|
Läs mer i I arkivet för Noterat
Söndagen den 16 jan 2011 kl. 17.00
"Ett nytt steg i katolska kyrkans historia."
I går kom det officiella uttalandet. I samband med prästvigningen av tre engelska anglikanska biskopar tillkännagav Troskongregationen i Rom att " The Personal Ordinariate of Our Lady of Walsingham," eller på svenska ordinariatet, för de anglikaner som med bevarande av många av sina egna traditioner önskar förening med den romersk-katolska kyrkan, officiellt hade inrättats. I november 2009 utfärdade påven Benedict en Anglikansk konstitution (Anglicanorum coetibus) som möjliggjorde välkomnandet av forna anglikaner i en icke territoriell stiftsliknande struktur eller juristdiktion. Nu är det på plats.
Ärkebiskopen av Westminster Vincent Nichols, katolska kyrkans överhuvud i England och Wales kallade gårdagens dekret och prästvigningen av de tre före detta, men ännu i tjänst, anglikanska biskoparna för "en unik händelse och ett nytt steg i den romersk-katolska kyrkans historia."
Prästvigningen, som föregåtts av diakonvigning, av Andrew Burhman, Keith Newton och John Broadhurst var det första steget. I vår kommer detta att följas av prästvigning av ytterligare minst två pensionerade biskopar och sedan reordination av ca 50 präster som nu förbereds att bli präster inom ordinariatet.
I går tillkännagavs också att påven utnämnt Keith Newton, som ordinarius för den nya ordningen. Redan i det ursprungliga dekretet slogs fast att ingen gift präst kan iklädas biskopsämbetet, men att detta inte är något hinder för präster.
Det finns all anledning att följa utvecklingen i England. Det som inträffade är utan tvekan en historisk händelse vars konsekvenser är svåra att överblicka. Ordinariatet kan bli en historisk parantes och en övergångslösning.
Men faktum kvarstår: Omorienteringen i Rom för att finna en väg att bistå och ta ansvar för grupper av katolsk tro inom andra samfund är i sig själv historisk och visar på att nya vindar blåser i Rom. Det ger hopp för många, som har svårt att känna igen sig i sina egna samfund när den moderna teologin och nyprotestantism ödelägger deras kyrkor.
|