En ny session av kyrkomötet står för dörren. Mycket har förändrats i kyrkan. När det sammanträdde första gången 1868 efter ståndsriksdagens avskaffande bestod det av 30 präster och 30 lekmän med biskoparna som självskrivna ledamöter. Kyrkomötet skulle uttrycka "en läroståndets och församlingarnas gemensamma tanke", och lyfta ur kyrkofrågorna från "de politiska meningsskiftningar, som alltid växlar i en riksförsamling." (O. Bexell/J. A. Hellström i Kyrkans Liv 1993, s.106, S. Borgehammar red.) Det fanns en insikt att en beslutsordning i kyrkan hade att ta hänsyn till dels förvaltandet av en överlämnad tro, bekännelse och lära och ett legitimt inflytande av församlingarna i handhavandet av Svenska kyrkans angelägenheter.

När man läser detta och jämför med den ordning som gäller i dag där kyrkomötet förvandlas till en polisk arena utan koppling till församlingarna förstår man bakgrunden till Svenska kyrkans gigantiska omvandling. Det är om kontrollen av kyrkomötet slagen har stått och det gäller fortfarande. Men frågan är om det största partiet, Socialdemokraterna, denna gång tar ett steg för mycket. Det kan komma att slå tillbaka.

Politisering – steg för steg
Men först en tillbakablick. Genom en reform 1949 ändrades sammansättningen så att lekmännen fick majoritet och de teologiska fakulteternas självskrivna ledamöter togs bort 1970. En viktig milstolpe passerades. Teologins roll försvagades markant.

Nästa avgörande förändring genomfördes 1982, då kyrkomötet öppet politiserades efter den kyrkokommunala modell, som utvecklats framförallt i städerna på lokalplanet. Valet skedde fortfarande genom ett elektorssystem men antalet ledamöter mer än tredubblades och partigrupperna uppträdde öppet i kyrkomötet vilket innebar att de obundna ledamöter, som trots allt hade valts, såg sig nödsakade att organisera sig i en obunden grupp. Biskoparna fråntogs sin rösträtt men ålades närvaroplikt och eventuell prästerlig representation lämnades till de politiska partierna och grupperingarna att besluta om.

Inga hinder för skilsmässa
Kyrkomötet hade steg för steg förvandlats till ett partipolitiskt forum. När detta hade uppnåtts kunde de otidsenliga banden till staten i formell mening upphöra. Initiativ togs från regeringen och efter överläggningar med de övriga riksdagspartierna ledde det fram till att kyrkomötet biföll nya relationer till staten 1997 och senare fastställdes en Kyrkoordning som ger instrument för fortsatt politisk styrning av kyrkan. Genom införandet av direkta val på alla nivåer behövde partierna inte längre gå "omvägen" genom församlingarna för att få in sina representanter i stiftsfullmäktige och kyrkomöte. I den nya kyrkoordningen finns inte ett oberoende ämbetsansvar över huvud taget kvar utan alla ramar för ämbetsutövningen är konsekvent satta och begränsade av politiskt valda organ.

Svaghetstecken?
Kyrkomötet beslutade förra året följdriktigt att det tydligt skall framgå vilken partigrupp en ledamot tillhör. I handlingarna inför årets kyrkomöte har reformen trätt i kraft. Det görs inte längre något försök att dölja att när Svenska kyrkans angelägenheter skall dryftas är det som socialdemokrater, moderater och centerpartister etc. som man möts för att fatta beslut som genomsyrar hela kyrkans arbete. Församlingarna, men också stiften och den nationella nivån, är nu konsekvent objekt och inte subjekt i den i kristenheten helt unika beslutsordningen.

Man skulle kunna tro att de stora allmänpolitiska partierna skulle känna sig trygga i sin maktposition men en motion till höstens kyrkomöte från två ledande socialdemokrater Levi Bergström och Iréne Pierazzi visar på motsatsen. (KMot 2007:90) Nu skall motståndet mot politiseringen tystas genom att en fyraprocentsregel införs mot eventuella småpartier. Det kommer också att drabba de små allmänpolitiska partierna men är med stor säkerhet också riktad mot dem som reagerat mot kyrkans partipolitisering och bildat oberoende grupperingar och med stora möda registrerat sig, drivit opinionsbildning och lyckats ta sig in i kyrkomötet utan partistöd och partikassor.

Det ska bli intressant att se om socialdemokraterna denna gång spänt bågen för hårt. Det system man drev igenom med direkta val på alla nivåer öppnade dörren för Sverigedemokraterna att få en plattform i kyrkomötet. Utspelet kan tolkas som ett sätt att i efterhand reparera skadan, men i uppstädningen av de egna besluten går man till frontalangrepp mot alla dem som regerat mot kyrkans tilltagande politisering. När socialdemokraterna dessutom går i bräschen för att fördubbla det "inomkyrkliga" partistödet kan det misstänkas att man ser att den maktposition man tillskansat sig faktiskt är i gungning. Det går att tolka både försöket att införa en fyraprocentsregel och strävan att få ut mera pengar för att hålla den politiska maktapparaten igång som ett svaghetstecken och en begynnande insikt att den ordning som infördes vid kyrka-statreformen inte kan bestå. Från alltfler håll, också i den allmänpolitiska debatten och inom partierna själva, med undantag av socialdemokraterna, hörs röster som kraftigt ifrågasätter partipolitiseringen av kyrkan.

I alla andra motsvarande organisationer, folkrörelser och samfund (och i de politiska partierna själva) ses beslutsfattande som ett utflöde av den lokala nivån. Där utövar medlemmen sitt inflytande, deltar i valen, och sedan väljs representanter till nästa nivå etc. Om den ordning som gäller i kyrkan skulle jämföras med Socialdemokraternas eget skulle medlemmarna välja inte bara arbetarkommunens styrelse, utan direkt även ombuden till partikongressen, och därmed få ett direkt inflytande i det mäktiga Verkställande utskottet! Det vore otänkbart. Men i kyrkan verkar allt tänkbart.

Om inte vinden svänger nu!

2006 © Yngve Kalin & Svensk pastoraltidskrift nr 18 - 2007