Heliga Trefaldighets dag 3 årg Joh 11:18-27 2008

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vår evangelieläsning i dag tar oss till Betania där det berättas om hur de två systrarna Maria och Marta sörjer sin döde bror Lasarus, som just tagits i från dem. När Jesus kommer står de där med sina frågor och sin maktlöshet, ja om vi så vill med sin förtvivlan inför döden - men Marta bekänner också sin tro och sitt hopp om att döden inte är slutet: "Jag tror att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen."

Det ger Jesus anledning att trösta de båda systrarna och hjälpa dem och ge näring åt deras tro och hopp. Deras hopp var inte bara ett önsketänkande, utan för detta hade han kommit i världen: att bryta sönder det ondas och dödens makt. "Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Samma sak vill Jesus säga till oss - när vi står med våra frågor och vår rädsla för dödens fruktansvärda makt och känslan av meningslöshet vid kan känna vid en öppen grav. Det var inte så här det skulle vara, det har blivit fel, mänskligheten har blivit skadad. Döden är och förblir en påminnelse om detta. Vi är skapade för ett paradis - men paradiset gick förlorat, upproret mot Gud fick förödande konsekvenser. Döden slog till - och under dessa villkor lever nu i en fördärvad värld. Det skulle vara slutet om inte Gud gripit in. Till det förlorade paradisets barn sände han sin egen Son för att uppsöka och rädda det som var förlorat. Med sin egen död skulle han döda dödens makt och försona allt. Men sin uppståndelse från de döda skulle han ge oss hoppet tillbaka och med sin himmelsfärd visade han vägen till framtiden för dem som sätter sin tro på honom. Gud skall skapa nytt - det förlorade paradiset har öppnats åter.

"Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö", säger Jesus till den förtvivlade Marta och till alla oss. Hos honom finns det eviga livet. Döden har blivit förvandlad, en port in till det paradis vi skapades för.

Ja, det är det underbara svaret vi får på våra frågor om dödens makt när vi känner vår egen maktlöshet. Vi tror och bekänner att genom Jesu Kristus är döden besegrad. Han blev dödad - men gick levande ur sin grav. Vi tror att han har försonat vår synd och skuld. Vi tror att lever vi med honom här, skall vi av nåd få leva med honom i evighet. Han skall bevara dem som tror på honom och följer honom efter. För "Gud har bestämt oss ... till att vinna frälsning genom vår herre Jesus Kristus, som har dött för oss för att vi skall få leva med honom", skriver aposteln Paulus och tillägger: Med detta skall ni trösta och bygga upp varandra. Genom Guds ord strömmar trösten emot oss. Vi befästs i vårt hopp att Kristus har besegrat dödens välde och det ger oss ett nytt perspektiv på hela vår tillvaro. Gud gav oss sin Son för att rädda oss och ge oss en ny chans. Genom honom är allt förändrat. Det är inte upproret, synden och döden som har sista ordet. Det finns frälsning, det finns hopp - det finns en framtid i Jesu namn.

Vi är glada och tacksamma för varje dag vi får leva - för vi ser dem som gåvor från Gud men vi vet att vi lever i en fördärvad värld, där allt kan hända alla. Här får lära oss tro, här får vi visa vem vi tillhör och tjäna livet och sprida hopp.

Denna värld kunde inte räddas, den går under p.g.a. upproret och för att synden och döden tagit över. Men har vi tagit emot Kristus som vår Herre finns framtiden i den nya skapelsen när Gud skall skapa allting nytt. Därför vågar vi leva i förväntan och därför vågar vi en gång dö - allt för Jesu Kristi skull. Den som lever med Kristus här i tiden behöver inte vara rädd för något bortom dödens gräns. Det här är i tiden avgörandet sker. Döden förändrar ingenting, den fullbordar bara det som avgjordes i tiden. Våra gamla skulle ha sagt, att det betyder att leva i nåden och dö i nåden, i förtröstan på att vi har en Frälsare i livet och i döden.

När vi drabbas av motgångar och svårigheter står vi inte ensamma. Vi kommer alltid att gråta och sörja vid vår älskades gravar som systrarna i Betania gjorde för vi vill ju vara tillsammans med dem vi älskar. Vi kommer alltid att känna smärta när vi för en tid måste skiljas från varandra. För döden är och förblir en fiende - en påminnelse om världens uppror mot Gud. Men Jesus har förvandlat dödens ansikte och gjort den till livets port för dem som ångrar sin synd och sin delaktighet i världens bortvändhet från Gud och som Marta bekänner: "Ja, Herre, jag tror att du är Messias som skulle komma i världen."

Gud lovade redan i fallets stund en Frälsare, född av kvinna, en broder som skulle försona allt och döda dödens makt. Han höll det löftet och han lovar alla sina efterföljare. "Den som tror på mig skall leva om han än dör." Det är detta vi behöver påminnas om ständigt på nytt precis som vi gör i dag. Det är detta hopp vi ska bygga upp varandra med och sprida i en hopplös värld. Det är verkligen så i Jesu namn, som vi sjunger i en av de mest älskade psalmerna: "Det finns underbar förlossning i det blod som göts en gång - det finns glädje bortom graven och en framtid full av sång."

Det fick systrarna i Betania uppleva. Undret skedde som ett förebud. Lasaros uppstod ur graven.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida