Fastlagssöndagen 1 årg Luk 18:31-43 2000

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det kan verka som om detta stycke av Guds ord egentligen handlar om två olika saker och att man borde göra uppehåll i mitten och kanske ägna två helt olika predikningar åt det som berättas.

I början handlar det ju om att Jesus förklarar för sina lärjungar, att nu går han upp till Jerusalem för sista gången och att han skall lida och dö där. Sedan börjar ett nytt avsnitt om hur kan botar en stackars blind människa.

Men jag tror att vi har mycket att lära oss av att Lukas berättar det här två sakerna tillsammans. För läser vi riktigt noga ser vi att lärjungarna var fullständigt blinda för vad Jesus sa till dem: "Av detta begrep lärjungarna ingenting. Vad han menade var fördolt för dem och de kunde inte förstå vad han sade."

Lärjungarna förstod inte vad Jesustalade om: Nu hade stunden kommit, nu skulle han gå upp till Jerusalem. Det som profeterna hade förutsagt om honom skulle nu uppfyllas. Han skulle utlämnas, pryglas och dödas. Men det skulle inte vara slutet. På den tredje dagen skulle han uppstå.

Lärjungarna förstod ingenting. De var fullständigt blinda för att något sådant skulle ske. Och ändå, de tolv hade vid det här laget vandrat med Jesus i tre års tid och undervisats av honom dagligen. Likväl var de blinda för vad han nu sa till dem. Trots att de hade bekänt att han verkligen var den Messias som profeterna förutsagt var detta, som Jesus nu förklarade fullständigt ofattbart. De hade sett honom göra märkliga ting, de hade hört honom förkunna märkliga hemligheter.

Det var inte första gången som Jesus hade talat om det som måste ske. Han hade tidigare försökt få dem att förstå att Messias måste lida och dö "för att ge sitt liv till lösen för många." Men varje gång hade lärjungarna värjt sig och varit blinda för vad han sa till dem. Detta trots att Jesus efterhand talade i allt mer i klartext, som vi det här tillfället "Människosonen skall bli dödad och på den tredje dagen skall han uppstå." Lärjungarna förstod det inte. De kunde inte ta till sig detta, att det verkligen skulle hända deras Mästare.

Det är inom parentes sagt intressant att lägga märke till att apostlarna senare när de kommit till insikt och fått sina ögon öppnade och förstått att Jesus lidande död var Guds plan att rädda mänskligheten och försona synden, att de då inte medverkade till att rensa ut alla ställen som dessa där de framstår som oförståndiga, okunniga och klentrogna. Det fick stå där i evangelierna för att hjälpa oss att deras väg till insikt och tro vara lika lång som vår kan vara.

Efter Jesus död och uppståndelse förstod de innebörden av att Jesus gav sitt liv men där på vägen upp till Jerusalem hade de varit andligen blinda. De kunde inte ta till sig Guds förunderliga plan, att hans Son skulle lida och dö för att rädda mänskligheten och besegra syndens och dödens makt. För just detta hade Jesus kommit i världen: För att lida och dö och uppstå. Det fanns ingen annan väg. Endast Guds son, han som själv var utan synd kunde försona världens synd och som vår broder och ställföreträdare rädda oss från döden. För syndens yttersta konsekvens är döden.

Döden skulle dödas av Guds egen Son, som för att visa sin delaktighet i vår belägenhet blev en av oss och kallade sig själv för Människosonen. Lärjungarna älskade sin Mästare. De hade lämnat allt och följt honom. De visste att han tog sig an syndare och inte gjorde skillnad på person och person. De hade förstått att han kommit från Gud och att i Jesus hade Guds rike kommit. Men att detta krävde, att måste ge sitt liv för dem och hela världen var de fullständigt blinda inför. Kanske skulle vi kunna säga, att de inte hade förstått ondskans verkliga makt och den vrede som mänsklighetens synd upptänt hos Gud. Jesus måste dö för att försona synden och bryta udden av de anklagelser som med all rätt kan riktas mot oss.

Men Jesus gav sina blinda lärjungar en åskådlig undervisning där på vägen till Jerusalem, som de kanske inte omedelbart förstod innebörden av, men som senare hjälpte dem att få upp ögonen och bli botade från sin andliga blindhet.

Den blinde tiggaren som satt vid vägkanten och bad om att få sin syn kan fungera som en bild av oss människor som vi är i oss själva. När Jesus botade honom var det som en liknelse i handling. Naturligtvis botade Jesus denne man för hans egen skull och som ett tecken på att Guds rike var nära - men botandet fick också tjäna som illustration av hur Jesus vill öppna våra ögon för Guds avsikter.

Lärjungarna var blinda för vad som krävdes för att rädda dem. De var blinda för det som Jesus hade att utföra. Men kanske är innebörden djupare så. Inger ser vad det kostade Gud att rädda oss förrän hon inser sin egen synd och belägenhet och syndens och ondskans verkliga makt. På samma sätt som den blinde mannen, genom sin fruktansvärda belägenhet, ropade ut sin nöd och sin bön om hjälp när han märkte att Jesus kom blir vi bönhörda när vi ber om nåd, hjälp och ledning när vi inser att vi inte kan rädda oss själva.

Då ser vi, tydligt och klart vad det betydde att Jesus gick upp till Jerusalem och gav sitt liv för oss. Då ser vi vad det betyder, att Gud förbarmade sig och att vi har en underbar Frälsare. Därför vågar vi hoppas på syndernas förlåtelse, liv och salighet. Då kan vi med folket där vi vägkanten "sjunga Guds lov."

På onsdag börjar fastetiden, låt oss vandra igenom den med vår Herre, i passionsandakter och bön och be att han på nytt öppnar våra ögon för hans rikes hemligheter, så att han kan säga till var och en av oss på påskens underbara morgon: "Du kan se. Din tro har hjälpt dig."

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida