Midsommardagen 1 årg Alla texterna 2006

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Midsommardagen, mitt i den svenska högsommaren, har blivit en dag då vi tänker på hur Gud slösar sina gåvor över oss människor och hur han upprätthåller sina skapelse. Varje sommar är Guds sätt att säga till oss: En gång till! Han har tålamod med oss. Han ger oss långt mer än vi förtjänar.

Han upprätthåller sin skapelse. Han har inte släppt taget om det som han lämnat till oss att, förvalta och använda i enlighet med hans intentioner - trots att vi så ofta svikit och sviker honom och dragit med hans verk i vårt fall.

När vi tänker på Guds generositet och försyn och att ingenting finns eller har blivit till av en slump stiger lovsången. "Gud såg på allt han hade skapat och såg att det var gott."

Ja, allt var gott, han skapade det för oss och ännu ser vi skönheten och ändamålsenligheten och fascineras av Skaparens fantasi och hela livets symfoni.

Den insikten skulle lära oss att bli varsammare om livet, varandra och hans skapelse och sätta gränser för vad vi tror oss kunna göra med Guds skapelse. Vi har ju fått och får ju allt av Gud för att bruka det tillsammans och lämna det vidare.

När vi ser på allt skapat som en gåvor från Gud får det konsekvenser om hur vi ser på allt skapat och själva livet. Vår syn på tillvaron förändras. Vi har bara fått det till låns av alla goda gåvors givare. Gud vill liv han är alltings ursprung och mål. Han vill rädda oss från vår död. Han vill rena och befria.

I Psaltaren framställs det som om skapelsen själv lovsjunger sitt Upphov: "Havet bruse, och allt vad däri är, jordens krets och de som bor därpå. Strömmarna klappar i händerna, bergen jublar med varandra." Skapelsen kan inte upphöra att prisa sin Gud.

Men mitt i denna lovsångskör hör vi också andra rop. Rop från en skapelse som är plågad och rop från en sargad och vilsen mänsklighet som gör sig själv illa och lider under sina egna tilltag. Vi människor har varit dåliga förvaltare, egoism och rovdrift och maktbegär har segrat

Det mänskliga självsvåldet har fördärvat och bryter ner och skövlar. Vi människor inbillar oss lätt, att allting är vårt att vi är skapelsens herrar och i princip är fria att göra vad vi vill av och med allt. Många tillber det vi människor skapat, våra egna framsteg och utveckling och kommer i konflikt med Skaparen och det naturgivna. Det blir de "maktlösa gudar" som människor tillber, för att citera Paulus och Barnabas i en av läsningarna i dag. Nog ser de mäktiga ut men i konflikt med Skaparens intentioner och ordningar blir de lätt hot mot hela vår existens.

Bibeln uppenbarar för oss hemligheten att allt blev till genom det som Johannes kallar Ordet i vårt evangelium i dag. Han talar om en hemlighet hos Gud själv. När Gud skapade allt fanns Anden där och allt skedde i Sonen. Anden, Gudsvinden, svepte fram och Sonen var utkorad till Frälsaren. Gud är både skapelsens och frälsningens Gud, ärad i all evighet. Det finns ingen motsättning mellan skapelsens Gud och frälsningens Gud. Skaparen hade en plan från begynnelsen i den ingick att rädda. Gud visste vad som skulle hända men av kärlek skapade han livet, hela universum och oss människor.

Vi är inte skapelsens centrum. Gud är centrum: "Av honom, genom honom och till honom är allting," skriver Paulus i Romarbrevet.

I skapelsen finns Guds fotspår överallt, därför är det inte naturromantik när det står i psalmen: "Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer, en blomma doftar och ett ax sig böjer." Det är kristen tro och realism. Paulus säger i en predikan: "I honom är det som vi rör oss, lever och är till."

Gud kommer aldrig att överge sin plan om ett evigt paradis försäkrar oss Guds ord. Hur mörkt den än blir på vår jord lyser det hoppet för oss människor. Han vill alltid liv och han vill rädda vad som räddas kan.

Så knyts alltsammans ihop. Sonen blev människa för återupprätta det som Guds ville från början. Man skulle kunna kalla Jesus för Paradisets Återerövrare. Jesus Kristus kom som den nya människan, den förstfödde av dem som inte är förtryckare utan befriare. Genom honom och hans försoning och seger över mörkrets och ondskans makter ligger paradiset, befriat från sin förnedring, inom räckhåll för dem som längtar efter fullkomligheten.

Vi kan inte fortsätta att ta för oss av skapelsen och missbruka och förbruka den. Den längtar också den efter sin förlossning, sin räddning och återställelse. För den blev lagd under synden, inte för sin egen skull, men med hoppet om att den också skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas.

Vår synd och vårt uppror när vi skulle regera drog med sig skapelsen i fördärvet. Allt skapades av Gud. Allt fördärvades av oss människor och nu erbjuder Gud fräsning för allt och alla. Ännu upprätthåller han allt vi gläds åt sommarens skönhet. Men vi vet samtidigt hur bräckligt allt är.

Midsommar förkunnar för oss Guds härlighet men också evangeliet om nya himlar och en förnyad jord. Det är löftet från Skaparen själv. vår framtid och vårt hopp: Nya himlar och en ny jord. En ny skapelse, eller om vi så vill återanvänd och renad.

Fortfarande slits vi mellan förtvivlan och hopp. Men Guds rike är nära för den som tillber Skaparen och inte fastnar i dyrkan av det skapade. Genom Jesus blir slutet gott för dem sätter sin tro till hans namn.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida