Långfredagen Matt/Mark/Luk/Joh.serien Matt 27:32-56 par. 2001

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vid Jesu kors stod hans moder, den lärjunge han älskade och några av hans vänner. De stod där den första långfredagen, läser vi i de heliga texterna, Jesu lidandes och dödsdag. Ledda av Guds ord har vi också under den gångna passionstiden följt vår Frälsare på hans tunga väg i lidande och förnedring. Och nu är det Långfredag och vi har hunnit fram till hans död på Golgata kulle utanför Jerusalem. Vi har stannat upp vid hans kors och det är många tankar som gör sig gällande: Sorg och vanmakt med också hopp, förundran och tacksamhet.

Men allra först måste vi inse den fruktansvärda sanningen att Kristi kors förkunnar Guds vrede över synden. Gud är kärleken. Men hans kärlek är annorlunda än vad många människor tror. Det uppfattas som kärleksfullt att acceptera allt och inte lägga sig i. Detta kallar man för kärlek. Sådan måste Gud vara om han verkligen är kärleken: Överseende och överslätande.

Men detta är inte kärlek: Gud är kärleken, säger Guds ord, den nitälskande brinnande kärleken. Han älskar sin skapelse och människan som han har skapat till sin avbild så högt att han vrede är upptänd mot orättfärdigheten och synden, som har förstört hans goda skapelse. Hans kärlek till oss människor kunde inte acceptera syndens herravälde. Men därför kunde han inte, lämna oss i det ondas våld. Hans kärlek till syndarna valde att söka oss på nytt, han valde att sända sin Son, att lida syndens yttersta konsekvens för att försona världens synd och skuld.

Så mycket älskade Gud människan att han vägrar acceptera upproret och döden som det sista, som slutpunkten av hans skapelse ... Om Gud skulle acceptera syndens triumf, skulle det vara detsamma som en förälder som inte frågar efter om deras barn går under i en dödlig sjukdom eller försöker förhindra det från att skada sig själv.

Därför hatar Gud synden. Men synden har blivit så förknippad med hela vår varelse och tillvaro, att om Gud i sin nitälskan skulle förbränna synden hos oss, så skulle inte bar synden förgås utan också vi själva. Det vore en operation, som väl skulle döda det sjuka men samtidigt förgöra patienten själv.

Då valde Gud denna förunderliga väg att låta sin egen Son bli människa och leva vårt liv och dö vår död. Han gick in i den av synd nedsmittade mänskligheten för att ta på sig, in i sig, hela den dödsbringande smittan, synden själv och dess obevekliga straff. Aposteln Paulus säger att han som var utan synd, blev gjord till synd för att vi skulle få rättfärdighet (2 Kor 5:21).

Kristus, Guds egen Son, själv utan synd, gick av kärlek in under hela mänsklighetens synd och skuld allt ifrån början till slutet. Han tog på sig de ohyggliga konsekvenserna av vart synden leder. Det fruktansvärda korset visar Guds heliga vrede mot synden som tagit över syndarna, och som är så impregnerade av synd, att det inte går att skilja synden från personen och personen från synden.

Kristus går in under allt detta. Han som är Guds egen Son men också en verklig människa, men blodsband förbunden med hela människosläktet, född av kvinna precis som vi blev vår broder i all vår nöd och hopplöshet. "Näpsten blev lagd på honom" "Han blev slagen för våra missgärningars skull" (Jes. 53:3)

Han är i den här stunden på korset som den ende syndaren i världen. Han är människan, Adam. hela mänskligheten i en enda person. Och över honom utgjutes nu Guds vrede och straffdom för syndens skull. I honom dödas alla synder genom detta dödsstraff. Han lider i vårt ställe, både den lekamliga och eviga döden.

Han upplever syndens obönhörliga konsekvens - det som kallas den eviga döden, att bli övergiven och förkastad av Gud. Det övergår vår fattningsförmåga. Men det är innebörden i hans rop under det stora mörkret, mellan sjätte och nionde timmen. "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?" (Matt 27.46)

Därför förkunnar Kristi kors mer än allt annat Guds kärlek till syndarna. Större kärlek kan ingen visa än att han ger sitt liv för sina vänner, sa Jesus själv (Joh 15:13). Aposteln säger: "Gud bevisar sin kärlek till oss medan vi ännu var syndare." (Rom 5:8)

Världen ville inte försona sig med sin Skapare. Så förblindad av synden har mänskligheten blivit. Därför gav Gud sin fallna mänsklighet en ny chans, genom att låta Jesus representera den fallna mänskligheten. "Gud försonade världen med sig själv". Det var en ensidig försoningsakt. Gud lider i Kristus straffet för synden. Faderns kärlek och Sonens barmhärtighet förenades i en enda handling för att rädda oss människor från undergången.

Att lida döden för sina vänner är stort nog. Det har förekommit sådana hjältemodiga offerhandlingar bland människor. Att lida döden för otacksamma och hätska fiender, ja att bli dödad av dem för att rädda dem - det är den gudomliga och ofattbara kärleken som uppenbaras vid Jesu kors. Det var vad Jesus gjorde denna dag.

Utan vår vilja försonade Gud världen med sig själv i Kristus. Synden är straffas och dess makt över oss gjord om intet. Därför förkunnar Kristi kors för oss alla i dag på Långfredagen. "Kom ty nu är allt redo" Kom ni som arbetar och är betungade. Kom du som plågas av synder och försummelser. Kom du som plågas av misslyckanden, förvillelser och begärelser. Kom du och svep in ditt liv, dina tårar och din smärta i korsets evangelium. Jesus har försonat. Guds vrede kommer inte att drabba dig. Din tro på Jesus kommer att räknas dig till rättfärdighet.

I dag sträcker han ut sina armar mot hela världen. Han är rättfärdighetens sol, som har läkedom under sina vingar (Mal. 4:2). Lämna dina synder till honom i dag vid korsets fot. Det är det han vill ta ifrån dig och mig. Då går vi förnyade härifrån, för vid korsets fot får vi ta emot rättfärdighet, frid och salighet.

Ingenstans annars, på ingen annan plats finns den gåvan. Du som i likhet med Maria och Johannes följde Jesus hela vägen till korset bli välsignad - Frälsaren Jesus sträcker ut sina sårmärklta händer mot dig.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida