Kyrklig samling

"Ger man sig tid att vänta,
så slipper man ångra förhastade åtgärder"

Hyssna, 16 november 2004

Kära vänner,

Min gamle församlingspräst domprost G.A. Danell i Växjö stod under en lång tid på barrikaderna som en företrädare för Bibel och bekännelsetroheten i Svenska kyrkan. På 60-talet, och även in på 70-talet var han massmedias "svartrock" som kunde pådyvlas vilka epitet som helst. Varje epok väljer sina hatobjekt att ta spjärn emot.

Jag har de senaste dagarna sökt mig tillbaka till dessa år då Kyrklig samling, som Bo Giertz grundat i samband med ämbetsreformen 1958, sökte finna en väg att samla de grupper som kunde förenas i att Bibeln och bekännelsen är kyrkans enda rättesnöre i Svenska kyrkan – men som i praktiken i många andra frågor stod väldigt långt ifrån varandra.

Det ledde till stora spänningar mellan olika företrädare, också i synen på Kyrklig samling som sådant och vilken roll det skulle spela. Tre frågor har hela tiden stått i förgrunden: bibelfrågan, förhållandet mellan den konfessionella lutherdomen och det allmänkyrkliga arvet och slutligen kyrkofrågan.

I slutet av 60-talet blev kyrkofrågan akut. Starka grupper och personer inom och utom Kyrklig samling menade att enda vägen att bevara det bibliska arvet i den svenska kyrkoprovinsen var att överge "unionismen" med den avfallna kyrkan och bilda ett nytt luthersk samfund.

När man läser artiklar, insändare, protokoll och liknande från denna tid slås man av likheterna med den debatt som förs i dag inom bekännelserörelsen. Det är också uppenbart att ledare som G.A. Danell brottades med frågan och i många stycken var attraherad av ett exodus – en gång för alla. Många lekte med tanken och gjorde förberedelser - men när Lutherska Bekännelsekyrkan bildades inom kretsar av Biblicum, som hade grundats för bibelforskning, ställde sig Danell till slut helt avvisande.

Det är intressant att läsa debatten – men jag är helt övertygad om att det som till slut fällde avgörandet för honom var hans djupa förankring i den Heliga Skrift. Danell hade kommit fram till att det är bibliskt riktigt att stanna kvar i en avfallen kyrka och kämpa. I Nya Väktaren nr 6-7/1973 skriver han:

"Hur man än vrider och vänder på saken, så är profeternas sätt att verka i det avfälliga Israel, förebilden till den kristna kyrkan. Mose kämpade hela sitt liv med ett hårdnackat och avfälligt folk. Elia förde en till synes hopplös strid för den sanna tron. Amos, Hosea, Jesaja, Mika, Jeremia och Hesekiel stod orubbligt kvar vid Herrens ord mitt ibland ett folk, som icke ville lyssna. Men deras verk blev det enda bestående. Resten, minoriteten, som höll fast vid den sanne Guden och Hans ord, var det andliga Israel. Vi vill vandra i dessa profeters fotspår, i ett avfälligt och motsträvigt folk förkunna Herrens ord, vare sig man hör på oss eller inte. Ett sådant verk kan ändå aldrig vara förgäves."

Danells ställningstagande i kyrkofrågan innebar också att en del av de spänningar som fanns inom bekännelsefronten t.ex. i bibelfrågan och i förhållandet till biskop Giertz som hela tiden konsekvent hävdat kyrkotroheten, avdramatiserades.

Det är intressant att följa hur Danell kommer fram till sitt ställningstagande att en uppdelning av kyrkan inte är rätta vägen. Som ett exempel kan nämnas att i december 1972 publicerade Danell en artikel av Bibeltrogna Vänners ledare Axel B. Svensson i Nya Väktaren där just profeternas och apostlarnas exempel anförs som skäl för att de bekännelsetrogna bör stanna kvar också inom en avfallen kyrka.

"Det gamla Israel var inte bara en nation utan måste också betraktas som ett religiöst samfund med en av Herren Gud stadgad gudstjänstordning. Tyvärr avföll Israels folk gång på gång på det förfärligaste sätt. Herrens profeter talade med inspiration varnande och väckande mot avfallet och manade till omvändelse och återgång till Guds ord och stadgar.

Men de tog aldrig något som helst initiativ till ny samfundsbildning, aldrig var det någon profet, som medverkade till emigration. Det hände, att profeterna under de svåraste avfallstiderna samlades tillsammans med de kvarblivna trogna, som i Skriften kallas »kvarlevan» eller »resten», och hade sin gemensamma uppbyggelse med dem i hemlighet eller öppet.

Men något nytt samfund bildade de inte, och aldrig anmälde de sitt utträde ur det israelitiska samfundet. De fortsatte att kämpa emot avfallet, och utgången visade alltid, att deras handlingssätt var det rätta.

Under konung Manasse nådde avfallet sin makabra höjd, då det i Jerusalems tempel offrades åt avgudar och inreddes kamrar åt kulttjänare och profeter blev martyrer. Men efter Manasse kom Josia och med honom väckelse och reformation, då man återvände till Guds ord och templet renades.

Hade profeterna bildat nytt samfund eller utvandrat, så skulle näppeligen reformationen under konung Josia kommit till stånd. Den som lämnar ett religiöst samfund har därmed berövat sig själv möjligheten att öva inflytande på den fortsatta utvecklingen.

Hur handlade apostlarna? Det är mycket märkligt, ja rent av förbluffande, att man i Nya Testamentet finner, att de efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd fortsatte att deltaga i gudstjänsterna i templet och synagogorna.

Man får t.ex. veta, att då Paulus efter att ha avslutat sin tredje stora missionsresa kom till Jerusalem, infann han sig i templet för att frambära offer. Detta gjorde han trots att han och alla apostlarna visste att det var de judiska översteprästerna och skriftlärda, som varit initiativtagare till Kristi död på korset … Apostlarna anmälde inte på något sätt sitt utträde ur det israelitiska samfundet. Men de sökte sin uppbyggelse tillsammans med dem som trodde på Jesus Kristus. Och dessa kom efter pingstdagen att bliva förstlingen i Kristi ekklesia, det är församlingen. Apostlarna gick inte Gud i förväg, och då tiden var inne tillät han att Jerusalems tempel förstördes ... Därmed var den ofta för apostlarna svåra frågan om förhållandet mellan kristendom och judendom definitivt löst. Ger man sig tid att vänta, så slipper man ångra förhastade åtgärder." (NV 12/72, lätt språkligt reviderad)

Vi står om den s.k. Missionsprovinsen går vidare med sina planer med en egen biskopsvigning redan i januari på nytt inför en splittring av det som vi brukar kalla bekännelserörelsen i Sverige. En biskopsvigning som inte är sanktionerad av Svenska kyrkan innebär ett nytt samfund, må vara att det förklarar sig stå på samma läro- och bekännelsegrund som den officiella kyrkan.

Jag är övertygad om att de argument som t.ex. G.A. Danell, Axel. B. Svensson och redan C.O. Rosenius skrev i mitten på 1800-talet när frågan om kyrkosplittring också var aktuell i Sverige fortfarande håller. Rosenius skriver t.ex.:

På vad grund kan det inför Gud försvaras, att vi uti allt annat skulle rätta oss efter Kristi och apostlarnas ord och exempel, men icke i fråga om vårt förhållande till kyrkan?... O, huru trygg den kristen är, som följer Kristi och apostlarnas exempel! (Återgivet i NV 12/73, s. 166)

Vi kan få höra från Missionsprovinsens förespråkare att de ser sig nödgade att ta detta steg för att rädda den Svenska kyrkan – att man sjösätter denna livbåt för att bevara den apostoliska, bibliska tron och att vi som ännu inte är övertygade är välkomna att följa efter när situationen blir omöjlig också för oss. Man är övertygad om att man följer Guds vilja i det projekt man nu sjösätter.

När jag hör resonemang som dessa tänker jag på hur jag läste på något ställe hur en predikant jämförde att upptäcka Guds vilja och följa hans ledning med en sjökaptens anvisningar för att docka sitt skepp i en hamn:

"En viss hamn i Italien kan man bara nå genom att segla längs en smal kanal mellan farliga klippor och grund. Under årens lopp har många båtar förvandlats till vrak och navigeringen är riskfylld. För att leda båtarna tryggt i hamn, har man monterat tre fyrar på tre enorma pelare i hamnen. När de tre ljusen befinner sig i rak linje och ser ut som ett, kan båten tryggt gå vidare längs den smala kanalen. Om kaptenen ser två eller tre ljus, vet han att han är ur kurs och i fara."

Vår Gud har gett oss tre fyrar, Ordet, Anden och omständigheterna (Försynen) som ska leda oss. De ljusen måste vara i rak linje, innan vi kan fortsätta utan risk. "Ger man sig tid att vänta, så slipper man ångra förhastade åtgärder," som Axel. B. Svensson skrev. Det borde tjäna som ett memento att Missionsprovinsens planer från så många håll möts av skepsis om detta är den rätta vägen nu. Vi har löftet från Gud om hans ledning – och vi kan att vänta i hans kraft, vi vet ännu inte vad han har i beredskap för oss.

Vi inom Kyrklig samling vill vara ett forum för fortsatta diskussioner. Vi tänker hålla alla dörrar öppna för att fortstätta att ställa krav också på kyrkoledningen om livsrum och handlingsutrymme i vår kyrka. Vi odlar våra internationella kontakter och söker på det sättet öppningar i prästvigningsfrågan och glömmer inte de redan prästvigda. Vi tänker inbjuda representanter för de olika fromhetsriktningarna till överläggningar om ledarskapets kris i vår kyrka.

Vi vakar, beder och strider där vi är ställda. Vi väntar på Gud. Vi upptäcker att fler och fler just under den yttre pressen faktiskt börjar vakna upp. Vi förstår att situationen ytterligare kan förvärras – och måste också samtala om det – men vi går inte händelserna i förväg och lämnar inte självmant vår kyrka. Vi försöker skapa nätverk i det lokala och regionala för att finna varandra – vi börjar inte med överbyggnader som leder till kyrkosplittring

"Gud själv har sagt. Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet. Låt er icke ryckas med av främmande läror." Hebr 13:5-9

Må Herren skydda och bevara oss alla

Yngve Kalin

Ordförande i Kyrklig samling kring Bibeln och bekännelsen

2004 © Yngve Kalin

Till Yngve Kalins hemsida

Till Aktualiteter och länktips

Till Kyrklig samlings hemsida

2004-11-16