Sexagesima 1 årg Luk 8:4-15 2000

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Ett rätt ord i en god jord. Ja, så enkelt skulle man kunna sammanfatta den målande och talande liknelsen som vi fått lyssna till idag. Ett rätt ord och en god jord är vad som behövs för att trons liv skall växa hos oss. Det är med detta liv som med allt annat växande. För att det ska bli frukt fordras ett fullviktigt korn och en god jordmån.

Det kan alltså finnas två helt olika orsaker till att växten misslyckas d.v.s. att det inte blir någon frukt, eller om vi ser till detta sammanhang, att vi går miste om det liv som Gud vill plantera hos oss.

Det kan dels vara att den säd som sås ut inte är den rätta, att vi inte använder det fullviktiga och fullvärdiga utsädet som Gud har gett oss utan att det är hopblandat med slösäd. Men den andra orsaken är lika möjlig. Jorden, där säden planteras är undermålig eller inte rätt bearbetad.

Det sägs egentligen inte så mycket om utsädet i liknelsen eller i förklaringen. Jesus säger kort och gott: "Utsädet är Guds ord." Det är egentligen allt som skulle behöva sägas, men vi har all anledning att fundera över om det verkligen förhåller sig så alltid. Hur det med det som förkunnas och predikas i våra kyrkor? Är det det fullvärdiga utsädet, som är grundat i den Heliga Skrift, det Ord, som Gud har uppenbarat genom sina heliga profeters, apostlars och evangelisters mun.

Inget annat ord kan frambringa den frukt som Gud vill se ibland oss. Det är det Ord, som kommer från Gud, det ord i vilket Gud uppenbarat sin vilja och sina avsikter, som skall sås ut och ingenting annat. Det ord som är fyllt med liv. Att lägga till någonting är som att lägga in en näve ogräs eller undermålig slösäd för att dryga ut utsädet för att det ska de mera ut.

Guds ord är det fullviktiga utsädet, som kommer längst och inte dalar på vägen. Varje korn är ett frö med hela den himmelska härligheten. Inget annat utsäde kan bära den frukten. Att så mycket välmenande kyrkligt arbete bär så lite frukt beror säkert på att det som sås ut inte håller måttet. Utsädet blir så lätt uppblandat eller än värre, man tror att man kan framställa ett bättre utsäde genom att man kan manipulera och förändra det. (Kanske många av våra teologiska fakulteter blivit som forskningsanstalter för genmanipulation, som misslyckats. I vilket fall som helst är det svårt att känna igen mycket av utsädet som produceras där och som till och med de som bestämmer i kyrkan som det enda rätta!)

Det är lätt att tro att vi kan "förädla" säden efter nutidens behov och anpassa den eller blanda upp den man vad vi tycker skulle kunna vara bra och som passar i vår tid.

Nog kan säden se likadan ut på utsidan - men frukten blir en annan eller uteblir helt. Men resultatet av all möda beror också på jordmånen. I liknelsen slösas det med säden, den faller överallt.

Jesus talar om hur det blir mottaget på olika sätt hos olika människor, men det kan också vara en nyttig tankeställare på hur du och jag kan vara inför ordet vid olika tillfällen - som jorden vid en vägkant, eller som en berghäll, eller åker med tistlar eller som en god och bördig jord.

När ordet liksom studsar och inte slår rot - då är vi vägkantens människor. Det blir nertrampat och fördärvat och himmelens fåglar äter snabbt upp det. På hjärtats alltfarsväg spolas intrycken snabbt bort. Man hörde, men egentligen inte - det blev ingenting kvar. Kanske det också är en bild av förhärdelsen, hur en människa liksom kan stålsätta sig Gud. "Jag skall inte låta mig påverkas."

Men Jesus säger också att ett människohjärta kan vara likt en berghäll eller som det hette förr en stengrund. Där kan det verkligen växa i den tunna jorden. Ja, där växer det fort, där är det varmast i det tunna jordlagret ovanpå hällen.
Att vara en sådan människa är en farlig risk. Det växer ju, men det blir ändå ingenting av det. Det spirar fort men torkar bort och dör lika snabbt. Det är något djupt tragiskt över det hela. Det började ju bra. Men livet måste vårdas. Stengrunden sprängas sönder och liksom man i gamla tider hackade och sopade runt åkerns alla stenar, måste kornen ner i den goda jorden annars dör de. Att trons liv en gång har grott hos oss är alltås ingen garanti att det blir frukt. Trons måste vårdas för att vi ska förbli vid liv.

Men det bästa av utsäde kan också kvävas om jorden inte är rensad. Ogräset kan kväva en riklig sådd. Det lär oss Jesus också i dag. Det kan också där se lovande ut i början men ogräset segrar om där inte gallras och rensas i tid. Så kan det se ut i ett människohjärta säger Jesus. Vad han talar om är vardagens alla bestyr, kanske jäktet och stressen, men också vår självupptagenhet, rikedomen och nöjen. Allt detta kan kväva det goda som planterats i oss. Liksom en tistelblomma kan vara skön och vacker i jämförelse med det enkla anspråkslösa axet, kan vi människor bedras att se till det som blommor och ser vackert ut i denna värld. Men axet bär frukt - tisteln vissnar ner och dör.

Men det finns också människor som blir som den goda jorden genom Guds ansträngning. Gud arbetar med oss, vi som många gånger kan vara hårda som en vägkant, ytliga som den tunna jorden på berghällen eller fördärvade av ogräs. Han söker oss med sina skickelser för att om möjligt förvandla och bryta igenom den hårda ytan innan förhärdelsen gör det omöjligt, han söker plöja igenom och nå ned till den goda jorden som trots allt kan finnas därunder.

Men också berghällens människor arbetar Gud med. Kanske vi vågar citera profeten Jeremia, där Gud säger: "Är inte mitt ord som eld, säger Herren, och likt en hammare som krossar klippor." För människor kan det verka omöjligt - men för Gud allting möjligt. Även berghälls- och stengrundsmänniskor har kommit till insikt. Och tistlarna, som blommar så grant. Människor kan genom Guds kallelser, genomskåda den bedrägliga skönheten, och stanna upp sina liv och ställa livets verkliga fråga: Vad består när allt annat förgår?

För den goda jorden, den finns hos oss när vi förstår att skall vi bestå inför Gud måste vi vara öppna för hans ord och vårda det. Då måste vi låta det "trösta, lära, förmana och varna oss." Det är en människa som sträcker sig mot sin Gud och som förundrat säger:
Jag är som en hård vägkant: Plöj du igenom den och bearbeta mig!
Jag är som en berghäll. Bryt igenom allt motstånd, spräng mitt stenhjärta, så att det som du sår ut består!
Jag är som en tistelåker: Hugg av dess rötter så att ditt ord får den plats i mitt liv det ska ha.

Ja, så ser den goda jorden ut. Så blir den till. Så bär ett rätt ord frukt till evigt liv också hos dig och mig. Guds under är det.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida