Annandag påsk 2 årg Luk 24:36-49 2010

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det går inte att ta miste på att händelserna på påskmorgonen kom fullständigt överraskande för dem som följt Jesus. Ingen förmår till en början att fatta det underbara som hade hänt. Med alla påskberättelserna för ögonen får vi en målande skildring av hur nyheten sprider sig. Det verkar som om allt följer slag i slag. Fler och fler beger sig till Jesu grav och alla ser med sina egna ögon detsamma: Jesu grav var verkligen tom! Änglar hade förkunnat hans uppståndelse för kvinnorna som kom för att sörja och han hade visat sig för Maria från Magdala och för några lärjungar på väg till Emmaus. Det måste vara sant: Herren Jesus lever! Ryktet sprider sig som en löpeld. Men många har fortfarande svårt att tro det - men till slut blir de övertygade en efter en.

Med alla vittnesbörden har vi också möjlighet att uppleva hela häpenheten, all uppståndelse, all förvirring på påskdagen när sorg vänds i glädje.

Egentligen borde ju inte Jesu lärjungar och kvinnorna ha blivit så överraskade av vad som hände Jesus hade ju så många gånger försökt förklara för dem, att han på tredje dagen skulle uppstå igen. Men det hade varit omöjligt för dem att ta till sig. Trots att de levt som länge med Jesus var detta för mäktigt. Det är en viktig iakttagelse, att alla Jesu vänner till en början hade svårt att tro på det underbara men blev till slut övertygade av vad de såg med sina egna ögon.

I dag har vi läst Lukas skildring om hur Jesus första gången visade sig för hela lärjungaskaran. Det går inte att ta miste på att ju mer de fick höra och se ju starkare blev deras förvissning om att Jesus verkligen levde. Till slut fick de bekräftelse: Herren visade sig själv för dem och de fick till och med röra vid honom.

Deras första rädsla och obenägenhet att tro visar att det inte var fromma förhoppningar som gjorde dem benägna att se syner och tro på rykten. De var precis lika obenägna att tro på syner som vilken s.k. modern människa som helst. De hade lika svårt att tro som någon annan att en korsfäst människa vars sida blivit genomborrad av en lans skulle kunna få liv igen. Alla deras ord och handlingar visar att de var verklighetsmänniskor, men just detta gjorde också att de blev övertygade av verkligheten och sedan kunde säga: "Herren är verkligen uppstånden från de döda. Vi kan alla vittna om det."

Låt oss jämföra med den modlösa apostlaskaran på Långfredagen. De elva, blev efter påskens händelser förvandlade till en skara stridsman som med sina liv beseglade sin predikan om Jesu uppståndelse. Redan i Jerusalem blev snart några fängslade för att de förkunnade att Jesus uppstått ur graven. Jakob och diakonen Stefanos blev inom kort dödade för att de predikade detta. Ja, alla Jesu apostlar, utom Johannes led sedermera martyrdöden för att de var trogna sin levande Herre. De kunde inte förneka vad de själva sett och hört! Kristi uppståndelse förändrade allt för dem.

Men låt oss nu särskilt tänka på vad som hände när Jesus visade sig för lärjungaskaran. De får verkligen se och röra vid Jesus. Han är densamme. Han står där i kroppslig gestalt - densamme ännu märkt av det han gått igenom - men förvandlad och förhärligad

"Lärjungarna blev rädda och trodde först de att det var en ande de såg", skriver Lukas. Då visade Jesus dem sina händer och fötter, så att de kunde förstå, att det var han och ingen annan. "Känn på mig och se på mig, en ande har inte kött och ben, och det kan ni se att jag har. Och för att ytterligare understryka sin kroppslighet frågade han: "Finns det något att äta här?" Då räckte de honom en bit stekt fisk och de såg hur han tog den och åt. Jesus var ingen "ande" i betydelsen spöke eller liknande. Han var verkligen där, de fick se honom, ta på honom och höra honom. Snart skulle den verklige Anden, Guds Helige Ande, den osynliga, komma över dem. Men ännu var inte den stunden kommen, nu var Jesus hos dem, verklig och påtaglig i vad Paulus senare kallade en "härlighetskropp." Ibland kan man få höra att tron Jesus kroppsliga uppståndelse är väl inte så viktig, utan det viktiga var att apostlarna upplevde att han levde. Men då är man långt borta från Bibelns lära.

Frälsningen vann Jesus i sin mänskliga kropp för att rädda oss människors barn. Uppståndelsen skedde i kroppslig mening. Då Jesus visade lärjungarna sina händer och fötter kunde de se sårmärkena, de kvarstående spåren efter hans lidande och död.

De såg hans livs och döds historia. Hans historia är inte som en kostym som en skådespelare lägger av efter föreställningen. Den är liksom inskriven i hans person. Och därför tillhör sårmärkena för evigt den Uppståndne och himlafarne Frälsaren på Guds högra sida.. Trosbekännelsens formulering: "Vi tror på de dödas uppståndelse" skall förstås kroppsligt och handfast. Vi tror på kroppens uppståndelse i Jesu efterföljd. Senare förklarar Paulus att Kristus uppstod från de döda som "den förste av de avlidna" (1 Kor 15:20). Vi skall följa honom kroppsligt och påtagligt men nya och förvandlade precis som Kristus. (1 Kor 15:35 ff.)

När den första påskliljan slår ut vet vi att alla andra också skall bli likadana. Enbart i tron på Kristi uppståndelse kan vi över huvud taget tala om vår tro på syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Vårt hopp är att alla som lever i gemenskap med Jesus genom tron har del i det nya som skall komma när Gud skapar allting nytt. Vi har frid med Gud. Enbart för Jesu skull vågar vi tro på "de dödas uppståndelse och ett evigt liv".

Därmed avses hela människans upprättelse och förnyelse. Paulus skriver: "Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, han blev begravd och uppstod igen enligt skrifterna" (1 Kor 15:3) Gud som är allting Skapare vill vinna allt tillbaka. Den nya skapelsen är återsällandet av det som gick förlorat. Vi är skapade som människor med ande, kropp och själ. Frälsningen innebär inte bara våra själars frälsning. Gud håller fast vid sin plan. Hur vår uppståndelse ska gå till undandrar sig naturligtvis våra möjligheter att kunna föreställa oss. Det övergår som så mycket annat vårt förstånd. Många av våra nyfikenhetsfrågor får vi spara. Vi får längta och vänta. Det är större än vi kan begripa.

Men genom kroppen, våra sinnen och minnen har vi ju stått i förbindelse med Gud och varandra, och denna personliga historia skall inte klippas av utan renas, heliggöras och lyftas in i evighetens dimension genom Jesus Kristus, vår Frälsare.

Mina, kära, skriver Aposteln: "Nu är vi Guds barn och vi kommer att bli honom lika, ty då får vi se honom sådan han är."

Om någon skulle berätta för en fjärilslarv, att när allt pekar mot undergång och död och puppan börjar formas att detta egentligen är steget in i det nya, tror jag inte larven skulle fatta det. Men efter en liten, omsluten av puppan brister allt och fjärilen, en gång den begränsade larven svingar sig mot skyn i en ny gestalt. Det är samma larv med alla sina begränsningar, men i härlighetens gestalt.

St Paulus skriver till oss: "Må han som fridens Gud helga er helt igenom, och må er ande, själ och kropp bevaras hela när vår herre Jesus Kristus kommer. Han som har kallat er är trofast, han skall åstadkomma detta." (1 Thess 5:23)

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida