Påskdagen Matt/Mark/Luk/Joh.serien Matt 28:1-20 par. 1991

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Det är uppenbart att händelserna på påskmorgonen kom fullständigt överraskande för dem som följt Jesus. Ingen förmår till en början att fatta det underbara som har hänt. I det stycke av Guds ord vi läste i dag mötte vi några av kvinnorna häpenhet, ja rädsla över hur de skulle hantera det märkliga som ägt rum.

Med alla påskberättelserna för ögonen får vi en målande skildring av det som hände. Det vekar som om allt följer slag i slag. Fler och fler kommer till graven. Det underbara ryktet sprider sig. Jesu grav är tom! Änglar har förkunnat hans uppståndelse. Han har visat sig! Gå upp till Galiléen, där skall han möta sina trogna!

Herren lever!

Alla vittnar om samma sak, fast på olika sätt. Ingen har upplevt hela händelseförloppet, men alla vittnar samstämt: Jesu grav är tom! Han lever!

Med alla dessa vittnesbörd för ögonen har vi möjlighet att uppleva hela häpenheten, all uppståndelse, all förvirring på påskmorgonen när det underbara budskapet sprider sig. Därför kan vi också förstå den överväldigande glädjen som spred sig när till slut hans lärjungar och vänner "genom säkra bevis" visade sig att deras Mästare lever.

Egentligen borde ju inte Jesu lärjungar och kvinnorna ha blivit så överraskade av vad som hände på Påskmorgonen. Jesus hade ju så många gånger försökt förklara för dem, att han på tredje dagen skulle uppstå igen. Men det hade varit omöjligt för dem att förstå. Trots att de levt som länge med Jesus var detta för mäktigt.

Deras beteende vid Jesus gripande och korsfästelse vittnar inte heller på något sätt om att de vågade hoppas på att Jesus skulle uppstå igen. Nej, vi läser i stället att de uppriktigt och innerligt sörjde en älskad vän. Kvinnorna som gick till graven gick för att hedra sin döde Mästare som så oförklarligt lämnat dem.

Nej, det märkligaste vittnesbördet som möter oss var att det var motståndarna som kom i håg Jesu ord. De hade garderat sig för alla eventualiteter genom att försegla graven och placera ut en vaktstyrka, så ingen skulle komma och stjäla Jesu kropp och sprida ut falska rykten om att han hade uppstått igen.

Men påskmorgonens händelser kullkastade alla tankar och spekulationer och skingrade till slut alla tvivel och funderingar. Den förseglade graven var tom. Ingen kunde förneka det. Vem som helst kunde gå dit och se det. Stenen var bortvältrad och de vaktande soldaterna slagna till marken av bävan och förskräckelse. Man talade om en jordbävning. Det som hade skett överraskade alla. Den tomma graven stod där som ett vittnesbörd om att något enastående hade hänt.

Det är påfallande att ingen förnekar att graven verkligen var tom, inte ens Jesu fiender. När vaktstyrkan till slut repar mod och rapporterar vad de sett med egna ögon var det ingen som ifrågasatte deras uppgifter.

Men medan lärjungarna och kvinnorna långsamt börjar förstå vad den tomma graven betydde var motståndarna snart i färd med att sprida ut rykten för att bortförklara det som skett. Medan Herren, som revolutionerat världskeendet visade sig och uppenbarade sig för apostlarna var översteprästerna i färd med att muta vakterna, för att få sin version av vad som skett spridd bland folket. De som vaktat graven fick stränga order att ihärdigt förklara att graven var tom p.g.a. att de hade somnat och att lärjungarna hade kommit och stulit kroppen medan de sovit. Ryktet låter bestickande, och har i alla tider tilltalat människor som inte vill tro.

Vi läser ju att t.o.m. några av Jesu efterföljare trodde detsamma i början innan de förstod var som verkligen hänt. Det berättas ju om Maria att hon först trodde att trädgårdsvakten burit bort kroppen. I sin bedrövelse utbrister hon: "De har flyttat bort min herre, och jag vet inte vad de har lagt honom."

