Den helige Johannes Döparens dag 1 årg Luk 1:5-17 2006

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Mitt i den underbara sommartiden firar kyrkan den Helige Johannes Döparens dag. Det har blivit så i den kyrkliga kalendern, när man räknat ut Johannes födelse i förhållande till Jesus födelse.

Beträffande både Jesus och Johannes gav Herren genom sin ängel anvisning om deras namn innan de var födda. Elisabets och Sakarias son, som skulle bereda vägen för Frälsaren Jesus födelse skulle heta Johannes. Liksom namnet Jesus betyder Frälsaren och vittnar om hans mission i världen är det detsamma med namnet Johannes, som betyder Herren är nådig.

Det är om innebörden i Johannes namn som denna predikan ska handla: Herren är nådig

Herrens nåd visar sig på många sätt i allt det som hände kring Johannes och i hans födelse, som vi läser i evangeliet i dag. Johannes uppenbarade på ett särskilt sätt Herrens nåd, att han håller sina löften.

Johannes födelse var ett under. Sakarias och Elisabet påminner och Abraham och Sara, vilka också på sin ålderdom genom ett Guds under och hans nåd fick sonen Isak.

Vi läste att Sakarias hade svårt att tro att detta skulle vara möjligt. Därför blev han slagen med stumhet tills dess barnet var fött. Under nio månader fick han under tystnad begrunda sin egen svaghet och Guds obegränsade makt.

Naturligtvis är egentligen varje människas födelse ett under och ett uttryck för hans nåd, när ett nytt liv skapas. Med det sker så ofta och efter en så bestämd lagbundenhet att vi uppfattar det som något självklart. Det ovanliga däremot, som bryter mot det invanda, kallar vi underverk.

Men Gud Fadern Skaparen visar sin nåd och barmhärtighet mot oss genom att hålla människosläktet vid liv. Varje människa som föds är ett vittnesbörd om denna Guds nåd. Än är det inte slut med hans barmhärtighet.

Vi talar för lite om detta i dag, om hur Gud genom sin försyn och sin nåd upprätthåller sin skapelse och hur han nyskapar livet trots allt vad vi har gjort av det paradis han skapade oss till.

Gud vill alltid liv. För varje barn som föds i världen har vi alla skäl att ställa frågan, som man gjorde beträffande den nyfödde Johannes, Sakarias son: Vad skall det bli av detta barn?

När man tänker på tingens ordning, eller snarare oordning i vår färdärvade värld och uppropret och synden ställt till med i denna värld är det gott att veta, att Herren är nådig, han upprätthåller sin Skapelse, hans möjligheter är inte uttömda. Han vill rädda och benåda. Herren är nådig - han har tålamod med oss.

Johannes var den siste i raden av den gamla profeterna, den siste förelöparen för den utlovade Frälsaren. Hans uppgift var att visa på Kristus och som ängeln utryckte det "så att Herren får ett folk som är berett."

Johannes är som morgonstjärnan, som har sitt ljus från solen och som förebådar solens uppgång. Hela hans livsuppgift var att bereda folket och påminna om Guds nåd att Gud håller sina löften och peka på den utlovade Kristus, Guds Lamm som skulle ta bort världens synder. Man skulle kunna säga, att han i sin person samlar ihop alla de föregående profeternas förutsägelser om Jesus.

Den vanliga bilden av Johannes Döparen framställer honom som den stränge hårde lagpredikanten och domsprofeten. Det är egentligen en karikatyr. Han är framför allt evangelisten som förkunnar det glada budskapet om syndernas förlåtelse genom honom som skulle komma. "Han uppmanade folket att tro på den som skulle komma efter honom, det vill säga Jesus," som vi läser i Paulus predikan i vår epistel i dag. Johannes förkunnade det som hans namn utsäger: att Herren är nådig, han har förbarmat sig. Nu skulle den utlovade Messias komma!

Genom Johannes förkunnelse förklarades att Jesus var ett med Fadern i nåd och sanning. Johannes var den siste och den störste av Herrens budbärare. Han var liksom sina föregångare kallade redan i moderlivet till sin stora uppgift.

Och redan i moderlivet var han uppfylld av helig Ande och hälsade Maria, Herrens moder, när hon besökte Elisabet efter bebådelsen. Den blivande profeten i den gamla Elisabets moderliv hälsade Kristus, Guds Son i jungfruns sköte. Han som var avlad av helig Ande hyllades redan i moderlivet av den störste bland profeterna, innan denne ännu var född. (Luk 1:15, 41).

Johannes växte upp och blev allt starkare i Anden, säger evangelisten Lukas lite senare i samma kapitel vi läste ur i dag. Den helige Ande, som tagit sin boning i honom redan före födelsen, uppfyllde honom allt mer med sin väldiga kraft.

Och när tiden var inne, trädde han fram inför allt folket och predikade så, som ingen före honom predikat i Israel, så att det gick en våg av väckelse över hela landet. Han förbereddes av Anden i tystnad i öknen.

Det är aldrig mänsklig övertalningsförmåga som vänder människor till den nådige Guden. Det alltid den helige Ande som förkunnar vem den levande Guden är.

Och därför är Johannes till slut ett bevis på vad Gud förmår göra med oss människor om vi låter våra hjärtan uppfyllas av hans Ande.

Det är Andens som ingjuter nytt liv i oss. Det är Anden som lär oss att se att Faderns nåd är utan slut, det är Anden som målar den levande Frälsaren för våra ögon så att vi vågar tro på våra syndernas förlåtelse trots vår stora synd och brist.

Så hjälper oss Johannes genom sitt namn att förstå att Herren är nådig, och vill utföra sitt verk ibland oss. Han är Fadern, Frälsaren och Heliggöraren, den nåderike store Guden, som vi nu bekänner i Trosbekännelsen:

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida