Midsommardagen 3 årg 1 Mos 9:8-17 2011

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi har alla hört berättelsen om Noa och hans ark. De flesta minns den sedan de var barn och i dag har vi bara läst det sista stycket av den. Låt oss försöka lyfta fram några lärdomar ur denna uråldriga berättelse från Bibelns stora svep över historien i de första 11 kapitlen, från det som brukar kallas urhistorien och som på ett fascinerande sätt att kastar ljus över hela vår existens och de villkor vi lever under.

Upptakten till berättelsen om Noa sker med orden: "Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda." Denna kommentar är långt ifrån den som Gud ger i början av 1 Mosebok: "Och Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott."

Gud skapelse var god - vi skapades till ett paradis men nu befinner vi oss långt från Edens lustgård. Det som berättas fram till vår berättelse beskrivs som en neråtgående ond spiral. Gränser överskrids hela tiden. Människan sätter sig upp emot Gud, mot själva skapelsen mot sina medmänniskor, människan förgriper sig på människan. Det är i det läget som Bibeln berättar hur Herren Gud låter kaosmakterna få ta överhanden. I Bibelns första kapitel så sätter Gud en gräns för vattnet (Det som i Bibeln ofta står för just kaosmakterna). Där skapelseberättelsen säger Gud: "I vattnet skall ett valv bli till och det skall skilja vatten från vatten Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats så att land blir synligt."

Men Guds tålamod tryter. "Det år då Noa blev 600 år, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen." Allt ser ut att gå mot sin undergång. Ja, det står till och med att Herren Gud sa: "Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, jag ångrar att jag gjort dem." Detta går inte att komma runt. Så skildrar Guds ord konsekvensen av det onda. Det kunde tagit slut där. Upproret mot Gud leder till undergång.

I varje tid har denna berättelse fått stå som en påminnelse att Guds tålamod kan ta slut. Finns det någon räddning - vem kan trotsa Gud? Vem kan stå emot Guds vrede?

Detta tema upprepas i hela Gamla Testamentet. Urhistoriens mönster går igen. Hos alla profeterna möter vi samma budskap. Guds sändebud varnar folket. Det hade övergivit sin Gud - den Gud som visat dem nåd och barmhärtighet har de trotsat. Därför står domen för dörren. Gång på gång berättar Gamla Testamentet - att skulle vi människor lida som våra gärningar förtjänande så skulle allt vara slut.

Det skulle inte finnas något hopp. Ondskan skulle kulminera och leda till död och undergång. Det kunde tagit slut! Men - och där kommer vi in i dagens läsning. Gud lovar Noa och hans söner, att aldrig någonsin skall de hända att jordens alla varelser skall utplånas. Regnbågen är tecknet för dem som håller detta förbund. Liksom Gud räddade Noa skall han rädda dem som låter sig räddas.

Floden var inte slutet. Domarna som uttalas över folket i gamla testamentet leder alltid fram till att en rest lämnas. Gud håller sitt löfte.

Det paradoxala är därför att också dessa berättelser om ondskans rättmätiga straff till sist blir en tröstefull läsning. För en sak är säker - när människor ibland uppgivet säger att de inte kan tro på Gud - så skildrar Bibeln att Gud vill tro på människan. Han vill rädda - han vill inte förgöra. Så blir berättelsen om Noa med allt sitt allvar och med alla sina varningar ett hoppets budskap. Noa visar oss att det finns för den som vill vandra med Gud. Gud kan bevekas. Hans vrede kan stillas när människor vaknar upp och vänder sig till Gud och ber om förbarmande.

Vi läser att Gud räddade Noa vid domens rand. Så blir Noa blir bäraren av hopp - mitt i kaoset står han som en förmedlare av hopp, till en ny början och en ny framtid. Noa skiljer sig från mängden och beskrivs som rättfärdig, som en som lever i gemenskap med Gud och gör det Herren befaller. Därför för Gud honom i säkerhet tillsammans med hans familj och de räddade djuren i arken. Regnbågens tecken skall till tidens slut påminna om Guds rättfärdighet och trofasthet. "Den är tecknet för förbundet jag instiftar min båge ställer jag bland molnen ... och när jag ser den skall jag tänka på det eviga förbundet", säger Herren.

"Gud räddar de sina, även om det bara är en liten rest kvar - det lär vi oss i dag. Men den resten är början till det nya. Det är den djupa innebörden i Noa-berättelsen. Detta som vi läste i dag att Gud lovar att aldrig mer släppa kaosmakterna lösa över mänskligheten i syfte att utplåna den.

När kaosmakterna nästa gång verkligen släpps lösa är det Gud själv som drabbas när Gud för att rädda sin skapelse sänder sin son Jesus Kristus för att försona världens synd och skuld. Honom drabbade alla ondska för att vi ska få leva för evigt

Gud har inte övergett eller glömt oss. Noas räddning pekar fram mot Jesus och frälsningen i honom. Han är vår framtid och vårt hopp - i hans kyrka finns en ark som inte kan gå under utan för oss till frälsningens hamn - när Gud skapar allting nytt.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida