Bönsöndagen 1 årg 1 Mos 18:26-32 2006

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det kan vara svårt att förstå vår gammaltestamentliga läsning i dag om man inte känner till sammanhanget – men det är en märklig berättelse om vad bön är och hur vi får närma oss Gud och bönfalla honom med en djärvhet som nästan liknar ett köpslående.

Därför tänkte jag att vi en stund ska lära av Abraham och hans bönekamp. Det är uppenbart att många ger lätt upp alldeles för fort. Av den berättelsen lär vi oss att Gud vill att vi ska, om uttrycket tillåts, anstorma honom med våra böner. Så visar vi vår tro – genom att inte släppa taget.

Den gamle patriarken gav sig in i en bönekamp för Sodom och Gomorra. Där hade hans brorson Lot bosatt sig – han som utvandrat med honom på Guds befallning till det land Gud lovat dem – men som de ännu inte tagit i besittning. Lot hade funnit goda betesmarker vid Sodom – och bosatt sig där trots att han visste hur det stod till där. Han hade låtit ekonomisk hänsyn gå före, trots att han visste vilket dåligt rykte stan och människorna där hade

Där rådde en ogudaktighet som skriade mot himmelen. Där var allt tillåtet. Där förhånades gudsfruktan, som Lot smärtsamt fick lära sig. Där trampades lag och rätt under fötterna i ohämmade utsvävningar, dryckenskap och sexuell lösaktighet, en slags forntida uråldrig queerkultur rådde. Det kunde inte bestå. Städerna gick mot sin undergång. Guds tålamod hade tagit slut. Det fasansfulla som ägde rum där under lång tid drog till sist ned hans vrede över staden..

För synder av alla slag finns förlåtelse, hur vidriga de än kan förefalla att vara - men från en synd finns ingen återvändo. Budskapet är detsamma såväl i Gamla som Nya Testamentet: Det är obotfärdigheten. Att inte lyssna på varningarna och omvända sig, att inte ta emot erbjudandet om förlåtelse.

Men för att återvända till Abraham. Han hade förstått att Sodoms dagar var räknade – så här kunde det inte fortsätta och han kastar sig in i en bönekamp för människorna där – säkert tänkte han på sina släktingar – men också på alla människor där.

Han ställer sig inför Herren med sin bön och lägger fram alltsammans. Herrens finns det ingen annan väg?

Han börjar med att fråga om staden inte skulle kunna skonas om det fanns 50 rättfärdiga där. Skulle de rättfärdiga – som inte hade del i förfallet också straffas. Vad är det för rättvisa. Kan inte staden skonas för de femtios skull?

När han får ja på frågan "prutar" han med fem och kommer ned till 45. Även nu blir han bönhörd. Jo, staden skall skonas om där finns 45 rättfärdiga.

Men då - och det är viktigt - blir han djärvare och vågar ta större steg, han prutar ned antalet med 10 i sänder. Och varje gång blir han bönhörd. Och Gud lovar till slut Abraham att skona staden om där skulle finnas 10 som lever rättfärdigt….

Där slutar Abrahams bönekamp för Sodom. Säkerligen trodde han att det skulle finnas åtminstone 10 rättfärdiga där...

Men Abraham hade fel. Han skulle fortsatt! Vi ska aldrig sluta bestorma Herren med våra böner – det lär vi oss av denna fantastiska berättelse i Guds eget ord. Ge inte upp i din bön. Fortsätt att bedja!

Det var inte Abrahams fel att det inte fanns inte ens 10 som fruktade Gud i hela den stora staden och staden gick under och tillspillogavs.

Hade det bara funnits en handfull som hållit trons låga brinnande hade inte allt tagit slut - det hade kunnat bli en ny början... Av detta förstår vi att vi alla som enskilda är viktiga. i den situation vi står och på varje plats vi verkar. Några som inte dras med kan fullständigt förändra en till synes hopplös situation.

Fast egentligen finns det nog ytterligare ett lager i Bibeltexten om Abrahams förbön.

Abraham slutade sin bön i tron att en handfull människor skulle kunna få Gud att ändra sig. Tänk om han gått vidare och till slut vågat ställa frågan: Om det funnits en enda rättfärdig, skulle du Gud, inte då skona alla för denne endes skull?

Profeten Jeremia har dragit ut tankelinjen dit, eller rättare sagt: Guds Ande har dragit ut den, när Herren genom profeten säger i det 5 kapitlet 1 versen, att om det finns någon enda som gör rätt och sanning i Jerusalem så skall han förlåta hela staden.

Och hos profeten Hesekiel säger Herren i det 22 kapitlet, att han söker i hela landet efter en enda som skulle kunna träda fram för folket, så skulle han inte fördärva det.

Där har vi svaret på varför Guds tålamod ännu varar - varför vi ännu har chansen, vi som lever i en tid som faktiskt på många sätt liknar den vi läser om i dag.

Abraham bön leder vidare. Jeremia och Hesekiel profeterade ju om Jesus, den ende rättfärdige. Han som verkligen trädde fram för hela folket, för oss alla. Han som försonade hela världens synd. Han som avvärjde vredesdomen. För hans skull varar ännu nådatiden. Hans rättfärdighet blir vår rättfärdighet när vänder oss till honom i tro.

Gud gav sin mänsklighet en ny chans genom den ende rättfärdige, som sonade din och min och hela världens synd och skuld.

Abraham, trons fader, började nedräkningen som slutade när Jesus dog på korset för hela världens skuld – och när han gick levande ur sin grav vet vi att allt är inte hopplöst. Gud hörde bönen som steg upp till honom. Svaret var och är Jesus – din och min och hela världens Frälsare.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida