Storbrittaniens  flagga
English version, please!

ktlogony.gif

DEBATTARTIKEL I KYRKANS TIDNING NR 3, 16 JANUARI 2003

Vi tror på samexistens

Tystnad är alltid farligare än samtal när människor är oense

När Desmond Tutu ledde den försoningskommission som arbetade i Sydafrika var många av oss stolta. Kyrkan har ett viktigt bidrag att ge för försoningen människor emellan. Försoning kan till sist inte hota någon. Den kan bara berika, främja Livet.

När ordningen med kvinnor som präster infördes i Svenska kyrkan kom några att bli minoritet. Också dessa hade en självklar plats i kyrkolivet och de manades upprepade gånger att stanna kvar och berika gemenskapen. Efterhand formaliserades att det var den antagna ordningen som hade företräde. Kyrkan uppfattades, förmodar vi, inte som en åsiktsgemenskap där minoriteten skulle utmönstras utan snarast som en nation till vilken man självklart hör också om man vill opponera mot landets regering. Men regelverket har successivt förändras. Minoritetens handlingsutrymme har alltmer begränsats. Många med olika ståndpunkter delar en gemensam oro över de låsta positionerna som utarmar vår kyrka och isolerar den. Finns det en möjlighet att vända utvecklingen?

Vi vill göra ett försök till. De samtal vi menar måste komma till stånd syftar inte till en annan ordning om kvinnor som präster i Svenska kyrkan. Vi ifrågasätter inte att de kvinnliga prästerna enligt för Svenska kyrkan gällande ordning antagits och vigts. Vi vet att kvinnliga präster hanterats illa i kyrkosystemet och vi har öppet och i olika fora påtalat och kritiserat sådana missförhållanden. Vår angelägenhet är Svenska kyrkan och hennes självförståelse och alla hennes medlemmar. Vi utmanar alla dem som ser beslutet om kvinnor i prästämbetet som ett gott beslut att argumentera för det, inte bara administrera en ordning. (1 Petr 3:15) Ifrågasättande kan aldrig vara farligt om man tror att Guds Ande leder en kyrkogemenskap djupare in i sanningen (Joh 16:13). När invändningar möts med rädsla visar det på ett mycket större problem (1 Joh 4:18) – och vi tror att det just nu är så i Svenska kyrkan. Vi tror att tystnad alltid är farligare än samtal när människor är oense.

Slagordsmässigt talas om "striden om kvinnliga präster" med det är ett slagord som döljer verkligheten. Det fanns en debatt om ordningen med kvinnor som präster, den tog egentligen slut i och med beslutet 1958. Därefter diskuterades införandet av reformen; i stift efter stift. I mitten på 1970-talet debatterades hur reformen med kvinnor som präster skulle tryggas eftersom motståndet kvarstod och nya beslut togs. Detta ledde till diskussionerna om "motståndarnas" plats i Svenska kyrkan och slutade med ordningen som infördes i Kyrkoordningen 2000: sådana prästvigs och diakonvigs inte och de redan prästvigda får inte bli kyrkoherdar.

Vi ser hur den inomkyrkliga debatten har gått från teologisk argumentation till administrativa åtgärder. Det är för en evangelisk kyrkotradition förödande. Reformatorernas kritik gällde ett kyrkosystem som talade maktspråk och därför inte kunde förstå de frågor som restes och de invändningar som fördes fram. Vi menar att den största skada Svenska kyrkan tillfogats är den bestämmelse i Kyrkoordningen som stänger prästkandidater ute och hindrar präster från att bli kyrkoherdar. Här berövas Svenska kyrkan energi och kompetens.

Men skadan är värre än så: Här visas ett kyrkosystem som blir funktionellt ateistiskt och bestämmer vem Gud kallar att bli präst. Den kyrka som menar att Gud kallar kvinnor att bli präster kan inte på detta sätt avvisa andras kallelser – allra minst som präster av detta slag gjort och gör betydelsefulla insatser i Svenska kyrkans liv.

Vi menar att Svenska kyrkan står starkare när motsättningar öppet bryts i ett gemensamt sökande efter sanning och sammanhang. Professor Gustaf Wingren hävdade visserligen alldeles bestämt att det uppkom två kyrkor i Svenska kyrkan när de första kvinnorna prästvigdes. Ser man saken så är det hög tid för ekumenik i vanlig mening. Om man i stället uppfattar att det inom en och samma kyrka kan finnas olika meningsriktningar är det skäl nog att öka respekten för varandras ståndpunktstagande eller i varje fall öka insikten om hur motparten tänker. Med utgångspunkt att ens motpart ser sig ha goda skäl för sin uppfattning måste den ansvariga hållningen vara att försöka förstå dessa.

Det finns vägar framåt, om viljan finns. Den ekumeniska förpliktelsen till dialog och samtal, då splittring hotar, måste få råda också i de inomkyrkliga relationerna.

Är det verkligen ett för stort anspråk att de trosuppfattningar, som är en del av det allmänkyrkliga arvet och som delas och upprätthålls av grupper inom Svenska kyrkan och ekumeniska partners, erkänns som legitima också i Svenska kyrkan?

Försoningskommissionen i Sydafrika valde ingen enkel väg för någon enkel väg fanns inte. Vi tror att vi kan lära av förhållningssättet även om problemen där var av långt mera djupgående slag. Processen både här och där måste emellertid vara densamma; att vi för uppriktiga samtal för att sedan kunna leva vidare tillsammans med människor som inte är något annat än vad vi själva är: kyrkokristna i Svenska kyrkan. Bortom rädslor och konstruerade fiendebilder är det vår övertygelse att det går att hantera teologiska grundfrågor. Om man vill. Alternativet är förstås att dissidenter ordnar det för sig själva. Sådana åtgärder kan på sikt bli kyrkoskapande och därmed kyrkosplittrande. Bättre att ta splittringen på allvar och nu gemensamt skapa de kyrkliga alternativ där medkristna både lever låter leva.

Vi tror fortfarande att det i väntan på och i arbetet för Kyrkans synliga enhet går att finna former för en samexistens, där ingens integritet kränks. Vi uppfattar alltmer av en kyrkans parallellstruktur när vi ser att evangeliet är ett men evangelierna fyra. De har Jesus i centrum och löper parallellt fram emot honom men varje evangelium på sitt sätt. Skulle vi kunna uppfatta kyrkotraditioner på samma vis och just därför förstå att biskoparnas uppgift är att se till att olika kyrkotraditioner har sitt fokus i Jesus men också att de har ett bidrag att ge helheten när de är "trogna insedd sanning", det vill säga trygga i sin identitet?

Vi utmanar till sådana samtal där vi utan rädsla söker en väg framåt och ett genombrott i låsta positioner. Vi drar nytta av de ekumeniska dialoger som förs. Konfliktfrågor måste inte alltid leda till ofruktbara motsättningar. De kan också öppna nya sammanhang och på sikt berika Kyrkan, inte beröva henne kraft och kompetens.

Yngve Kalin      Anders Reinholdsson      Dag Sandahl


Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

2003-01-16