>

Kyrklig samling

Uthållighet är vad vi behöver

Hyssna, 6 oktober 2004

Kära vänner,

"Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat" (Hebr 10:35)

Orden är skrivna till en församling där många var nära att ge upp. Svårigheter hade mött, många var nära att resignera under oförståelse, ja ren förföljelse från omgivningen. Det hade varit annorlunda - men nu var det dystert och många kände sig uppgivna och villrådiga och frågande vart vägen bar.

Vad gör då aposteln, jo han pekar på det som är förmer än all hänförelse och yttre framgång, nämligen vår tro. Han lyfter fram ett skriftord ur Habackuks bok 2:4: "Min rättfärdige skall leva genom sin tro." Ge inte upp er frimodighet, eller som det hette i den tidigare översättningen "Kasta inte bort er frimodighet" - du lever av tro. "Var uthållig" - du lever av tro. Och fortsättningen känner vi – den övergår i skildringen av trons hemlighet, hur den burit i tider av nöd och utmaningar.

Så sporrar aposteln sin församling med profetordet. Här har tron, den saliggörande tron, betydelsen av "att hålla fast och att hålla ut." Håll fast - det är motsatsen till att överge och kasta bort. På hebreiska har ordet tro också innebörden: "göra fast". Det är att lita på Herren, och hålla fast vid hans ord och löften. Håll ut - stå fasta. Det är också ett ord till oss när vi blir otåliga eller känner oss modlösa i kampen för den tro som har blivit uppenbarad för oss. "Uthållighet är vad ni behöver för att göra Guds vilja och få vad han har lovat," skriver aposteln.

Profetens ord slår rätt in i vår situation. Det är lätt att smittas av uppgivenhet i vår svenska kyrkosituation. Vi som vill hålla fast vid klassisk kristen tro befinner oss under öppen attack. Det som tidigare skrivits i utredningar, hävdats i artiklar och insändare predikas nu. Till och med gudstjänsten har blivit ramen för kyrkostriden. Vid kyrkomötets inledande nattvardsgudstjänst i september går biskop Lennart Koskinen till öppet angrepp och hävdar att vår övertygelse vad gäller kyrkans ämbete och utlevd homosexualitet innebär förakt mot Herren Kristus själv: "Man avvisar nåden och vägrar samtidigt att visa nåd själv." Han fortsätter: "I den intellektuella hederlighetens namn borde den som inte kan dela vår kyrkas nattvardssyn och delta i nattvarden också lämna denna heretiska kyrka om det nu är det man anser."

Vi kan häpna över hur snabbt utvecklingen går när påhoppen äger rum på detta sätt. Det är lätt att tänka att "något måste göras." Men vi får akta oss för att ta steg vars konsekvenser vi inte kan överblicka bara för att angreppen blivit allt tydligare och grövre. Det finns också motbilder i skeendet, som visar hur kyrkoledningens försök att likrikta kyrkan håller på att spricka. Oberoende bedömare har fått upp ögonen hur orimligt det är att en modern teologi i samspel med de politiska partierna tagit över kyrkan och hotar med att driva ut många av dess trognaste och mest hängivna medlemmar.

Kyrklig samling vill vara ett samtalsforum för de grupperingar inom Svenska kyrkan som vill arbeta för att enda rättesnöret inom kyrkan skall vara Bibeln och bekännelsen. Samarbetsrådets medlemmar sitter där på egna mandat men representerar fromhetstraditioner som tillsammans delar Kyrklig samlings målsättning.

Vid det senaste samarbetsrådet, som hölls i Visby den 24-26 september 2004 diskuterades bland alla andra ärenden också den biskopsvigning som Missionsprovinsen planerar att äga rum i början på nästa år då Arne Olsson enligt planerna ska vigas av biskop Walter Obare Omwanza från Kenya, assisterad av andra biskopar. Går Missionsprovinsen vidare med sina planer kommer detta att få konsekvenser för hela den bekännelsetrogna rörelsen.

Jag har fått många frågor hur Kyrklig samling ställer sig till Missionsprovinsens planer. Kyrklig samling är ett samarbetsorgan och fattar inga formella beslut i frågor av denna karaktär eller har något formellt inflytande hur enskilda personer och grupperingar agerar efter sin övertygelse i kampen för apostolisk tro i den svenska kyrkoprovinsen.

Men jag väljer ändå att offentligt kommentera den planerade biskopsvigningen på grundval av de öppenhjärtiga och ingående diskussioner som förts i styrelsen och samarbetsrådet eftersom flera har efterfrågat den bedömning som gjorts. Det finns en allmän uppfattning inom Kyrklig samling att Missionsprovinsens beslut är förhastat och inte färdigtänkt trots de intensiva förberedelser och allvarliga överläggningar dess förespråkare haft under de senaste åren.

Jag tycker det manar till eftertanke, att om Missionsprovinsen går vidare med sina planer och genomför biskopsvigningen är det exakt det som biskop Koskinen efterfrågar. Även andra kyrkoledare har uttryckt sin tillfredsställelse med lösningen. Utan att det är avsikten levererar Missionsprovinsen det som Koskinen och andra likasinnade önskar.

Missionsprovinsens företrädare har inte lyckats övertyga den överväldigande delen av "den bekännelsetrogna rörelsen" i Svenska kyrkan att en biskopsvigning är nödvändig i nuläget för att bevara den apostoliska tron i den svenska kyrkoprovinsen. I stället för att kraftsamla och ena kommer vigningen att ställa många i intressekonflikter.

Missionsprovinsens bas är för smal och det är ofrånkomligt att en biskopsvigning de facto innebär en ny kyrkobildning i Sverige – även om man från Missionsprovinsens sida ser sig som en fri rörelse inom kyrkan på Svenska kyrkans grundval. En biskopsvigning i konflikt, med än så goda skäl, innebär en kyrkosplittring. Det innebär att den kenyanska lutherska kyrkan antingen etablerar mission i Sverige eller att en dotterkyrka uppstår här som ett nytt kyrkosamfund. Det konsekventa vore att den eller de som kommer att biskopsvigas avsäger sig sina ämbeten i trossamfundet Svenska kyrkan och samtidigt upptas och utövar sitt ämbete i den nya kyrkobildningen. Att göra på ett annat sätt är att hamna i en kyrkorättslig strid som inte gagnar någon – tvärtom ställer det till bekymmer för dem som ännu ser möjligheter att arbeta inom Svenska kyrkans organisation.

Det går inte att ensidigt hävda att man är ett fritt stift i den frivilliga, av kyrkorodningen oreglerade, delen av Svenska kyrkan och samtidigt göra anspråk på att vara en fortsättning av den "riktiga" Svenska kyrkan. Men den självbilden avgränsar man sig också, säkert utan avsikt, mot de medkristna som inte väljer Missionsprovinsens väg trots att de delar nöden för kyrkans framtid.

En överväldigande majoritet i Kyrklig samlings samarbetsråd gör bedömningen att vi är kallade att stå kvar i trossamfundet Svenska kyrkan så länge inga formella beslut fattas som tvingar oss att söka en annan väg. Vår kallelse är att vara kvar och vara röster för den klassiska kristendomen på Bibelns och bekännelsens grund och inte avgränsa oss från de människor vi är satta att tjäna.

Det kan också vara ett memento att biskop Obare i sin brevväxling med ärkebiskop Hammar, ser en vigning som en nödåtgärd och manar honom, att ta sitt ansvar "och beskydda dem som troget lyder den Heliga Skrift" i hans kyrka och själv ta ansvar för vigningar och deras pastorala behov.

Även om man kan känna pessimism pågår ju faktiskt officiella samtal initierade av kyrkomötet och kyrkostyrelsen med kyrkoledningen om minoriteternas ställning i kyrkan. När väl den första "ensidiga" biskopsvigningen ägt rum är spelplanen förändrad och det finns ingen återvändo. Att teoretisera och planera är en sak och sätta sin plan i verket är en annan. Det finns en bortre gräns – men min fasta övertygelse, som jag delar med det stora flertalet inom Kyrklig samlings samarbetsråd, är att vi är inte är där ännu.

Ingemar Öberg, skriver i sin bok om Bibelsyn och Bibelbruk hos Martin Luther, sid. 124 f. att reformatorn hävdar att "de som avsöndrar sig från kyrkan i hennes förfall handlar mot kärleken. Kyrkan har som förut varit bäst, när den har haft att kämpa bland de värsta fienderna. Därför vill Luther i slutet av 1519 på basis av orden om att upprätta fallna bröder i Gal 6:1 ff. inte försvara böhmarnas utbrytning från Västerns romersk-katolska kyrka … Detta är mot kyrkans högsta regel dvs. kärleken. Kärleken söker hjälpa och upprätta i kyrkans nöd. Den anropar Gud, förmanar och bestraffar och försöker bära allt. Arbetet med Ordet från Gud är kyrkans högsta syssla. Det är i kyrkans nödläge viktigare att bli vid Guds ord, att inte isolera sig utan öppet förkunna Ordet, förmana och överbevisa. Den som älskar står emot lögnen och söker upprätta kyrkan. Då har man icke heller del av förfallet. Guds ord skall dra upp gränsen mellan sanningen och lögnen – i själva kyrkan."

Vi ska inte själva medverka till ytterligare isolering eller marginalisering. "Uthållighet är vad vi behöver för att kunna göra Guds vilja."

Må Herren skydda och bevara oss alla

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2004 © Yngve Kalin

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

Till Kyrklig samlings hemsida

2004-10-07