Domssöndagen 2 årg Upp 20:11-21:5 2007

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Den gamle aposteln i Johannes låter oss i dagens epistelläsning få dela den syn han hade av jordens sista skälvande timmar. Vi läste ett litet stycke av Uppenbarelseboken. Det är den bok där han samlade de syner och visioner han hade vid slutet av sin levnad på ön Patmos, där Gud lät honom se in i den himmelska världen.

Det är en omskakande, dramatisk skildring av slutet av denna tidsålder vi fått lyssna till. Det påminner oss verkligen om att denna skapelse inte är evig. Det är satt en gräns. Den kan inte bestå - den är märkt av synden och upproret mot Gud.

Det betyder att det kommer en dag, då livet som vi känner det, skall upphöra. Men det kommer "en ny himmel och en ny jord." Det behöver inte sluta i katastrof "när den första himlen och den första jorden är borta."

Men för den som satsat allt här och inte försonat sig med Gud när han kallar oss tillbaka - är världens slut naturligtvis en katastrof. Men Jesus själv i sin undervisning av den sista tiden lärde oss ett annat sätt att se på saken. Den dagen Gud bestämmer att jordelivet är slut betyder det också slutet på den förbannelse som vilar över skapelsen. Det är slutet på ondskan, orättfärdigheten, på lidandet, på sjukdomen och plågan.

Det är dagen då rättvisan triumferar. Det är segerns dag. Det är dagen då Gud renar sin skapelse och skapar "nya himlar och en ny jord, där rättfärdighet bor."

Ondskan, har ingen plats i himlen, orättfärdigheten har ingen plats i den nya skapelsen, självsvåld, förtryck och terrorn ska ta slut. Allt sådant faller under domen. Det skall få sin rättvisa dom böckerna ska öppnas. Djävulen som spridit sitt gift har slutgiltigt krossats.

Och fram stiger Allhärskaren, Gud själv för att möta dem, som var redo och räddats ur den stora bedrövelsen, berättar Johannes. Men förundran och tacksamhet skall de få se Honom som de här trodde på och flydde till i sin nöd och renade sig vid Jesu kors, där han dödade det ondas makt. Gud har gjort allting nytt.

"Se Guds tält, står bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skall vara hans folk, och Gud skall själv vara hos dem och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan, och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som var är borta," skriver Johannes.

Det är den dagen vi kan längta efter med bävan och fruktan "då världen är vorden Guds rike till sist, då människors släkte förlossningen funnit," som vi sjunger i en psalm.

Vågar vi tro detta? Att det går att få bli del av det nya? Vi som känner våra synder, vi som plågas av vår egen orättfärdighet och vet vår delaktighet i världens bortvändhet från Gud?

"Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv", säger Jesus till oss i dagens evangelium. I böckerna som upplåtes kan allt vara utplånat. Våra synder finns ej mer, allt som vi gjort och försummat, alltsammans är bortraderat när vi satt vår tro och vårt hopp till honom som Gud sände för att befria oss och rädda oss i denna fördärvade värld.

Redan profeterna förkunnade det. "Så säger Herren: Se jag vill skapa nya himlar och en ny jord, och man skall ej mer komma ihåg det förgångna eller tänka på det. Nej, ni skall jubla och fröjdas till evig tid över det som jag skapar."

Gud förbarmade sig. Han valde att rädda vad som räddas kunde. Därför kan vi bli räddade när slutet kommer. Vi behöver ju bara se oss omkring i vår värld för att se att lidandesmåttet är snart fyllt. Här råder förgängelsens och dödens makter, och världen vrider sig under ondskans tyranni. Alt kan hända alla. Vi vet inte när slutet kommer fast om vi tänker på ett annat sätt så ligger ju slutet ligger oss inte längre bort än så vår egen dödsdag.

Kommer inte Herrens dag innan vi dör, får vi ändå uppleva den. Vi vet inte dagen, vi vet inte stunden, därför måste vi söka Gud medan tid är. För den som tror och är försonad med Gud och söker leva det nya livet man fått av honom är redan i denna värld ett vittne om det som skall komma.

Vi vet inte när Guds tålamod med vår jord tar slut. Vi får vänta på honom. Han vet dagen och stunden. Han vet när måttet är rågat. Vi får lita på honom medan vi väntar genom tjäna och bistå varandra, ja kämpa för rättfärdigheten.

Vi får bruka denna jorden gåvor utan att fästa oss vid dem som vore de allt. Det hjälper oss att se realistiskt på tillvaron när allt får sitt rätta mått och värde. Allt ställs in i evighetens ljus. Vi behöver inte gripas av panik när vi ser omvälvningarna i världen eller när vi ser förgängelsen och döden, kanske på ett personligt plan. Vi bärs mitt i sorgen och smärtan av hoppet om det nya som skall komma.

Det bästa det väntar vi på. Det stora, det saliga, det underbara ligger framför oss. Kristus får Frälsare, som vi lärde känna redan här, skall komma för att hämta sitt folk.

När vi anar att slutet är nära, "så räta på er och lyft era huvuden, ty er befrielse är nära," lärde oss vår Frälsare själv. Slutet blir ingen katastrof för Gud barn. Den blir en ny och härlig början genom Guds nåd och makt.

För "efter hans löfte väntar vi på nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor." Det är Domssöndagens evangelium.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida