Tacksägelsedagen 2 årg Matt 15:29-31 2010

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

"De prisade Israels Gud." Så slutar vår evangelieläsning i dag på Tacksägelsedagen. Lama, blinda, lytta, stumma och många andra sjukdomsdrabbade och hela folket sjunger lovsång. De hade varit med om något de aldrig upplevt förut. De hade mött Jesus. Och där Jesus gick fram hände ofattbara, underbara saker.

De som inte sett något hopp i en till synes hopplös situation fick livet åter. Det är inte svårt att leva sig in i deras glädje - det vet var och en som upplevt ett tillfrisknande eller oron inför ett besked efter en undersökning och fått ett positivt besked vet vad det innebär att få livet åter.

Lättnaden fyller hjärtat. Vi hyllar Gud, den Gud som låter livet välla fram på nytt. Var och en som upplevt hur bekymmer vikt undan, hur en ny väg öppnade sig, sjunger med folket vid Genesaretssjön en ny sång, i en ny tonart av glädje och jubel. För mina vänner, det som hände där Jesus gick fram var ett förebud av det som skall komma vid tidens slut I Jesus hade Guds rike kommet i världen och människor föddes till ett nytt liv och nytt hopp. Varje läkedomsunder var och är ett tecken på att något nytt är i antågande. Jesus förbarmade sig, han såg den mänskliga nöden, han ömkade sig över oss människor.

Det han undervisade om och det han gjorde var ett. Han hade kommit från Gud för att rädda oss tillbaka: "När han såg folkskarorna fylldes han av medlidande för dem, för de var illa medfarna och hjälplösa", som Matteus skriver lite tidigare i sitt evangelium. Frälsningen handlar om upprättelse och räddning för hela människan, till ande, själ och kropp. Gud vill skapa nytt, han vill hela oss och föra oss tillbaka till det paradis vi skapades för, utan sjukdom, lidande och död. Det är så vi ska förstå det underbara som hände när människor i nöd möter Jesus. Jesus visade att frälsningen inte bara är ord utan en konkret verklighet. En del får uppleva under redan här - men alla, ja bokstavligt talat alla, som kommer till honom får uppleva samma helande vid frälsningens port och vi tar steget in i Guds eviga rike.

Mina vänner, i himmelen finns funktionshinder, ingen cancer, ingen stroke, ingen MS, ingen död. I bibelns näst sista kapitel ser Johannes in i framtiden, in i själva himmelen: "Gud själv skall vara hos dem, och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta." (Upp 21:3-4)

Till Jesus får vi nu liksom folket vid Gennesaret, med vår längtan efter det fullkomliga livet. Vi får komma med våra sjukdomar, våra sorger och bekymmer , det som kommer i vår väg i den ofullkomliga tillvaron. Hos honom finns frälsningen och han tänder hopp och förväntan på att hans löften skall infrias. Vi kan få uppleva hans omedelbara ingripande - men vi får också lära oss att vänta i tro på vår förlossning och alltings fullkomning. Folket där vid Galileiska sjön sjöng trons och tacksamhetens lovsång efter mötet med Jesus. Det kände i Jesus igen sin Gud - Israels Gud. Den Gud som deras fäder tjänat, som uppenbarat sig och gripit in som räddat och benådat i forna dagar. Guds rike hade kommit dem nära.

När de första kristna efter Jesu död och uppståndelse skulle formulera sina böner var det just detta som uttrycktes. Gud, historiens Gud, Israels Gud, hade gripit in för att rädda och upprätta. Jesus var Kristus, Guds egen Son, som han kommit i världen. Han var Gud bland oss människor, här hos oss i all vår nöd och vår smärta. Nåd över nåd - Guds frälsning hade blivit synligt: Gud på jorden - med himmelrikes alla skatter. Med frälsning, liv, frid, hälsa som ett förebud om det som ska komma vid tidens slut.

I en bön i en av de allra äldsta bevarade fornkyrkliga böckerna Didache (som man kan hitta i slutet av vår psalmbok på de hårda bladen) heter det "Vi tackar dig, helige Fader, för ditt namn, som du har låtit bo i våra hjärtan, för kunskapen tron och odödligheten som du låtit oss lära känna genom Jesus din tjänare."

Det betyder vissheten att något nytt har kommit. Hans liv förvandlar vårt liv - i kraften av hans uppståndelse ska vi leva om vi än dör. Denna insikt denna erfarenhet, odödligheten låter Gud bo i våra hjärtan. Ur detta strömmar lovsång fram. Ja, " vi tackar dig, helige Fader, för ditt namn, som du har låtit bo i våra hjärtan, för kunskapen tron och odödligheten som du låtit oss lära känna genom Jesus din tjänare." "Och de prisade Israels Gud." Det är en återklang av den lovsång, vi läste om i episteln i dag i själva himmelen, där de fyra väsendena och de tjugofyra äldste evigt lovsjunger honom "som var och som är och som skall komma." Den sången stämmer vi in i i nattvardsmässan, i tacksamhetens måltid, där allt knyts samman i himmelen på jorden, där livet från Kristus strömmar mot oss och helar oss. Vi förenas med alla trogna i alla tider, med hela den himmelska härskaran och prisar Gud och sjunger: Helig, helig, helig, Herren Sebaot.

Ibland kallas nattvarden för odödlighetens läkemedel. Den är medicin mot själva döden, du får höra att Kristi kropp och blod bevarar dig till evigt liv. När vi människor förstått vad Gud har gjort genom Jesus och att det nya livet räcks över till oss i nattvarden då kan lovsången inte tystna. Då prisar vi Israels Gud. Hela vår gudstjänst i dag vill vara en sådan hyllning För en av kyrkans viktigaste uppgifter att hålla lovsången levande som vi gör i dag med tacksägelse och tillbedjan. Lovsången skall aldrig och får aldrig upphöra.

Genom vår lovsång och tillbedjan vittnar vi för världen om vem Jesus är och vad vi funnit i honom och vad vi väntar på. Ja, "du vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten" i evigheternas evighet. Kom och smaka och ta emot det liv som Jesus vill räcka till dig i dag.

AMEN

Till Predikobiblioteket Till Yngve Kalins hemsida