Men kvinnorna och apostlarna blev övertygade om att Herren verkligen levde. Ingen hade lyft bort honom ur den förseglade graven. Han hade verkligen uppstått - det fick de skåda med egna ögon samtidigt som de som dödat Jesus ihärdigt insisterade på sin förklaring. Men det är inte så lätt att ljuga. Ett sant vittnesmål skall ju stämma överens i sina olika delar. Och skärskådar man soldaternas påstående finner vi hur motsägelsefullt och orimligt det låter.

Soldaterna fick ju löfte om att ingen bestraffning skulle drabba dem, bara de spred ut ryktet att lärjungarna stulit kroppen medan de sov. Men då har man alla anledning att fråga sig: Hur kan sovande människor veta, vilka som till äventyrs vältrat bort den stora stenen och stulit kroppen. Och om de inte sov - varför hindrade de inte tjuvarna.

Det brister i logiken. Antagligen förstod man det. Men det var den bästa förklaringen man kunde ta till. Olyckan var redan skedd, och ryktet låter ju bestickande.

När man tänker på det kan man vara förvånad att samma tankegångar kan man stöta på ännu i dag. Men den som inte vill utmanas av påskbudskapet vill gärna ha bevis för sin otro. Den tomma gravens faktum måste än i dag bortförklaras, annars kanske man ju blir en kristen!

Alla Jesu vänner hade till en början svårt att tro på det underbara men blev till slut övertygade av själva faktum. Att följa kvinnorna och lärjungarna den första påskdagen är mycket lärorikt. Med alla vittnesbörden för ögonen har vi möjlighet att se hur deras rädsla vändes i glädje.

Det går inte att ta miste på att ju mer de fick höra och se ju starkare blev deras förvissning om att Jesus verkligen levde. Till slut fick de bekräftelse: Herren visade sig själv för dem. Deras första rädsla och obenägenhet att tro visar att det inte var fromma förhoppningar som gjorde dem benägna att se syner och tro på rykten. De var precis lika obenägna att tro på syner som vilken s.k. modern människa som helst. De hade lika svårt att tro som någon annan att en korsfäst människa vars sida blivit genomborrad av en lans skulle kunna få liv igen.

Alla deras ord och handlingar visar att de var verklighetsmänniskor, men just detta gjorde också att de blev övertygade av verkligheten och sedan kunde säga: "Herren är verkligen uppstånden från de döda. Vi kan alla vittna om det."

Låt oss tänka på den modlösa apostlaskaran på Långfredagen. De elva, blev efter påskens händelser förvandlade till en skara stridsman som med sina liv beseglade sin predikan om Jesu uppståndelse.

Redan i Jerusalem blev snart några fängslade för att de förkunnade att Jesus uppstått ur graven. Jakob och diakonen Stefanos blev inom kort dödade för att de predikade detta. Ja, alla Jesu apostlar, utom Johannes led sedermera martyrdöden för att de var trogna sina levande Herre. De kunde inte förneka vad de själva sett och hört! Kristi uppståndelse och den tomma gravens faktum förändrade allt för dem.

Jesus lever, han är inte död, det var budskapet som lärjungarna ville förkunna för alla människor: "För lika säkert som Jesus har dött och uppstått lika säkert skall Gud genom Jesus föra fram de som avsomna tillsammans med honom."

Dödens bojor är sprängda. Det är den tomma gravens predikan. Världens synd och bortvändhet från Gud är försonad, döden kan inte längre hålla dem kvar sina klor som sätter sin tro och sitt hopp till Frälsaren. För dödens makt kommer av synden. Synden är utplånad. Livet skall segra! Jesu grav var tom. De kunde alla se med egna ögon. Och har det hänt en gång kan det hända igen!

Ja, Jesu grav var tom. Frågan är nu vilka slutsatser vi drar av detta. Frågan är om vi som motståndarna försöker bortförklara faktum eller som hans lärjungar d.v.s. låter Jesus själv övertyga oss att han lever.

Han stämde möte med de sina i Galiléen. Med oss stämmer han möte hör i sin kyrka, där han lovat att möta oss genom sitt ord och i de hela sakramenten. När vi bryter nattvardens börd är han mitt ibland oss och ger oss sin seger.

Så kan också vi möta den uppståndne och låta honom förvandla och omskapa oss efter sin vilja. Han räcker över oss till var och en av oss, det som han vann för oss: syndernas förlåtelse, liv och salighet. Den gåvan är din om du vill ta emot den!

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida