur landet och vår Frälsares barndom blev som en utlämnad flykting i ett främmande land.

Barnet från Betlehem var från början inställd i den obönhörliga kampen mellan gott och ont, mellan ljuset och mörkret, mellan kärlek och hat, mellan självsvåld och självutgivande, mellan att ta för sig och att offra.

Ja, hela Jesu liv handlade djupast sätt om detta, ända intill döden på korset. För att bringa frid tog han strid mot ondskan i alla dess former. Han dog för att segra, ja när han gav sitt liv för oss så var det för att vi skulle få frid. Jesus säger ju i vår text och syftar på detta: "Tro inte att jag har kommit med fred på jorden utan med svärd."

Det svärd han här talar om ska inte tolkas bokstavligt utan bildligt. Det är Andens svärd, hans ord och görningar som skulle utmana och fördriva ondskans makt och bana väg för Guds eviga rike. "Med Andens svärd han strider och segrar när han lider", har vi sjungit genom hela Adventstiden.

Efter Jesu ankomst har därför ingenting varit sig likt här på jorden. Bibeln förklarar att ondskan hade tagit över Guds goda skapelse. Skapelsen hade blivit ockuperad av ondskans välde skulle vi säga på modernt språk. Men Gud sände sin Son i världen för att rädda den genom ett heligt krig. Jesus kom för att fördriva ondskan och den Onde.

Det såg kritiskt ut. Vi kan följa Guds Sons liv i denna värld: dödshoten, hur han tvingas ur sitt land som en flykting, hur han frestades och attackerades. Vi läser om de makthungriga som ser sin ställning hotad när han tar ställning för de svaga, vi får höra om sammansvärjningar och politiska intriger, hur familjer splittras för och emot honom och hur han förkastades av människorna, misshandel och tortyr och till slut om hans död på avrättningsplatsen.
Mörkrets och ondskans makter mobiliserade all sin kraft att släcka ut det ljus som brann i Kristi person. Men det var ett lika fåfängt företag, som att försöka släcka upp den uppåtgående morgonsolen.

Frestelserna hade ingenting att erbjuda, hoten blev verkningslösa, de makthungriga fick stå där med sin skam och de sammansvärjda förgjorde sig själva. Döden, ondskans och syndens trumfkort och främsta vapen kunde inte besegra honom, som stred i Ande och sanning.

Guds Son gick levande ur sin grav, ur det dop som han måste döpas med för att bringa försoning med Gud och utmanövrera det ondas makt. Jesus segrade genom sin död och uppståndelse. Det avgörande slaget var vunnet. De ockuperade skulle befrias - men i stället för att överallt bli mottagen som en befriare blir Jesus ett tecken som bli motsagt. Så är det än i dag. Kampen har inte avtagit, snarare tvärtom. Bekännelsen att Jesus är Guds Son, världens Frälsare kan inte tålas och fördras.

Petrus och Johannes, som vi också läste om idag fick erfara detta. Det är så än i dag. De som förkunnar friden med Gud, den sanna friden på jorden betraktas som splittrare och fridsstörare Den som säger "Så säger Herren," och i hans namn ger sig till storms mot orättfärdighet och självsvåld bli ofta förföljda och hånade.

Splittringen blir oundviklig. Den känner inga gränser, den skär genom alla bindningar, folk och nationer, ja till och med tvärs igenom en familj.

Guds ord utmanar och vållar oro, men det utför också sitt verk och bryter ned motstånd och förvandlar och omskapar. Det utmanar människor som tidigare var främmande, de vaknar till besinning innan det blir för sent.

För det har alltid funnits och kommer alltid att finnas ett antal människor som låter sig överbevisas. Människor som ser att Kristus är den Gud utlovat till vår räddning. Det är framtidsfolket, kallade av Gud in i kampen, som brinner av kärlek att föra budskapet vidare, människor som vägrar att kapitulera i en ond värld utan sätter sin tro och sitt hopp till honom sin Gud sände.

Först och främst får Guds ord och Ande överbevisa dem om deras egna synder och deras egen delaktighet i världens bortvändhet från Gud så att de bär fram dem i en uppriktig syndabekännelse och omvändelse. Så blir de rättfärdiggjorda och inställda i kampen mot det onda.

De har insett att det heliga kriget är nödvändigt för att avslöja allt som en gång skall försvinna när Guds tålamod med sin skapelse tar slut och efter Guds löfte "väntar de på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor."

För ondskan och synden skall inte bestå. Striden pågår, mörkrets makt är utmanad i alla dess former. Vi behöver inte fråga om utgången, den enda fråga vi behöver ställa oss, är om vi insett vem Jesus var, och om vi tillhör honom, för Jesus sa: "Var och en som känns vid mig inför människorna, honom skall jag kännas vid inför min Fader i himmelen." Har vi valt sida i striden. Har vi överlämnat oss och våra liv till honom och står fasta där vi är ställda?

Därför ser vi framåt med hopp, och vägrar ge vika: Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört, bekände Petrus och Johannes. Välsignad är var och en som säger så. För det valet, att vilja lyda Gud mer än människor är trons bekännelse. Då har man valt sida: Den som säger så, ska aldrig bli besviken. För då har vi del i Kristi seger.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida