Palmsöndagen Matt/Mark/Luk.serien Matt 21:1-11 par. 2009

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Vi har ännu en gång läst berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. Det är nog ingen överdrift att säga, att det är en av Nya Testamentets kändaste episoder. Men vi ska närma oss berättelsen på ett lite annorlunda sätt i dag genom att tänka på människorna som hyllade Jesus och deras förhållande till honom.

Säkert var det så, att många av dem som hälsade honom som kung, verkligen var människor som trodde på honom och ville följa honom. Men det var säkert också så, att många rycktes med i hänförelsen och stämde in i Hosiannaropen eftersom alla andra gjorde det. När de andra ropade Hosianna, ropade de också.

Det stora flertalet som hyllade Jesus var säkert på väg upp till templet, de var pilgrimer som kommit för att fira påsk i Jerusalem. De var på väg att hämta sitt påskalamm som skulle slaktas i templet. De följde de fäderneärvda traditionerna och vad som stod skrivet i Mose lag.

Nu hände det som de kanske hört hos profeten. Ända sedan de var barn. En dag skulle Messias komma till Jerusalem ridande på en åsna. Tänk om nu Jesus var denne Messias, som de längtat efter. Vad som rörde sig människornas inre än naturligtvis omöjligt att veta. Säkert fanns där människor av olika slag. Hur allvarligt menat deras pilgrimsvandring var, skulle visa sig när de kom fram till templet.

Där fanns många olika förgårdar, en del stannade kvar i dessa, andra gick vidare in så långt det var tillåtet enligt den stränga uppdelningen som rådde på den tiden. In i det heliga fick t ex bara prästerna gå, och in i det allra heligaste gick bara översteprästen en gång om året.

Detta med de olika förgårdarna, där många blev kvar, kan hjälpa oss att förstå hur vi människor också är olika i vårt förhållande till Jesus. Inte i det yttre, utan i vårt inre, i vårt hjärtas inställning. För jag tror man kan säga, att många människor också lever i kristendomens förgårdar, trots att man är med i lovsångskören och gärna hyllar Jesus. Men många går aldrig riktigt ända in till det heliga trots att inga hinder finns för oss. Jesus har brutit ner alla skiljemurar. Vi är alla bjudna in i det allra heligaste.

När Jesus dog på korset rämnade draperiet eller förlåten in i det allra heligaste i Jerusalems tempel. Vägen in är öppen för alla. Vägen hem till Gud är inte stängd eller blockerad.

Alla kan komma, hela vägen, men trots detta dröjer många liksom kvar i förgårdarna. Skälen kan vara många, alltifrån rädsla eller slentrian. Eller man vill vågar helt enkelt inte gå vidare. Det är bäst att vara försiktig. Det sorgliga med detta, som vi kan kalla förgårdskristendom, är att där kan man stanna hela livet. Man lever nära sanningen och hyllar Jesus gärna och uppriktigt, men man dröjer liksom på avstånd med att ta de sista stegen. Också den som verkligen en gång levt i det heliga löper risken att halka efter, att på nytt hamna i förgården. Man kan t ex tidigare i sitt liv i många år levt i kyrkan och gått dit regelbundet, men så hände något och man kom bort och slutade gå varje söndag, till slut bli man mer och mer borta, och kvar är endast något enstaka gudstjänstbesök, men det behöver inte faktiskt ens vara så.

Man kan gå till kyrkan varenda söndag och ändå och ändå i realiteten leva i förgården. För det allvarligaste av allt om vi tänker på detta är att det i det yttre ofta inte märks någon skillnad mellan förgårdskristendom och att ha gått hela vägen in i det heligaste och lämnat över sitt liv till Gud, men i det inre är skillnaden enorm. I förgården lever man på en kraft, där ror man sin båt med egna åror - i det heliga fångas man upp av Andens vind. Vi måste våga, falla i den levande Gudens händer och hissa våra segel, för att använda en annan bild. I förhållande till den stora massan likgiltiga har naturligtvis en människa som lever kvar i förgården ett stort försprång, det allvarliga är att stanna kvar där.

Vi kan alltså hålla kristendomen för sann, vi kan sjunga Halleluja med allt folket, men ändå inte leva i trons levande gemenskap och kraft. Vi måste gå in i det heliga med allvar, genom att avgöra oss och överlämna oss till honom som Gud sände till vår frälsning.

Många dröjer, hela tiden lika välvilliga, utan att någonsin ta det avgörande steget och öppna sig för Herren när han drog in sin kyrka, söndag efter söndag, gudstjänst efter gudstjänst. I dag är du kallad. Kristus är här i sin kyrka. Även om du tidigare lämnat ditt liv till honom, vill han att du avgör dig igen. Han vill höra dig säga: "Jag vill höra till dig. Jag vill bo i det heliga och vill att du ska leda mig och vara Herre i mitt liv.

Ta Herre mina synder, ta hand om min tveksamhet och min osäkerhet. Hjälp mig Herre, att inte fastna i förgården utan gå hela vägen fram till dig men mina synder och misslyckanden. Jag vill följa dig och leva av ditt ord. Hjälp mig att inte fastna i förgården utan dra mig in i det heliga, där du är Herre och Mästare."

För stannar vi kvar på avstånd, har han ingen möjlighet, att leda oss i allt. Vi tar bara emot smulor av det bröd som kommer ner från himmelen. Den söndag du Gud hade något särskilt att säga dig, stod din plats tom. Den dag då han ville ge dig någonting särskilt var du inte där. När han kom för att förlåta och omskapa dig, dolde du din synd för honom.

Därför blir vår vandring i denna värd så ostadig. Allt blir lämnat åt tillfälligheter och omständigheter. Kristus vann livet tillbaka för oss, och befriade oss från tillfälligheter och omständigheter. Han kom för att göra oss fria, att leda oss genom livets alla svårigheter, och stå med oss i livets kamp.

I dag börjar Stilla veckan på nytt. Kristus drar in i sin kyrka. Vi ska nu följa honom dag för dag för att lära och förstå hur han bröt en väg genom lidande och smärta hela vägen hem till Gud. Han vann för oss, och det är för att ge oss den gåvan han drar in sin kyrka. Den tragiska sanningen om folkskaran den gången, var ju att när Långfredagen kom led Jesus ensam. Lovsångsropen som skallat hade tystnat. Gud give att vi inte sviker Jesus den här veckan. Där vid hans kors i Långfredagens gudstjänster vill han på nytt upprätta sitt förbund med oss.

Vi är pilgrimer precis som folket som mötte honom i Jerusalem. Han gläds över våra Hosiannarop och vår bön om nåd hjälp och ledning. Han vill att vi följer honom i tro och lydnad, hela vägen, att vi inte stannar i förgårdarna, utan frimodigt går med honom hela vägen i det heliga. Ja, Herre välsigne dig och ditt påskfirande detta år.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida