Långfredagens kväll Matt/Mark/Luk.serien Matt 27:57-66 par. 2001

O livets Förste, som steg ned i gravens mörka sköte. Mig i din nåd och sanning led till dödens vissa möte. När från en värld av oro full jag sänkes i den tysta mull, må du min själ förvara bland dina frälstas skara.

Det har blivit kväll. Långfredagen går mot sitt slut, och denna kväll går en procession till örtagården ett litet stycke från Golgata. Kärleksfulla händer har tagit ned Jesu kropp från den fruktansvärda korset där Jesus får några timmar sedan dött och ett sorgetåg bestående av några vänner för honom nu till graven.

Genom Guds ord är vi med i den processionen som för Jesus till graven. Det är en stilla sorgevandring till Jesu grav, men också en vandring då vi med våra tankar besöker våra käras gravar och vår egen grav. Vi lyssnar först till den 6 akten av Kristi pinas historia:

++++++

Processionen nådde till slut fram till örtagården och den nya graven. Där det tyst och stilla efter morgonens och dagens fruktansvärda händelser på Golgata, med korsfästrop, hädelser och smädelser, lidande och ångest. Men nu är Jesus död, tystnanden gör sig påmind. Snart skall sabbaten bryta in. Jesus kropp läggs i graven skyndsamt. Aloe och myrra fyller gravkammaren med vällukt.

Josef har övervunnit sin rädsla och vågar öppet tillstå att han följt Jesus. Vid graven i örtagården avlägger han sin trosbekännelse. Men han är inte ensam. Maria från Magdala och den Maria som var Joses' moder dröjer försynt på avstånd.

De är alla underbara exempel på kärlek. Den tysta självklara kärleken som visar sig i praktiska omsorger. De måste bara följa Jesus hela vägen, de kunde inte glömma honom. De var som vi alla när vi står vid en öppen grav och ser någon vi älskade här på jorden sänkas i jordens sköte. Vi vet alla vad det innebär, vilka tankar som kommer fram när vi står vid en älskad anhörig eller väns öppna grav.

Många tankar gör sig gällande av sorg och saknad, förtvivlan och vanmakt men vi påminns också om att vi alla en gång ska få en grav - det faktum att vi alla en gång ska skiljas från detta förgängliga livet.

I kyrkan i Swaziland fanns en bön i begravningsordningen, som alltid församlingen ryckte till inför. Den löd: "Så ber vi för den av oss här som nästa gång skall dö och inför vilkens öppna grav vi ska stå."

Nej, egentligen kan ju ingen klarsynt människa stå vid en grav eller gå på en kyrkogård utan att tänka på, att så här i en grav skall också en gång min kropp få vila. Att tänka så hör samman med en sund kristen tro. Vi får ständiga påminnelser om att den verklighet som vi står mitt uppe i heter liv - död - evighet.

Inte så att det ska ta glädjen i från oss över allt det goda som möter oss här, nej, det handlar om en sund realism och vakenhet, att det liv som vi lever här är bara början. Efter livet här följer evigheten. Vi kommer att få våra gravar där våra kroppar får vila till uppståndelsens morgon.

Därför har kristen tro alltid förknippats med en värdig grav traditionellt intill en kyrka. Gravarna påminner oss om vår förgänlighet, men också om hoppet om uppståndelse och evigtliv.

Ingen av Jesus vänner förstod hur viktigt det var att han fick en grav. De kunde inte ana att just hans grav skulle bli centrum, ja själva hjärtpunkten i hela evangeliet. Från hans grav skulle hoppets och tröstens ljus sprida sig. Hans grav som skulle sprida sitt sken över alla hans efterföljares gravar, till tidens slut. Just den graven i örtagården skulle predika Livets seger och över Döden och Guds kärlek till sitt folk. Och ändå hade Jesus sagt: "Den som tror på mig skall inte se döden." Men Jesus vänner hade inte förstått det.

De hade begravt honom, men hans grav förvandlade kastar ljus över våra gravar. Den som tror på honom, ska inte se gravens fasa, utan ett vilorum i väntan på att hans seger skall bryta fram.

Den som lever med Kristus här i tiden dör också med Kristus. För han gick före de sina för att bana väg genom död och grav för alla dem som sätter sin tro till hans namn och omvänder sig och gör bättring. En Jesu Kristi lärjunge och efterföljare behöver inte frukta något bortom dödens gräns. Det är här i tiden som avgörandet sker. Det är här vi väljer, det är här som vi ska "arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning". Döden förändrar ingenting - den fullbordar bara det som avgjordes här i tiden.

I dödens stund blir vår Ande bevarad av honom och vilar till uppståndelsens morgon, då Gud skall skapa allting nytt: "Vad som blir sått i förgänglighet det uppstår i oförgänglighet, vad som blir sått i ringhet, det uppstår i härlighet, vad som blir sått i svaghet det uppstår i kraft", förkunnar Paulus påskens evangelium.

Processionen har fört dig till Jesu grav för att du här ska få höra: Jesus dog för dig, Jesus blev begraven för dig. Han är den fullkomlige Frälsaren som inte sparade någonting. Från hans grav sprider sig denna kväll en stillhet och en trotsig trygghet. Den stillhet vi av nåd kan känna när vi måste lägga någon vi älskar i en grav. Vi sörjer, vi gråter, men vi sörjer aldrig utan hopp. För Gud sparade ingenting. Vi har en Frälsare och Herre i livet och i döden.

Han levde vårt liv och dog vår död för att rädda oss. Nu väntar vi på uppståndelsen, på härlighetens morgon, då allt skall förklaras. Så blir Kristi lärjungars procession till graven innerst och sist en procession till livet.

Låt oss bedja:

När jag skall lämna världen. O lämna du mig ej. O låt vid hädanfärden. Min blick ej släppa dig. När vånda trycker anden. I sista kampens nöd. Kom då och lossa banden. O, Jesu för din död.

Träd i min sista timma. Själv för mitt öga fram. Ack, låt mig då förnimma. Din bild på korsets stam. Dess drag jag då vill gömma i djupet av min själ. Och dödens smärta glömma. Den så dör, han dör väl.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida