Storbrittaniens  flagga
In English, please!

Svensk pastoraltidskrift

Kyrkomötet 2006 - En klargörande reform

SPT:s ansvarige utgivare Yngve Kalin, Hyssna tjänstgjorde vid de senaste kyrkomötet som ersättare för Berit Simonsson, Henån i gruppen Frimodig kyrka. Yngve Kalin var tidigare ordinarie ledamot under två mandatperioder och reflekterar här över sin iakttagelser från sitt inhopp. Hans slutsats är "avståndet till vardagsarbetet hemma i församlingen aldrig har upplevts större."

Kyrkomötet 2006 har avslutats. Ingen annan kyrka i hela världen utom den Svenska kyrkan har en beslutsordning där samhällets politiska partier i praktiken har tagit över kyrkans beslutsorgan och att dessa partier och inte kyrkans församlingar är basen för den kyrkliga demokratin. I framtiden görs inga försök att dölja detta. Nu ska alla ledamöter förses med partibeteckning vid sidan av sitt namn. Det skall slå igenom över hela linjen, i alla styrelser och nämnder. Det är en klargörande reform. Det visar precis hur det är. Svenska kyrkan är unik i sitt sätt att fatta beslut. Den är nu en demokratisk folkkyrka och omvandlingen fortsätter steg för steg. Det står alltmera klart att det finns bara symboliska rester kvar av den dubbla ansvarslinjen. Den balans som rådde, mellan utövandet av kyrkans läroämbete och församlingarnas självstyre, har satts ur spel.

Ingen annan historisk och episkopal kyrka i hela världen har reducerat läroämbetets roll på det sätt som skett i Sverige, att det underställts den politiska makten. I sin ämbetsutövning är biskoparna omgiva av politiskt valda kontrollanter. Så är det i Läronämnden, i Domkapitlet, i Stiftsstyrelsen. Prästerna är numera lokalanställda och många kyrkonämnder tolkar arbetsgivaransvaret också som ett arbetsledaransvar. De tafatta skrivningar som gjordes vid tillskapandet av kyrkoordningen att upprätthålla ansvarsfördelningen mellan kyrkans ämbete och församlingarnas självstyre har visat sig verkningslösa.

Paradoxen är att när nu det nya kyrkomötet tar beslut med teologiska förtecken så hänvisas ofta till biskoparna och läronämnden. De stöder det nya, de har inga invändningar. Det tydligaste exemplet var beslutet förra året med införandet av ordningen med kyrklig välsignelse av registrerade partnerskap. Det upprepades i år vad gäller den ekumeniska överenskommelsen med Svenska Missionskyrkan. Men egentligen blir detta ett slags cirkelresonemang. Biskoparna är ju de facto tillsatta av dem som legitimerar besluten och skulle aldrig ha valts om de inte deklarerat att de stöder nyordningen. De senaste utfrågningarna av biskopskandidaterna stöder detta påstående. För att göra karriär i kyrkan måste man vara fullständigt kongruent med den rådande majoritetsuppfattningen.

Diskussionen om införandet av partibeteckningar var klargörande. Lars-Gunnar Frisk från den Partipolitiskt obundna gruppen ville inte ha partibeteckningar eftersom han menade de saknar relevans i detta sammanhang. Men i sitt anförande lyckades han förolämpa de politiska grupperna så till den milda grad att nästan alla gruppledare kände sig manade att gå i svaromål. De menade att partierna, öppet och ärligt fullgjorde sin uppgift och tog sitt ansvar för kyrkan helt i enlighet med det regelsystem som råder. Ingen ledamot ska behöva anklagas för detta!

De har naturligtvis rätt. Det går inte att kritisera grupper och ifrågasätta enskilda ledamöter för att de deltager i arbete på de villkor som råder. Kritiken av en partipolitiserad kyrka måste ske genom en kritik av Kyrkordningen som sådan.

Efter fyra års frånvaro i kyrkomötet fick jag återigen bekräftelse på detta. Kyrkomötet består av en samling människor med skiftande erfarenheter, som fungerar tillsammans med både stor vänskap och stundtals meningsfulla debatter och en skicklig organisation. Många vänliga ord uttrycks i korridorerna och tankar utbyts. Det är inte det som är problemet. Det råder ett systemfel, och detta gäller hur kyrkomötet är konstituerat och hur beslut fattas.

Överenskommelsen med Missionskyrkan är ett bra exempel. Det rådde stor enighet i korridorerna och det framgick också av plenidebatten att överenskommelsen egentligen inte var färdig för beslut. Många frågor är ännu inte utredda, också tunga teologiska och pastorala frågor om dopsyn och doppraxis och förhållandet till tidigare ekumeniska förpliktelser genom Borgåöverenskommelsen. Men kyrkomötets grupper bekräftade av biskoparna hade bestämt sig på förhand. Detta är den väg Svenska kyrkan bör gå – problemen får lösas efterhand! Det finns en aningslöshet som oroar och som bottnar i en bristande självbild, som ibland tar sig uttryck i något som kan likna panikreaktioner av rädsla att tappa initiativet.

Kyrkomötet beställde t.ex. en liten bok för att positivt belysa de kvinnliga prästernas insats under 50 år i Svenska kyrkan. Ett jubileumsfirande förbereds år 2008 för att fira reformen 1958. Det kyrkomötets majoritet kanske inte reflekterade över är att man med jubileer inte alltid uppnår det man önskar. Den mediala genomslagskraften består ju knappast i att Svenska kyrkan haft kvinnliga präster i snart 50 år utan det faktum att det finns grupper inom kyrkan som fortfarande avvisar ordningen. Plenidebatten avslöjade övertydligt hur känslig frågan fortfarande är och vilka känslostormar som kan eldas upp .

Två konstruktiva beslut fattades: 200 miljoner kronor skall nästa år återföras till församlingarna eftersom mer pengar än beräknats strömmat in till den nationella nivån. Det är knappt 30 kr per kyrkomedlem och det gäller nu för varje församling att snabbt reflektera över hur detta kan användas lokalt t.ex. i en missionssatsning och inkomma med en ansökan till stiften! Det blir också en satsning på Den stora julhandboken – ett offensivt försök att nå ut till alla kyrkotillhöriga - på samma sätt som en gång med Lilla och Stora boken.

Frågestunden med möjlighet att ställa frågor till Kyrkostyrelsen var klargörande på två punkter. Den ena gången genom styrelsens tystnad och ointresse att inse vad som håller på att ske genom reformen med prästernas lokalanställning. Det står klart att kyrkostyrelsen inte bevakar frågan om de många utköpen av präster och inte vill se sambandet med Kyrkoordningens bristfälliga bestämmelser.

På frågan om väjningsregeln i regelverket om hur välsignelseakten av samkönade par ska utformas bekräftade styrelsen att en sådan väjningsregel kommer. När ordningen fastställs i december finns där en klar skrivning som skyddar den enskilde prästen (och andra berörda) och gör det möjligt för dem att avstå.

Mitt inhopp på kyrkomötet stärker mig i uppfattningen att Svenska kyrkan håller på att förändras i allt snabbare takt. Det sker genom att kyrkoordningens alla bestämmelser börjat tillämpas och slå igenom fullt ut och genom att personer från den gamla eran håller på att fasas ut. Ämbetslinjen med läroansvar oberoende av de politiska grupperingarna existerar i praktiken inte längre i den Svenska kyrkan.

Den oro vi kände 1999 inför införandet av den nya kyrkordningen har besannats. Vi frågade redan då vem som är subjekt och vem är som objekt i beslutsfattandet? Ingenstans i den nya systemet är en vanlig kyrkotillhörig gudstjänstfirare subjekt eller aktör i regelsystemet. Hon har blivit ett objekt för andras beslut. Vill hon ha inflytande måste hon eller han utöva det genom det invecklade valsystemet genom de s.k. nomineringsgrupperna.

Kyrkomöte betyder numera att det är nomineringsgrupperna som samlas till överläggningar och fattar beslut vart man vill leda kyrkan. Varje ledamot är ansvarig gentemot dem och inte sin församling. Det är inte församlingen som valt henne eller honom som sin representant. Nu döljer man inte längre detta faktum. Det kommer att synas överallt genom partibeteckningen ledamöterna ska bära. På längre sikt var detta säkert det viktigaste beslutet som togs vid årets session.

Avståndet till vardagsarbetet hemma i församlingen har aldrig upplevts större.

 

2006 © Yngve Kalin & Svensk pastoraltidskrift nr 23 - 2006

 

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

Till Svensk pastoraltidskrifts websida

2006-11-10